tisdag, juni 27, 2006
söndag, juni 04, 2006
Maybe I'm crazy, probably
Kollade på Conan för ett par dagar sen. Gnarls Barkley var där och framförde Crazy.
Som den kulturelitist jag är anser jag att S:t Elsewhere är en bra skiva, men ogillar hajpen. Men på Conan gjorde Gnarls Barkley en annorlunda version av Crayzy än den som finns på skivan. Conanversionen var mycket långsammare, analog, organisk. Cee-Lo sjöng med en röst som endast kan beskrivas som fruktansvärt skör men samtidigt enormt stor. Dangermouse var sådär cool som bara en producent kan vara.
En aspekt som ytterliggare visar på hur stort bandet är är att detta var deras debut i amerikansk TV, och de lyckades med konsstycket att pressa in 13 personer på Conans lilla scen, något som få band haft befogenheter till; lyckats klämma NBC på.
En annan aspekt som imponerade mig oerhört var att de uppträdde iklädda badrockar, inte bara Cee-Lo och Dangermouse, utan hela bandet. Alltså tre körare, en trummis, en pianist, en gittarist, en bassist samt fyra stråkar, plus själva Gnarls. Detta är egentligen inte så himmla coolt, men det som berör mig är att jag har upplevt detta tema ett par gånger. Dels som tema för en parallellklass' klasskortsfotografi på gymnasiet samt som tema för en "spexig" poster som tjejerna på puben jag arbetar på gav till kollegiet. Ingen av dessa båda klarade av badrockstemat en tiondedel så rent som Gnarls Barkley.
Något som stör mig enormt är dock att Gnarls Barkley valde att släppa en discoversion av låten och inte denna enormt mycket stiligare version. Det säger en del om förfallet i smak hos den genomsnittliga musikkonsumenten (här 'konsument' som 'den som betalar', inte 'den som konsumerar').
Efter att ha sett Gnarls Barkley hos Conan är jag ett stort steg närmare Hultsfredsfestivalen.
Kolla! http://www.youtube.com/watch?v=oNhK41wd2Z4&search=gnarls%20barkley%20conan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
