När jag på tio meters håll identifierade den maskerade mannen på 00tals omslag som Thomas Öberg visste jag att konsumption var oundviklig.
Dubbelnummret (#24/25) av kulturtidsskriften 00tal fanns i mina händer och bjöd på tema Tro & Tvivel. 95:- är kryddigt för en "tidning" men med hänsyn till ett digrert innehåll och nästan total frånvaro av reklam (10 sidor av drygt 160) får jag känslan att snarare tidsskrifter som Café och Veckorevyn rånar mig. Tilläggas bör att känslan man får av att läsa en tidskrift tryckt på tjockt, grovt papper slår alla spabehandlingar i världen.
Jag börjar med Stig Larsson, en man som förstår mig, eller rättare sagt, en man som ger mig samma bitterljuva känsla av förståelse som emon ger emokidsen. Han är bokstavstroende kristen, han är skev. Alltid intressant, alltid bra.
Sen följer monumentet. En lång intervju med Han som soundtrackade min ungdom, Thomas Öberg. Jag blir till en början frusterad av hur vimsig och flytande han är. Han lägger ut texten på ett sätt som får mig att undra hur han någonsin kunnat skriva en instrumental poplåt varandes i en minut och trettio sekunder. Hur han någonsin kunnat undvika att prata sönder varje konsert med bob hund jag tagit del av. Men det slår mig under andra läsningen. Han är den han alltid varit. Han är full av lust och information och snack. Han pratar för att han tycker om att prata, inte för att en aningen blåögd journalist sticker en mick under hans nästa och frågar hur det känns. Öberg pratar om tro, om hur jorden borde samägas och om nu- och framtida projekt. Thomas Öbergs ord ska inte läsas som man läser en uppsats, bok eller artikel. Han är ett vandrande steam of consciousness. Ett flöde av tankar som om man dammar bort dammet och torkar bort det fuktiga blir allt vi borde se, allt han sa i den där låten.
Därefter publicerar 00tal en kort, närmast faktaruteinspirerad, bit om placeboeffekten. För att legitimera frågeställningar runt tro och tvivel. Lysande.
Andreas Åbergs essä om Michel Houellebecqs Refug lämnar en del att önska, även om Åberg försöker lappa över det kanske största såret genom att publicera den två brev långa korrespendens (lång svävande fråga, kort ironiskt svar) han genomfört med Houellebecq själv.
Höjdpunkten är dock kanske intervjun med Roy Andersson inför släppet av Du levande. Andersson säger det vi alla känner och gör mig glad när han berättar att när Sånger från andra våningen handskades med överklassen (den första) så ska Du levande ta itu med resterande samhällsklasser.
Men 00tals styrka slår mig inte förrän nu. Trots att jag redan skrivit ett blogginlägg om den, har jag hälften av artiklarna kvar. Det är en tidsskrift, det är så långt ifrån gratistidningar-med-mingelbilder-från-diverse-uteställen-i-valfri-svensk-medelstorstad man kommer.
På tal om det måste jag berätta om en gratistidning av exakt ovan nämnda slag som jag läste för några veckor sedan. Den publicerades i Växjö och innehöll bland annat en spalt där en kille recenserade viner. Han recenserade ett vin för 96:- och inledde med "Smakar det, så kostar det". Drygt och äkligt av mig att skratta åt det... men det är ju kul.
Tillbaka till 00tal för en värdig avslutning. 00tal använder sina sista sidor åt några poeter och deras poesi. Poesi schmoesi, men sista dikten är riktigt bra, Bildspråk. Den är skriven av Sara Tuss Efrik, som genom sitt svar på frågan "Vilka är dina planer inför framtiden?" placerar sig själv på listan över kvinnor jag skulle gifta mig med omedelbart om hon hade frågat. Hon svarar: "Skriva klart min romantriologi, skaffa massa barn".
