As if...

Som om vi trodde att någonting någonsin skulle bli sig likt...
Som om vi inte redan famlar i ljus...
Som om det fanns saker kvar att hålla fast vid...
Som om vi inte brydde oss...
...har tydligen Ryan Adams för ett tag sedan spelat in en version av Summer of '69.

Om någon har den, skicka den. Tack

Versioner

John Kacere
Sofia Coppola

Påsk IV

Klippet nedan har Blöjoper länkat till förr. Det är från Rolling Stones' Rock 'n' roll Circus, filmat 11 december 1968. Det föreställer supergruppen Dirty Mac framföra Lennons Yer Blues. Dirty Mac består av John Lennon, Eric Clapton, Keith Richards och Mitch Mitchell. Konserten i sig, vilken är tydligt inspirerad av Sgt Pepper, ansågs från början för dålig för att släppas, men faktumet att det blev Stonesgitarristen Brian Jones' sista konsert tillförde ett visst värde.

Det finns minst tre huvudanledningar till varför detta klipp visar på en brytpunkt i John Lennons liv:

1. John uppträder för första gången utanför Beatles. Men inte för sista gången, Lennon utforskar mer och mer musiken utanför Beatles' ramar och spelar bland annat in Give peace a chance juni 1969 och Live Peace in Toronto med Plastic Ono band tre månader senare. Det är från och med nu obestridbart att begreppet 'Beatles' är fundamentalt förändrat.

2. Vid John Lennons sida finns Yoko Ono (i klippet ses hon krypa in i en säck – någon slags installation). Notera att det endast är en månad sedan John officiellt skillde sig från Cynthia. Yoko Ono är väl snarast en kulturinstans, en symbol, en prototyp. Om någon anklagar någon för att vara en 'Yoko Ono' vet alla vad man menar. Hennes historia är naturligtvis mer komplex än omslagsflicka för en typ av person men i det här förenklande forumet får bilden av henne bestå. Yoko Ono fick utstå spott och spe redan under samtiden, men John stod vid hennes sidan bokstavligen och bildligt fram till sin död (förutom under den ”förlorade helgen” 1973-75). April 1969 byter John Winston Lennon namn till John Ono Lennon och post-Beatles ville Lennon inte vara John, utan del av johnandyoko. John Lennon miste många människor under sitt liv, det var här endast drygt ett år sedan han förlorat Brian Epstein, Beatles' mångårige manager och Johns kanske allra tydligaste fadersgestalt. John själv hävdade att Epsteins död var början på slutet för Beatles. Att Yoko även fyllde hål skapade av Lennons föräldrar, Aunt Mimmi och Stuart Sutcliff är ingen kontroversiell gissning, något deras gemensama primalskriksterapi några år senare skulle visa.

3. John Lennon uppträdde som del av Dirty Mac, under Rolling Stones' banér (och låter sig bli intervjuad av Jagger). Ett år tidigare vore det relativt otänkbart. Under satellitsändningen av All you need is love 1967 hade Mick Jagger suttit och gladligen klappat händer i publiken. Men något hade hänt under året. Beatles hade tillbringat sin tid med att fördjupa sig i transcendental meditation under Maharisi Marhesh Yogi i Indien; hittat tillflyktsort från det kulturella monster som var Sgt Pepper's lonely hearts club band. Under tiden hade Rolling Stones blivit en naturlig förgrundsgestalt i den politiska aktivism som präglade 1968. Där Beatles hade ”mediterat fram” det självbetitlade vita albumet hade Stones låtit samtidens rörelser forma Beggers Banquet (med flaggskeppet Sympathy for the devil). Hur påhittad konflikten mellan de två banden än var så ställdes abumen mot varandra och Beggers Banquet kom fram som det mer medvetna, mer progressiva av de två. Sgt Pepper kan på många sätt ses som Beatles' klimax och efteråt blir Rolling Stones ”världens bästa band”. Eftervärldens ögon säger nog emot men det är en annan historia.

Man kan knappast argumentera mot John Lennons upplevda avsky mot det som var Beatles. Han kom från 1968 med långt hår, en själsfrände och vilja att gå vidare. Brian Epstein var borta och interna stridigheter skakade Beatles och Apple. Det kanske absolut mest talande uttrycket för Lennons ställningstagande var The Ballad of John and Yoko (They're gonna crucify me), som släpptes maj 1969. Låten hette från början The Ballad of John and Yoko (Christ's gonna crucify me). En tydlig referens till Johns tidigare nämnda jesusuttalande från 1966. En kommentar som verkade som katalysator förra gången John vantrivdes med Beatles' situation. Att hela låten handlar om Johns giftemål till Yoko förstärker dessutom såklart tidsandan.

Abbey Road och Let it be följer, befläckade av resterande Beatles' irritation på Yoko Ono och välsignade av två ledare som vill på vars ett håll, en George Harrison som blivit allt mer skicklig på att skriva musik och en Ringo Starr som börjar hitta sig själv.

Den John Lennon som stiger ner från Himalayas fot, in i Yoko Onos famn, är samme John som lämnar Beatles, flyttar till New York och inleder solokarriär. Därför är framträdandet av Yer Blues så viktigt.

Påsk III

Blöjopera fortsätter att akronologiskt avhandla nyckelbilder av John Lennons liv. Här: Beatles går från band till fenomen.

När Beatles landade på JFK 7 februari 1964 kunde man inte längre ifrågasätta bandets framgångar. Beatlemania förankrades som begrepp och när de uppträdde på the Ed Sullivan show tittade ungefär 73 miljoner människor och hjulen började snurra på allvar. Följde gjorde otaliga konserter världen runt, TV-framträdanden, 5 skivor och 2 filmer. Tills bandet 29 augusti 1966 spelade sin sista konsert.

Beatles hade innan det här släppt Please please me och With the Beatles och tagit över europas radiostationer. Beslutet att åka till USA ledde till att den singel som brukar betraktas som Beatles genombrottssingel i USA I wanna hold your hand 20 mars 1964 blev etta på billbordlistan.

Men Beatles' framgångar var inte förtjänade över en natt, de hade sedan 1960 spelat på klassiska Cavern club i Liverpool och runt om i Hamburg. Och kanske lades grunden för framgångarna där, i den tyska hamnstaden. Det var också i Hamburg de med hjälp av Astrid Kirshher och Klaus Voorman från beat-rörelsen Beatles fann sina frisyrer, något som senare blev essentiellt för deras image. Den image som under beatlemaniaeran balanserade på gränsen mellan vad som var spännande för ungdomarna och skrämmande för de vuxna. I turerna mellan Hamburg och Liverpool blev också Brian Epstein bandets manager, något som skulle leda till ekonomiska bakslag och kulturella vinster.

John Lennon gifte sig med Cynthia Powell 1962 i följderna av dennes graviditet. Cynthia fick genom sitt äktenskap med John finna sig i att vara en mindrepåtagilig del av hans liv, både som följd av Brian Epsteins åsikt att en gift beatle skulle minska deras dragningskraft gentemot kvinnliga fans och John Lennons egocentrism.

Man kan gissa att det definitivt avgörande ögonblicket för Lennons förhållningssätt gentemot sin karriär och därmed sitt liv utspelar sig någonstans här, med skrikande baby boomers i bakgrunden. Det som varit ett projekt i Liverpool, ett försörjningssätt i Hamburg och ett äventyr i England blev i USA det som skulle definiera John Lennon i år framöver. Att komma till USA får markera någon slags höjdpunkt i det som kan beskrivas som beatles' explosion, den period som för John Lennon följer Stuart Sutcliffs död, inleds med giftemål och Love me do och avslutas med Candlestick park.

Påsk II

Blöjopera fortsätter att akronologiskt avhandla nyckelbilder av John Lennons liv. Här: John Lennon dör.

Att skriva om hur artister får legendstatus genom att dö känns både tråkigt och dumt, men det kan knappt förnekas att John Lennons död starkt påverkar hur människor utvärderat hans konstnärsskap.

Den 8 december 1980 hade John Lennon just släppt en ny skiva. Double fantasy var på många sätt en comeback. Lennon hade tills inspelningen av albumet tillbringat fem år utanför musikindustrin. Han hade levt som hemmapappa i Dakota-byggnaden i New York med Yoko Ono och tagit hand om sonen Sean.

Amerikaner gillar personkulter, det är väl ganska tydligt, och i brottet mellan 70-talet och 80-talet uppstod John Lennons död som utlösande faktor till en av de största personkulterna man kan hitta inom populärkulturen. USA hade stor anledning att dyrka Lennon. Han hade med Beatles tagit dem in i 60-talet. Han hade fört dem vidare med diverse politiska ställningstagande och efter det kämpat för att få bo där. Processen om hans permanenta uppehållstillstånd avslutades inte förrän mitten av 1977. John Lennon var den perfekte avhopparen, han växte ur sitt hemland och vände sig till den nya tidens kuturella huvudstad. De klassiska bilderna av honom i New York City-t-shirt talar sitt klara språk.

John Lennons död föranledde att en sörjande folkmassa samlades i Central Park. Månniskor grät och den generation som skapade beatlemania fick ta ett andetag av eftertänksamhet i sina nu etablerade liv. Däri ligger kanske den verkliga storheten i Lennons död, timingen. För om sanningen ska fram så lär inte John Lennon ha varit någon egentlig instutition 1980. De fans som fanns kvar efter Sgt Pepper, efter uppbrottet med Beatles, efter de ofta missriktade politiska utspelen, efter den tröttsamma enheten med Yoko Ono kan gissas var relativt extensiva i sitt förhållande till mannen vars senaste skiva, Rock 'n' Roll – fem år tidigare, var ett coveralbum. Ett album som hade präglats av alkoholproblem och producenten Phil Spectors allt mer extrema person.

Men med låtar som Imagine, Give peace a chance och All you need is love blev Lennon ett lättilgängligt medium för nostaligi över något som med största sannolikhet inte ens fanns när det gjordes. Idag förevigar Strawberry Fields Lennons kopling till New Yorks lunga. Ett vallfärdsmål för världsspridda Lennonfans. Mosaiken bildar just 'Imagine'.

När John Lennon sköts blev han inte bara en symbol för den nu helt bortglömda fredsrörelsen, han blev en symbol för kärlek, något som kan misstänkas behövdes under ett 80-tal som såg finansiell utveckling ersätta 60- och 70-talens politiska och ”spirituella” revolutioner.

Ett gott affärssinne hos änkan Yoko Ono har förhindrat tillochmed de lättilgängliga aspekterna av John Lennon från att urvattnas, något som gjort att det fortfarande är okej för människor att ha en grovt romantiserande bild av honom men som samtidigt också gjort att de är fullt möjligt att på allvar fortfarande beundra den kanske störste låtskrivaren 1900-talet såg.

Teenage kix

Den första skivan jag köpte för egna pengar var Beatles' Past Masters II, albumtiteln gav en fingervisning på vad som väntade, sedan dessa har nog ungefär 90-95% av mina inhandlade album varit ”gamla” skivor, oftast remastrade till CD. Nuförtiden köper jag inga skivor alls nästan, vilket såklart är synd. Men självklart hände det att jag köpte med mig samtida skivor. Dessa fick ibland stor inverkan på mig, det kändes ju liksom mer relevant att låta något nytt forma en, istället för allt det där gamla. Det är ju en annan känsla att köpa en skiva samma dag som den släpps. Som följer: topp fem samtida album som betytt mycket.

5. The Strokes – Is this it (2001)
Musiken var ok, men det var väl egentligen aldrig någon fråga om huruvida New York-rocken var en fluga eller ej. Men den del av Is this it som revolutionerade mig var konvolutet. Killarna var sjukt snygga och jag bestämde mig för att låta håret växa ut. Jag hade exprimenterat lite under det tidiga gymnasiet men det var inte förrän jag fann att mina lockar någerlunda lämpade sig för en såkallad Albert Hammond Jr.-frilla jag inte kunde motstå "det långa håret".

4. Håkan Hellström – Känn ingen sorg för mig Göteborg (2000)
Inte kanske det credigaste såhär i efterhand, men jag står fan för dethär. När Känn ingen sorg för mig Göteborg kom var det skitbra, det var allt jag ville ha. Det var pop från min tid och mitt land: nära. När Hellström spelade på Roskilde 2001 (samtidigt som Eak A Mouse om jag minns rätt) var jag där, och det är fortfarande en av de absolut bästa konserterna jag varit på. Jag har förstått att Håkan upplever stora framgångar med dagens emo-kids och det är inte om många artister jag kan säga det här, men de kommer aldrig att förstå vad Känn ingen sorg för mig Göteborg betydde för sextonåringar när den kom.

3. Nirvana – Unplugged in New York (1994)
Visserligen samtida men inte riktigt ändå, eftersom albumet kom efter Kurt Cobains död. Uppväxt med Peps Persson och Bob Marley var jag inledningsvis skeptisk till Nirvana men det mjukare soundet på Unplugged in New York gjorde att jag vågade tilltalas, och albumet gjorde att jag vågade utforska de hårdare grejerna. Strax efter att jag fått Unplugged in New York i julklapp bytte jag till mig Nevermind mot en såkallad rambokniv med Jonas Nilsson. En bytesaffär som får symbolisera någon slags mognadsprocess i mitt liv, 10-11 år gammal. Säga vad man vill om grungen, jag gillar den och det är den första samtida musikgenren jag tog till mig.

2. Oasis – What's the story (morning glory) (1995)
I brittpoppen hittade elvaåringen hem, det var perfekt utifrån en grund av Beatles. What's the story köpte jag på grund av Wondewall och Don't look back in anger, men hela skivan var som bekant skitbra och jag inhandlade snart Definitely Maybe och så småningom Be here now. Oasis var det första samtida bandet jag idoliserade, jag hade planscher på väggarna, läste böcker och ringde in och röstade på Voxpop. När sedan Be here now kom tog det abrubt slut, visst gillade jag skivan men det var inte allt det där. Planscherna åkte så småningom ner och Oasis glömdes bort. Kanske har jag Oasis att tacka för min Don't look back in anger-inställning till musik. Om Be here now bara varit lite bättre kanske jag hade blivit en av de där som bittert köper alla skivor och bittert står på alla konserter av band som inte längre är bra, bara för att de en gång var viktiga för en. En som som snackar om hur det var bättre för.

1. Bob hund - Jag rear ut min själ! Allt ska bort!!! (1998)
När P3 live sände bob hunds konsert från Hultsfred '98 satt fjortonåringen och spelade in på band. Detta kom att bli kanske den mest spelade kassetten av dem alla. När sedan Jag rear ut min själ kom blev den den första i raden av ett maximerat antal bob hund-inköp. Bob hund kom att bli de enda artisterna vars karriär jag kan påstå mig verkligen ha följt. Bandet blev kanske allra viktigast eftersom de med deras 'eklektiska' musik öppnade dörren för otaliga musikgenres för mig. Jag såg dem första gången 2001, på KB i Malmö, sen 2002 på Roskilde. Sedan följde ett antal mindre häftiga konserter med Bergman Rock. Den 1 september 2006, kvällen då bob hund återförenades och splittrades och återförenades återigen som det första band att beträda Debaser medis' scen kändes det som att en liten säck knöts ihop för 22-åringen. Det viskas om ny skiva, om det är sant köper jag den dagen den kommer ut.

Påsk

Man kan exakt datera stadiumrockens födelse till 15 augusti 1965, då Beatles inleder sin USA-turné. Källorna varierar men troligtvis någonstans runt 55 000 fans fanns på plats på Shea Stadium i Queens, vanligtvis hemmaarena för baseballaget New York Mets. Arenan ska för övrigt husera sin allra sista match nu i höst, innan den går i graven till förmån för ett nytt stadion.

Ljudet under konserten kördes ut via det ordinarie högtalarsystemet så man kan gissa att även om publiken hade hört något över den högljudda aspekten av den vid tillfället klimaxande beatlemanian, så hade det inte låtit särskilt bra. Lyckligtvis valde Beatles att inte fortsätta utveckla den nyuppfunna musikgenren, utan spelar istället sin sista betalkonsert på Candlestick Park i San Francisco nästan exakt ett år efter Shea Stadium.

New York-konserten tar plats strax efter bandet släppt Help; fyra månaders innan de släpper Rubber Soul. Beatles rökte nu cannbis regelbundet och förmodligen var det runt den här exakta tidpunkten som John Lennon bestämde sig för att skriva låtar som Norwegian Wood istället för låtar som You're gonna lose that girl. Ytterliggare ett år senare släpptes Revolver, med Lennonkompositioner som Tomorrow never knows och I'm only sleeping. I samma veva slängde Lennon ur sig att "we're more popular than Jesus now" och förändringen var oåterkallerlig, broarna var brända och jag tror att Lennon trivdes med det.

Även om Lennon redan med You've got to hide your love away på Help hade hintat varthän det barkade så kan man inte underskatta den brytpunkt som skedde någonstans mellan dessa två album. Beatles började redan tröttna på det dövande turnélivet, Live at Hollywood bowl-dubbelplattan är från samma turné och där är det tydligt hur bandet skruvar upp tempot på låtarna, inte för att dra igån festen, utanför att de vill att konserten ska ta slut snabbare, och för att ingen märker något.

Som med de flesta andra musiklegender så ligger John Lennons storhet i att kontinuerligt kunna dö och återuppstå, återuppfinna sig själv helt utan respekt för vad som fanns förr och utan rädsla för vad som komma skall. 1965 dog och återuppstod Lennon på scener runt om USA, med hundratusentals gråtande tonåringar som förstahandsvittnen. Även om jag personligen anser att viktigare och mer konstruktiva brytpunkter inträffar senare i hans karriär så är detta den första riktigt abrupt innovativa. Drogglorifierande? Troligtvis. Än idag återuppstår John Lennon i händerna på Danger Mouse och Beasties och tyvärr också i händerna på Bono och beatles.com.

Förmodligen är det i kontrasterna vi kan se det stora. Kontrasten mellan det kaos som konstant omringade Beatles vid den här tidpunkten och det epicentrum som bestod av fyra killar som bara fyra år tidigare hade spelat rock 'n' rollcovers på sunkiga barer längst Reeperbahn. Kontrasten mellan I'm down och The Beatles, vilka inte kunde hålla sig för skratt där de står. Den alltid närvarande, allomfattande kontrasten mellan John och Paul.

Att idag tala om äkthet är ungefär som att utföra mun-mot-munmetoden på ett zombiefoster - dödfött, men en mysig tanke.

Pk-ish

Hur kul kan man ha genom att filma en alkoholist med tourettes?

Collage


Tourettes Guy ringer för att klaga på tandkrämen


tourettesguy.com for more

Förfasan /-hoppning

Håller internet på att ta slut? 1 2

CotS

Pain is temporary, pride is forever. Så sluta tveka, vår.

Pappa, berätta om när du var liten!

"När jag var ung fanns inga mobiltelefoner, så älskarinnorna var tvugna att ringa hem till sina älskare. Men ibland hände det att frugan svarade istället för mannen, och då var älskarinnan tvungen att lägga på, utan att säga någonting. Så om det ofta ringde hem till en utan att den som ringde ville prata, då kunde man misstänka att ens man hade en affär."

För roligt för att vara bra

Ur Svd 13/3-08:

"I torsdags presenterade moderaternas partiordförande Fredrik Reinfeldt och partisekreterare Per Schlingmann moderaternas nya slogan 'Välkommen till verkligheten'. Men sloganet är redan upptaget, av föreningen Grunden som är en sammanslutning för personer med intellektuella funktionshinder."

Blöjopera's Burgundy ribbon

Blöjopera tar "bandet"-trenden till nästa nivå. Vi lanserar det Vinröda bandet. Det Vinröda bandet kostar 20:- och kan köpas på Åhléns. Överskottet går oavkortat till bekämpandet av stigmata.

Bloggosfären's got blisters on it's fingers!

Odds

Sébastien Tellier blir påkommen med att koksa med Nordman-Håkan (2:1)

Sébastien Tellier blir påkommen med att ligga med Sibel (3:1)

Sébastien Tellier blir påkommen med att ligga med sångaren i Bodies without organs (1,3:1)

Lena Adelsohn Liljeroth blåser av finalen och tvångsskickar The Knife till Eurovision (100 000:1)

Trotjänare

(Lista)
Topp tre pizzor:
3. Spenat. Pizzeria Aveny, Umeå. (Spenat, vitlök, fetaost.)
2. Kebabpizza. Kebabcenter, Kristianstad. (Kebab.)
1. Quattro Formaggio. Pizzeria Formaggio, Kungsholmen. (Fyra sorters ost och ruccolasallad.)

(Utnämning)
Svenskans mest underskattade talesätt:
"Man har inte roligare än man gör sig"

(Ball bild)

Mynteri

När Johan Åkesson i dagens DN På Stan intervjuar Wildbird & Peacedrums skriver han: "Jag försöker formulera hur er musik låter, men det känns omöjligt". Sådana problem hade definitivt inte Blöjopera när vi hypade Wildbird & Peacedrums för fyra (4) dagar sedan.

Tack

Dynamit-Harry?

Intressant diskussion om den irländska poeten Cathal O Searcaigh i dagens pappersdn. Han är hyllad men nu har det visar sig att misstankar om sexuellt missbrukande av nepalesiska tonårskillar framstår som trovärdiga. Diskussionen är allt för intressant för att avhandlas av Blöjopera. Men vi ställer oss frågan vad som hade hänt om samma sak hade kommit ut om den tråkiga svennekomikens nya påläggskalv, Björn Gustafsson?

Image

McDonalds har lanserat någon slags multikultidrive som går ut på att de framhäver att faktumet att de har stor andel invandrare arbetande hos dem betyder att de är extra rättvisa och goda. Klassanalys saknas såklart och de där somalierna som städade för 18:-/h nämns inte. Dessutom har de lanserat en rapp-tävling bland de anställda. Den är däremot roligt.

Rambu

Det här är intressant.

Mamma, kan jag få godis?

-Javisst!





(snodd idé)

Tjejjer II

Svensk pop

Tjejjer

Blöjopera kollar på tjejer. Fyra internationella ikonerna från 80-talet inom skåderspelarbranchen. Den kanske mest intressanta diskussionen får man kanske om man antar ett blondiner vs brunetter-perspektiv.

Einstürzene tuggummi

Industripopen är född.