Vi får helt se hur det går. Men kanske att det bloggas lite mer på chairmanmao.tumblr.com

En match in i säsong 2009-10

Såhär i säsongens linda får vi, i uppladdningen på den för ligatiteln direkt avgörande hemmamatchen mot Stoke samt Den långe från Malmö, Zlatan Ibrahimovics debut för europas bästa lag, Barcelona, mot världens rikaste lag, Manchester City, imorgon kväll, (LFC-Stoke börjar 21, Man C-Barca 22)titta lite på vad för gömda stjärnor Liverpool har i reserv- och ungdomsleden.

Det började med Stephen Sama, en 93a som landades gratis från Borussia Dortmund. Sen in på den enda 3d year academy (pågar födda mellan september 90 och augusti 91), mittfältaren Sean Highdale, som förutom att vara 'scouse' och allt det där faktiskt återhämtar sig från en bilolycka vari två av hans vänner dog. Killen har 'folkhjälte' skrivet överallt. Men om han är något bra vettifan. Kanske kan han spela för det där People's Liverpool.

Sen till en ung herre som hter Thomas Ince. Ince? tänker ni, 'Ja' säger jag. Paul Inces son. Tidig 92a.

Bland reserverna har vi bekantingar som Stephen Darby, Jay Spearing (inbytt mot Gerrard mot Real), Krisztián Németh och faktiskt skånske Alexander Kacaniklic.

Hos reserverna finner vi, förutom då en skåning, en finne, två danskar, en islänning och noll norrmän. Engelsmän dominerar genom att vara tvåsiffriga. Spanien har fyra, ungern tre och holland två medan irland, tyskland, frankrike, brasilien, argentina och australien ligger på vars en. Ute på lån finns en bulgar, en skotte och ytterligare en spanjack.

Om vi tittar på bubblarna, if you will, i a-truppen dyker en uppsjö namn upp. Det finns alltför många spelare i Liverpools trupp som behöver bevisa sig för att det ska gå vägen den här säsongen. Om Aquiliani och Allah vill, kan det gå. Men det räcker för Babel att fucka upp när alla andra är skadade för att guldmedaljen försvinner ner i antingen blå eller rödsvart fitta.

Alltså, imorgon är det Stoke som gäller och tre poäng där, gärna med matchande antal plus i målprotokollet, är ett absolut måste för att den här säsongen inte ska bli en ballong som inte knutits åt. Om alla spelare come throught kan det gå. Aquilani är nummer ett. Jag ser gärna att N'gog ger mer Henry-kraft än man någonsin kunnat hoppas av Babel. Torres måste döda och Mascherano måste förstå att bara för att han inte är tillräckligt bra att kaptenera Argentinas landslag under Maradona gör inte det honom till en dålig fotbollsspelare, och bara för att Barcelona sa att de ville köpa honom, var det faktiskt så att de bara la ett orealistiskt bud för att försvåra Reals köp av Alonso.

Gerrard måste göra sin bästa säsong genom karriären, den behöver bli så bra att han tar England till VM-final av bara farten.

Mittbacksproblematiken är svår. Liverpool FC har tre spelbara mittbackar. Två av dem får spela, den tredje är skadad i ryggen. Det visar sig att den förste också är skadad och den andre blir skadad, i huvudet, under matchen. Inte utan att man saknar Hyypiä. Dom var och pokade en aning efter Hull citys Michael Turner och rapporteras vara intresserade av Athletic Bilbaos Fernando Amorebieta. Båda uppges ligga runt 11,2 miljoner-euros-sträcket "på en höft sådär skulle jag tro". Problemet går såklart djupare än skador. Jamie Carragher är för dålig. Han visade det igår genom att låta sig, av Tottenham, luras att han kunde spela genom en skada. Bandaget på huvudet fungerar som ett gräddde på moset som för tankarna till Brolin och "you look like a pint of guiness" som Gazza sa till okänd antagonist.

Skrtl och Agger behöver spelas ihop. Punkt slut. The kop kan älska en hur mycket de vill, när man är gammal lägger man av. Han kan bli en skitvärdefull squad player. Glöm inte heller att han var die hard Everton-fan innan han började i LFC. Det går rykten på anfield att anledningen till att Carra alltid spelar i långärmat är för att dölja sina evertontatueringar. Men det är ett rykte av den ryktestypiska naturen.

Om Aquilani misslyckas, när Lucas sen gör detsamma står det till Damien Plessis att ta rollen bredvid Mascherano, eller kanske mer sannolikt till Jat Spearing, som bara i Juli förlängde med klubben. Fyra år yngre än jag är Spearing. Men tillräckligt bra för att leda Liverpool till No19? Nej! In Aquilani we trust, för vi har inget annat val.

Kanterna är som vanligt något att stöta och blöta. Kuyt, Banayoun, Babel, Riera. Den senare skadad för tillfället. Kuyt och Benayoun tycker jag ska starta. Om Riera eller, mot alla odds, Babel börjar bruka allvar tror jag vi kan få se en tuff och konstruktiv konkurrenssituation längst anfields flanker i år. Kanternas offensivitet i relation till dess defensivitet avgörs mycket av faktorer som heter (återigen) Aquilani och Glen Johnson. Den senare såg pigg ut mot Tottenham, men mycket träning återstår. Speciellt om han ska spela bakom en offensiv Kuyt eller Benayoun, för att inte nämna Babel, som verkar testas på lite olika kanter.

Torres - N'gog. Jag hoppas. Gerrard, kan tänka mig att resultatet av en analys av #8 tyder på att han måste vara bäst, varenda match.

Reina trygg i mål! Får Reina spel och Liverpools dito inte klaffar tittar vi på en sjättesjundeplatsplacering.

Om 24 h vill jag så gärna sitta här och skriva om hur Liverpool FC krossade Stoke med 5-0. Om det slår in slänger jag in varsin bild på alla målgörares flickvänner, med shoppingbag och allt.

Finns orden 'hagelblandat regn' på något annat språk än svenska?

Svårt att se det.

Livslärdom

Nu när jag var i England i tre veckor och jobbade under sommaren lärde jag mig något.

Jag lärde mig att människor utan själ använder något som heter 'lotion', 'Lotion' är som tvål, fast sämre och dyrare samt luktar kvavt. Vad fan är det för fel på tvål? "'Lotion' torkar inte ut huden!" Fuck you! Om man ska bli "ren" bör man väl torka ut huden så mycket man kan. Hudfettets utrotning måste väl vara målet? Inte fucking, badda-in-det-i-rosenolja-och-aloe-vera!?

Am I wrong?

Tottenham - LFC, 2-1

Jag är så förbannad på Benitez just nu. Med hans track record, hur ser man till att få en fiasko-stämplad italienare som tillbringar det första två månaderna i sjukstugan till sommarens stora signing, tillika ersättare för europas kanske bästa mittfältsgeneral utanför Katalonien?

Om Aquilani gör det bra kan Liverpool fortfarande vinna, gör han det mindre än biljant, vilket jag skulle säga är 10% att han kommer göra, är det skeppet seglat. Glen Johnson kommer inte att, likt Arbeloa, plocka bort någon Messi. Carragher hamnar på efterkälken mot en Eto'o, Arshavin eller Drogba. Om det äntligen ska bli någon rafalusion behöver Johnson lära sig försvara, Babel och N'gog behöver bli Henries, Carragher bänkas och Agger och Skrtl spelas ihop samt att Rafa behöver raka av sig sin munkkorg. Han har gått ner i vikt inför säsongen, det är bra. Men skägget måste bort. Och Torres' skador.

Lika dålig som Gerrard var idag, lika gött var det att se honom fucking döda in straffen. "Straight into the top of the roof!"

Liverpool borde haft två idag, men eftersom den första var aningen okonventionell valde domaren att vara en fitta about it. Gott att det var Johnson som kirrade den ändå.

Lucas måste fan äta Wenger-gröt under veckan för att få mig att tro att han hör hemma i LFC. Insua ser bra ut, kanske kan han bli den naturliga stärnan framför Aurelio. Voronin in var gött. Benayoun ser fan mer och mer ut som en stjärna.

Tottenham var starka. Keane var skitbra. Det säger visserligen en del att alla målen gjordes på fasta situationer. Liverpool får åka hem till Melwood och öva öva öva. Vi minns Chelsea i CL ifjol.

Man kan inte tala om goda förluster, men med tanke på omständigheterna har laget en vecka på sig att förbereda bot på förra säsongens akilleshäl, för många kryss på hemmaplan mot lag som spelar för nämnda kryss. Med en god offensiv med Agger, Johnson, Benayoun och G&T får det fan se till att gå.

Kul att se Arsenal mörda Everton. Chelsea och City såg bra ut. United vann som bara United kan (vill).

Vad ska man blogga om?

Politik/filosofi?

media?

kultur?

cannabisbruk?

Språk?

internet?

Meningslöshet

Jag antar att det är sånt här man har bloggar till:


Micke Rickfors gör reklam mot prostatacancer och ser ut som Janne Loffe Carlsson.

Kul va?

Om spotify

Att trasha Spotify 2009 känns ungefär som att dissa potatisens varande i Sverige.

Självklart förstår jag hela grejen med reklamfinansiering. Självklart vet jag att om jag betalat för tjänsten hade jag sluppit skiten. Men jag får lite väl påtagliga nittonhundraåttiofyra-vibbar av faktumet att reklammeddelandena på Spotify automatiskt pausas om man drar ner volymen.

Företagen borde ju å sin sida förstå att en person som medvetet drar ner volymen för att slippa höra skiten inte lär vilja köpa grejerna ändå.

Dessutom stör jag mig såklart på reklamernas utformning. Den där man ska ringa in är CP. En go gubbe till göteborgare och ett fett äckel till skåning. Sen en massa nyliberala affärsideér (flera konton till familjemedlemmar, köpa och bränna ut låtarna på skiva). Spotify vill hemskt gärna uppfattas som ett socialt medium och det finns skitfina sharing-funktioner. Men att ringa in från lumpen för att låta min pluton skrika VI ÄLSKAR SPOTIFY, dit har dom en bit.

Inte att nämna nätkasino-reklamerna. Jag avskyr nätkasionon och allt vad de innebär. Om Spotifys målgrupp är samma som nätkasinona är det bara en tidsfråga innan man får herpes av streamingtjänsten.

Historielöshet

hö hö hö

Som, fast

Som The squid and the whale fast annorlunda.

M HRSW

Årtalen som markerar utgivningsår på Spotify är opålitliga. Men nu ligger Maia Hirasawas nya platta uppe och där tas det ett steg längre.

Prematch

2003 Juventus beat Real (semi-final), AC Milan beat Juventus in the final
2004 Monaco beat Real (quarter-final), Porto beat Monaco
2005 Juventus beat Real (round of 16), Liverpool beat Juve
2006 Arsenal beat Real (round of 16), Barcelona beat Arsenal
2007 B Munich beat Real (round of 16), AC Milan beat Bayern
2008 Roma beat Real (round of 16), Man Utd beat Roma
2009 Liverpool beat Real (round of 16) …

Ju djupare man gräver i statistikträsket ju sjukare tendenser kommer man fram till. Ovan ser vi att allt sedan Real Madrid vann Champions League 2002 har det lag som slagit ut dem själva blivit utslagna av den turneringens (blivande) vinnare. Detta bådar alltså inte gott för Liverpool. Men tänk hur fantastisk nördigt det vore att, om Liverpool faktiskt vinner årets turnering, kunna säga: "När Liverpool vann 2009 var det första gången sedan Real Madrid vann Champions League 2002 som det lag som slagit ut Real Madrid inte själva blivit utslagna av den turneringens blivande vinnare".

Prematch

Jag skrev tidigare under säsongen om hur snyggt det vore att se Liverpool i gråa tröjor möta Chelsea i svarta. Och i min fantasi spelas matchen på natten.

Prematch

Rafael Benitez har på endast fem år lyckats gör Liverpool till en av de där lagen som man aldrig kan räkna ut, oberoende av motstånd, i Champions League-sammanhang.

När man om, förhoppningsvis, 100 år summerar Rafa Benitez Liverpoolkarriär så kommer man bland de taktiska bedrifterna säkerligen nämna hans tydliga förhållningssätt till tvåbenssystemet. Vi har år efter år sett Liverpool slå ut lag (Chelsea) genom sitt strikt taktiska spel. Medvetenheten om att matchen faktiskt avgörs över 180 minuter (plus tillägg och straffar) har varit påtaglig i Liverpool, med goda resultat.

I det perspektivet är sånt här är intressant. De Liverpoolspelare som vid ett gult kort i morgondagens match på Anfield missar returmötet på Stamford bridge är:
*Alvaro Alberloa
*Andrea Dossena

De Chelseaspelare som befinner sig i samma position är:
*Nicolas Anelka
*Ashley Cole
*John Terry

Det känns onekligen som en mer prekär situation för de blåa. Även om de båda kantspelarna som Liverpool riskerar är viktiga så känns ett Chelsea utan Terry eller Cole som ett mer rumphugget lag.

I övrigt får jag fortfarande olika besked om Didier Drogbas vara eller icke vara.

$1000,000 självironi

Sanning!

"Alonso har tidigare haft en babyface-framtoning, något som inte var till hans fördel i spelet. Det håriga skägget han har odlat har hjälpt honom att finna fram den starka manliga karaktären han tidigare har saknat. Han har en seriös 'Jag menar allvar'-inställningen nu."

\Vicente del Bosque

Murphy and more

Det är en klassisk berättelse, om Danny Murphy. Född '77. Han kom upp ur Crewes akademi och anslöt till Liverpool som tjugoåring.

Han avgjorde matcher på Old trafford. Tre gånger, 1-0 x 3. 2000-01, 2001-02 och 2003-04 (senaste gången Liverpool vann på Old trafford tills nu).

När han efter 7 (varav 2 utlånad tillbaka till Crewe) år såldes till Charlton och sedemera ställdes mot Liverpool firade han inte sitt mål.

Sen var det han som innan vm-kvalomgången försatte Liverpool på allvar i titelkampen, genom att sätta den tidiga 1-0-straffen som grundade Fulhams berömda 2-0-vinst mot United.

Och igår, när Liverpool tryckte på med 0-0-på-boraplan-spöket i hjärtat byttes Fulham ut kaptenen Murphy i 76e minuten. En kvart senare lyckade Benayoun missa ramverket.

Snart går United ut mot Villa. United saknar en del spelare och har dessutom veckans Champions League att tänka på. Villa saknar en föredetta Liverpoolspelare, landslagets Heskey. Men i mål står Brad Friedel, som blev ordentligt applåderad av planen efter att Liverpool krossat Villa och Fridel blivit utvisad.

Fridel är ingen Murphy, men man kan ju alltid hoppas.

I övrigt är jag orolig över faktumet att jag är ganska övertygad om att Liverpool i veckan tar revanch för en tiondels sekunds John Arne Riise. Man bör aldrig räkna ut Guus Hiddink men en Malouda i 'fro mot en Alonso i skägg borde kunna gå vägen, speciellt om Gerrard knullar upp Essien och Torres pissar på Terry.

Kul, faktiskt

A dictator is born

Populism är en väldigt primitiv drift.

Skämt

Hur ser man att det är elever från Kristianstad som är på väg in på bal?

De står ordnade i kön!

Länk

Stöldgods

"No Hope Kids vs the British Railway Council"

"From an odd British railroad safety film "The Finishing Line", which goes a long way to tell kids to not play around trains...by creating an alternate reality where playing around trains is a super fun team sport." (tagen text)

Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk

Att bob hund släppt nytt album känns som en nyhet som man knappt kan ha missat. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk kom till affärerna i förra veckan.

För ämnet obligatoriska uppgifter om hur länge sedan det var de senast släppte något:

8 år, 2001, sedan senaste albumet med nytt material (Stenåldern kan börja)

7 år, 2002, sedan senaste singeln (Den lilla planeten) samt en vinyl med demos från tidiga dagar (Ingenting) samt en Dubbelplatta (10 år bakåt & 100 år framår) till hälften bestående av alla bob hunds b-sidor till hälften en live-spelning från London.

Kulturmedia har också velat prata om vad bob hund gjort under tiden mellan släppen. Dels det engelskspråkiga projektet Bergman rock, som varken fick upplevda de framgångar i utlandet man eftersträvade eller de framgångar bob hund blivit vana vid i Sverige. Dessutom har den skånska delen av bob hund (sångaren och låtskrivaren Thomas Öberg tillsammans med Jonas Jonasson som spelar synt och faktiskt bandets allt-i-allo Marcus Törncrantz) spelat ihop i det syntiga Science Fiction Skåne.

Det har också såklart pratats om svårigheterna att komma tillbaka efter ett så långt uppehåll. Många har ställt sig frågan om bob hund skulle bli lika hyllade som förr, när det begav sig. Det som stört mig lite med det snacket är just det att bob hund nu betraktas som ett av Sveriges absolut största band, men det gjorde de inte förr. Innan uppehållet (som alltså föranleddes av vad jag skulle betrakta som deras absolut mest underskattade platta, Stenåldern kan börja) beskrevs bob hund snarare i media som ett litet egensinnigt projekt som kryddade till den svenska musikscenen.

Tvivel har, trots pressens nu väldigt vänliga inställning, vädrats om huruvida "dagens ungdom" skulle tilltalas av bob hund. Man kan kanske lite elakt säga att kulturmedia har velat helgonförklara bob hund, vilket såklart tyvärr innefattar att de har varit tvungna att upprätthålla illusionen av att bob hund är döda. Men riktigt så lätt är det inte. Om man på internet letar sig fram till något av de forum som försökt fylla luckan efter att bob hunds officiella sådana rensades upp och gjordes om i och med 10 år bakåt och 100 år framåt så märker man snabbt att dessa befolkas av användare som sannolikt inte sett bob hund på mejeriet 1995. När jag såg Sci-Fi SKANE på Hultsfred 2006 bestod den blygsamma publiken av hipster-indie-club kids med american apparel-leggings och wayfarer-solglasögon. När sen bob hund för första gången återuppstod, på scen splittrades och återförenades, för att efter spelningen återgå till sin sovande roll, på invigningen av Debaser Medis 1a September samma år blev jag minst sagt förvånad över att se hur debasers artonårsgräns satte käppar i hjulet för stora delar av den enorma kön som bildats på medborgarplatsen. Även om det svider lite i mitt indiehjärta så finns det ingen annan slutsats att dra än att bob hund under sin tysta fas inte bara fått legendstatus bland musikjournalister utan också lyckats tilltala ungdomar med emo-frisyrer samt club-kids. Förmodligen som ett led i det äktenskap mellan post-punk och post-synt som i många avseenden gjort electronicaindien till en riktigt dynamisk genre i Sverige idag.

Det är alltså återkopplingen mellan punk och synt som bob hund rört sig mellan åren. Som den inte felande men bortglömda länken mellan Sex Pistols och Joy division. Influenser som Lou Reed, Iggy Pop, Captain Beefheart med flera finner sitt kusinska ursprung här. Och den bob hundska logiken blir klar i skärpunkten mellan hårt distade gitarrer och sköra synt-slingor. Unikt akronologt men långt ifrån faderslöst.

Men vad erbjuder då Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk? Ett stort steg mot syntsidan är det enkla svaret. Egentligen kan man spåra denna riktning ända sedan vad som var bob hunds genombrottsplatta för den bredare publiken, Omslag: Martin Kann från 1996. Innan dess var det mer buller, mer punk. Med Folkmusik... tar bob hund dock ett definierande steg från gitarren mot synten. Från kaos till apati. Det ska anmärkas att denna utveckling aldrig varit långt borta, Thomas Öberg har i sina texter alltid varit blott observerande kritisk gentemot samtiden. Dock är det egentligen först nu som bob hunds musik hunnit ikapp den ständigt utvecklande Öberg. Texterna har under åtta år gått från briljanta till poetiska medan musiken gått från högljutt avvägd till målmedveten.

Ytterligare ett bevis för relevansen av frågan huruvida bob hund kommit ikapp tiden eller tiden kommit ikapp bob hund är släppet av Fantastiskt-singeln, i ett examplar. En dub plate (som tillåter ca 30 spelningar) fastklistrad på spelaren, vars lock ingraverats med texten till låten. Detta ses såklart som ett sätt att tjäna pengar (3.650 dollar) samt att få publicitet. Samtidigt ligger greppet inte ofantligt långt borta från den estetiska värld som bob hunds egen Andy Warhol, Martin Kann byggt upp genom åren. bob hund överlever ytterligare en revolution inom äkthetsbegreppet?

Men vad är det som har hänt egentligen? Jag tror att man kan spåra utvecklingen till en ökad frihet för Thomas Öberg. Tidningsartiklar har pekat mot att man gått ifrån en mer demokratisk ordning när låtarna snickras ihop till vad som endast kan tolkas som en tydligare fokus på Thomas Öbergs kreativitet. Orsaker som mogenhet och förslitningsskador har dryftats. Något som inte uppmärksammats på samma sätt, men som långt ifrån gått fanskaran förbi är att en av medlemmarna är utbytt. Det handlar naturligtvis om Mats Andersson, batteristen, trummisen, som enligt bob hund fortfarande är "passiv medlem" och som enligt elaka rykte på internet helt enkelt är alkoholiserad. Om man vill vara dramatisk kan man hävda att den punkiga sidan av bob hund förgjorts i sin egen självdestruktivitet. Den som kontrollerar bastrumman kontrollerar som bekant musiken. bob hunds kanske sannaste och därför mest älskvärda loser, Mats som i ett hemma hos-reportage skrattar åt de lappar hans grannar lagt i hans brevlåda, informerandes om att musikens volym bör sänkas då "det hörs", har ersatts av Christian Gabel på tre spår, resten trummas via maskin.

Reslutatet? Som anhängare av den skrammligare gitarren är det en skiva med få utav de där riktiga bob hund-ögonblicken, men Thomas Öbergs visioner och demonstrationer i form av sina texter gör ändå Folkmusik... till en oerhört njutbar upplevelse. Kanske just i formen av en derivata av Thomas Öbergs innersta.

Kanske borde jag vänta med ett slutgiltigt omdöme innan jag sett bob hund hantera den nya skivan live på scen, då det känns som att det på något sätt kommer att bära eller brista för skalden Thomas Öberg. Det gäller för honom att kunna växla mellan att på sedvanligt sätt ropa fram textraden "Tjejerna är borta jag är oinspirerad" (Ett fall och en lösning) för att i nästa minut sjunga "Om du utrotar allt motstånd/ spelar det ingen roll vad du förgör, förintar/ det handlar om vad du i slutändan föder" (Grönt ljus) samt lyckas få publiken att förstå skillnaden. Gitarristen Johnny Essing sa i en intervju nyligen att han inte var så orolig över recensenternas emottagande av skivan eftersom bob hund "brukar få fyror". Jag vill ju inte göra honom besviken, så det blir en stabil fyra.

Jag skulle aldrig säga att det är bättre nu än förr, istället överensstämmer jag med vad Thomas Öberg själv har sagt i ett av sina legendariska mellansnack: "bob hund är det enda bandet som aldrig kan beskyllas för att bli gamla, för vi var gamla redan när vi började".

Hiatus?

Det blir inte så mycket skrivet. Liverpool spelar bra och kulturen vädras i etern samtidigt som internetnarcissismen får utlopp genom stulna bilder.

Radio (Klicka dig fram till kulturkoftan i mapparna eller lyssna live. Vi sänder tisdagar 17-18.)

Blogg

We're back!

Om man tänker att den direkta post-9/11-perioden är över; vi går in i 2010-talet under en Amerikansk president vi inte behöver bry oss om så är det betryggande, ur så många perspektiv, att Europa tar steget tillbaka till där vi var för tio år sedan.

Det vill säga, om man blundar för faktumet att det mest är islamister som jobbar på pizzeria.

Lika som bär

???

wtf?

Wilson Cruz

Häromdan såg jag Dumpa honom, det var en av de sämsta filmer jag någonsin sett tror jag. Det fanns egentligen bara två bra grejer med den. Den ena var en förspelsscen involverande Scarlett Johansson. Den andra var Wilson Cruz.

Han spelade Drew Barrymores ethnic-homosexuelle kollega och jag är stolt över att ha callat honom direkt. Jag såg Nixon för inte så länge sedan och där har han en miniroll som J Edgar Hoovers ethnic-servitör tillika ethnic toy boy. Men den roll som gjorde honom till en legend var ändå ethnic gay-killen Rickie Vasquez, Claire Danes ethnic-polare i Mitt så kallade liv.

Han har även haft mindre roller i två andra riktigt tunga serier, Ally McBeal och Ensamma hemma.

Olé!

I skrivande stund håller Spanien på att visa engelsmännen hur en boll ska rullas (bara för att jag skriver det lär de dock vända). Liverpool har fem spelare i Spaniens trupp, inget ovanligt med det. Men vid en närmare titt ser man att...

1. Alla spanjorer i LFC är med i truppen

2. De är de enda utlandsbaserade spelarna i hela truppen

Klass och kvalité!

My own personal hell

Barnen är vår framtid, men nån jävla måtta får det väl vara?

Uppsala har ett ganska pissigt utbud av biofilmer. Dock gäller inte detta när det kommer till Disney's Bolt. Den visas nämligen i inte mindre än fem versioner:

1. Engelskt tal
2. Engelskt tal - barnvagnsbio
3. Svenskt tal
4. 3D - engelskt tal (otextad)
5. 3D - svenskt tal

Så bra kan den fan omöjligt vara. Och varför har man barnvagnsbio för en barnfilm? Dom fattar ju ändå inte. Är det för deras snoriga syskon eller? Men då borde det ju vara på den svensktalande versionen.

Vokabulär

Vi har ett nytt ord!

Reklam

För ett tag sen gjorde Iggy Pop reklam för någon slags försäkring, nu har Johnny Rotten följt efter och gör reklam för smör. Är det en ironisk gest i finanskrisens spår eller är det same ol' same ol'?

Prematch

Samtidigt

Samtidigt rasar min värld samman.

INGEN

Ingen kan missunnas följande tio minuter:

Blöjopera presenterar

...exklusiva bilder.

Media

Media rapporterade häromdan att Bruce Springsteen uppträdde tillsammans med Peter Seeger (och dennes förmodligen gravt mega-oidipala sonson) framför lincon memorialet inför Obamas kröning. De avslutade med den förväntade This land is your land och en massa vita människor gungade med och sjöng. Det anmärkningsvärda var att de tog med en vers som oftast lämnas ut när låten framförs.

There was a big high wall there that tried to stop me
Sign was painted, it said private property
But on the back side it didn't say nothing
That side was made for you and me.

Inom folkmusiktraditionen är det inte ovanligt att ändra om i låtar och hålla på men inte är det någon tillfällighet att de valde att sjunga den versen just där och då.

Man kan snacka länge om USAs politiska identitet och dess trender i samband med Obama. Men det som jag skulle vilja se är Springsteen framföra samma vers när han är the main attraction på Super bowl i Tampa den 1a februari. Men då Super bowl verkar vara det gig som inte ger en enda poäng för att hålla på sin konstnärliga integritet genom att inte köra de absoluta stänkarna får vi nog räkna med Born in the USA och möjligtvis The river, Hungry heart eller Born to run, alternativt Thunder road.

Bruce Springsteen är väl på något sätt the working man's Bob Dylan. De två har uppträtt tillsammans vid ett antal tillfällen men Blöjopera anar en kulturell spricka mellan dem. Bob Dylan kommer i rakt nedstigande led från Woody Guthrie (som ju skrev This land is your land). När Dylan avvek från folken och pluggade in och uppfann folkrocken var det (enligt vissa källor) Pete Seeger som på Newport 1965 drog ut kontakten. Springsteen i sin tur spelade 2006 in vad man nästan får kalla en coverskiva med Seegerlåtar. Skillnaden ligger väl i att Dylan baserade sig på Guthrie medan Springsteen inte "upptäckte" Seeger förrän sent i karriären.

Nu är det ju inte så att Dylan har monopol på Guthrie, men nog vore det tyngre om Dylan framfört den mytomspunna versen. På Super bowl, samt visat kuken.

In other news kan vi rapportera att Jeff Dowd, den man som agerade förlaga till The Dude i bröderna Cohens klassiska The big Lebowski hamnade i bråk på Sundance. "No shots were fired"

På tal om Sundance så får vi gratulera Jonas Odell, vars Lögner vann pris för bästa internationella kortfilm. Jag hade chans att se den på Uppsala Kortfilmsfestival och visst var den bra. Den kan kortast beskrivas som ett gäng anekdoter (en bedragare, en mytomanzigenare etc) som berättas över väldigt snygga animationer.

På det slänger vi in en video jag snott av BES av Lykke Li när hon gör en cover av Rick Ross' Hustlin'

Lykke Li @ NTBR Part 4 - "Hustlin'" from Drew Innis on Vimeo.

Karl Pilkington

Postmatch

Is it a bird?

Is it a plane?

It's the league season.

Prematch

Vanligtvis tycker jag att anfallare ofta erbjuder en ganska enkelspårig bild av fotboll. Men de här två artiklarna visar på motsatsen. Det är Erik Nivas om Alberto Gilardino och en dagsfärsk från Daily Mail om Fernando Torres.

Gilardinos småintellektuella syn på homosexualitet och egocentrism erbjuder en ny, sympatisk bild av milanperioden. Torres utmålas å sin sida som den ärofyllda fotbollens sista hopp.

Frustration!

Fy fan va Liverpool var dåliga igår. Hela backlinjen var helt oduglig. Lucas felpassade, Benayoun var helt osynlig. Kuyt var kass och Gerrard var för högt upp.

Agger och Alonso saknades något ofantligt. Okej att Skrtl behöver komma in i spelet och allt det där, men va fan gör Hyypiä där? Agger Skrtl är kanske ändå de två bästa mittbackarna. Torres kom in i 61a (mot Riera vilket kändes konstigt eftersom han var en av de bästa på plan) och var godkänd.

Konstigt att Benitez inte spelade Pennant, han borde ju vilja visa upp sig. Babel kom in och var snabb på vänsterkanten.

Nu väntar nio dagars vila och sen dubbelhemmamöte mot Everton. Vinster där och säsongen kanske äntligen kan börja rulla igång för Liverpools spel. Annars hoppas jag att de tappar nog med poäng att förstå att de ska satsa allt när de möter Real.

Nu får man säga att Liverpool hänger på en mycket skör tråd. Det är halvlekspaus i Man U - Chelsea. United leder 1-0, vinner de matchen håller jag dem som favoriter till ligan. Ett kryss och det känns ändå som en tidsfråga innan någon går om.

DIY

Glöm öl, osäkerhet och The game. Leonard Cohen visar under 50 sekunder 1966 allt man behöver veta för framgång i befolkningsfrågan. Notera också att han är 32 här.

"Rafa Benitez has articulated what referees have been thinking for years"

Graham Poll

Obegripligen

Det är så man blir sugen på att gå med.

Pojkar och flickor

Dubai, Xiamen, Los Angeles, London

Dagens

Johann Hari skriver väl om piraterna.

Men skönast idag måste ändå vara att OG tagit över en sexualbrottslingsuthängningssajt. Vilken slap i ansiktet på de bondförnuftiga hemmamammorna som predikar om säkerhet, trygghet och moral.

Free Stevie!

Jag har inte skrivit något om hela Gerrard-grejen. Som jag förstod det så ville Steven och hans gäng ha absolut makt över dj-båset och det skulle jag inte kunna rättfärdiga. Ett vidrigare sätt att hamna i bråk finns nog inte. Men... nu börjar det sippra ut att det enda Captain Fantastic ville, det var att höra en Phil Collins-låt. Om det är så, då är jag bakom honom till hundra procent.

1. Det spelas bara skit ute och man kan inte höra sig själv tänka över allt jävla dunka dunka. Phil Collins är mycket bättre konversationsmusik.

2. Folk som gillar Phil Collins har alldeles för länge fått stå i skamvrån. Jag har själv förnekat honom tre gånger innan tuppen gal.

3. Det finns en American Psycho-referens där, ripe for the picking.

Så jag väntar med att döma Steven, iallafall tills jag hört both sides of the story.

Dagens

J.D. Salinger får Axl Rose att framstå som Ryan Adams.

In other news...

"Storyn ser ut som något man kunde ha fått fram efter att ha matat David Lynch med LSD och bett honom återberätta 'Jakten på den försvunna skatten'."

Mårten Blomkvist säger det som om det vore en dålig grej i dn om The Spirit.

Hype

"Manchester? I am not worried. I was scared of facing Liverpool."

Dejan Stankovic

2009