onsdag, april 23, 2008

Art Deco

Vad ska man säga... nu väntar ett slag på Stamford Bridge på Valborgsmässoafton.


Fotbollskväll och Kobra ska byta redaktioner med varandra för ett program. Ett Kobra lett av Mats Nyström lockar väl i och för sig men även om Sladjan Osmanagic är bra på det mesta så lär Chris Härenstam sopa bort alla förutsättningar för en relevant kulturanalys. Däremot ser jag mycket fram emot Kristofer Lundström i Fotbollskvällssoffan.


Tydligen ska programmet handla om pengar inom fotbollen. Tyvärr ett ganska uttjatat ämne, men förhoppningsvis får vi se ett oväntat perspektiv på diskursen. Fotboll och ”kultur” har ju det gemensamt att det ofta handlar om stora pengar för vad som för den oinsatte är godtyckligt. I konsten ett uttryck eller en kommentar, i fotbollen en prestation eller en föresats.


Men det finns många andra berörningspunkter. Inom kultur talar man allt som oftast av 'estetik'. Samma fenomen vore intressant att betrakta inom fotbollen. Hur långt kan man teorietisera angående idrottsutövnings skönhet? Är det endast matematik, statistik och lojaliteter eller finns det något mer där? Med största sannolikhet ja.


Baserat på just denna estetik bottnar kulturdebatten nästan alltid i begreppet 'smak', något som också är applicerbart på fotboll. Är det till exempel en tillfällighet att olika personer tycker att olika spel är olika goda, vackra. Bottnar skillnaderna endast i subjektiviteter i förhållande till lagen eller har faktiskt olika människor olika preferenser när det kommer till spelupplägg? Hur påverkar effektivitetsaspekten denna frågeställning? Och hur kommer det sig att det nästan alltid lönar sig i längden att spela fotboll på ett sådant sätt som upplevs som snyggt? Vilket kom först, skönhet eller effektivitet? Vad är det för skillnad på tysk och brasiliansk skönhet/effektivitet? Liksom det ibland kommer konstnärer som omvärderar vår syn på kultur kommer det ju ibland spelare som med en ny syn, speluppfattning lägger om paradigmen för hur fotboll spelas, så helt olika är inte begreppen.


Dessutom vore det naturligtvis fett om kobraredaktionen kunde diskutera modeaspekten av fotbollsuniformerna, kanske speciellt landslagströjorna. Hur soft vore det till exempel inte om det svenska landslagets dräkter designats av någon svensk modeförgrundsgestalt? Tänk vilken pr för ”det svenska modeundret” det vore om Källström och kompani lirade i acne, whyred eller Jenny Hellström. Weekday har ett erkänt fotbollsintresse (de är även nyligen uppköpta av H&M vilken bör göra att man skulle kunna konkurrera med Umbro om sponsorsummor). Även We vore oerhört intressanta. Med tanke på de tankegångar som vädrades i Velvet känns det som att utmaningen att designa landslagsdräkten borde tas emot med öppna armar av den svenska formgivningsindustrin.


Kobra-/Fotbollskvällskiftet känns faktiskt helt naturligt och tidstypiskt. Fotboll har de senaste åren fått högre status. Det är svårt att peka på var det började. Det svenska landslagets framgångar har del i äran, det välskrivna och ofta insiktsfulla magasinet Offside likaså. Marcus Birro älskar italiensk fotboll och skriver om ångest. Fotboll som kulturyttring har gått från de negativa aspekterna av folknöje till de positiva. Det anses inte längre främmande med relativt djupgående analyser av fotboll. I synnerhet inte de politiska, sociala eller kulturella aspekterna av den enda riktiga världssporten.


Zlatan Ibrahimovic blev via debatten om integration kramad av den svenska intellektualian. När Zlatan fick Jerringpriset var det faktiskt lite gåshud, just därför att folk från hela sveriges spektra såg honom som vinnare. Från barn och fotbollsfans till invandrare och tänkare till esteter och politiker. Man skulle kunna säga att han fick priset både på en konkret och abstrakt nivå. Paralleller kan dras till damfotbollens ökade intresse. Det är kanske inte världens bästa rent sportsliga upplevelse, men faktumet att framgångar för damlandslaget är både idrottsligt och filosofiskt goda får iallafall mig att applådera dem.


Tyvärr finns det fortfarande strömningar inom kulturdebatten som ser det som ett tecken på högstånd att inte förstå fotbollens charm. Dock kan man hoppas att världens största folkrörelse fortsätter att utvecklas i en nivå som övertygar folk som spelets strategiska egenskaper och skönhet. Minst lika sorligt är de strömningar inom fotbollen som alltid kommer att tränga bort den sannt kulturella sportsligheten, förhoppningsvis fortsätter fotbollen utvecklas även som kulturinstans, och kobraredaktionen kan förmodligen hjälpa till.


Not: Barca - ManU 0-0 full tid, ett resultat som talar för United, men faktumet att Cristiano Ronaldo brände en straff spär på misstanken om att han kanske inte är mannen för de riktigt stora matcherna.

fredag, april 18, 2008

Feutböll

Det har blivit en del fotboll på sistone. Ligorna börjar dra ihop sig och på tisdag spelar Liverpool första semifinalen mot Chelsea i Champions League. De båda har mötts i två semifinalomgångar redan de senaste tre åren, både dessa har Liverpool vunnit och följdaktligen spelat final.

De två tidigare åren har vi fått se tillknäppta matcher. Tre av de fyra har innehållt ett mål vars och den fjärde noll. Dock verkar det onekligen som att det kan bli lite mer action i år. Torres har som bekant hittat målet och med sin 4-2-3-1-uppställning har Liverpool ett gäng potentionella matchvinnare, inklusive några på bänken. Chelsea har som vanligt ett offensivt lag och en Michael Ballack som börjat tina upp.

Hur objektiv jag än försöker vara ser det som att det bli tredje gången i rad för Liverpool. De är i bättre form, har mer erfarenhet och självförtroende samt ett mer harmoniskt och piggt lag (kanske mycket tack vare Benítez' under säsongen utskällda rotationssystem). När det kommer till harmoni är ju allting relativt, Chelsea har inte direkt varit lagandans galjonsfigur de senaste åren. Även den långsiktiga utveckligen talar för Liverpool, som aldrig varit bättre. Medan Chelsea under Grant tappat en hel del charm.

Chelsea ligger tvåa i Premier League och kämpar (i och för sig kanske mest för galleriet/Abrahamovic i och med Uniteds helt sjuka form) fortfarande för att vinna ligan. Liverpool å andra sidan ligger fyra och har i praktiken så gott som säkrat nästa års Champions League-plats. Förhoppningsvis innebär detta att Benítez kan vila några spelare (Gerrard, Torres, Alonso/Mascherano?) medan Grant måste satsa allt framåt även i ligaspelet.

Om man dessutom ser till vilka lag de båda slagit ut för att komma till semifinal får man säga att de rödas Inter och Arsenal inger betydligt mer respekt än de blåas Olympiacos och Fenerbahce.

Dock härjar inre stridigheter Liverpool med bråk och smutskastning mellan ägarna. Som tur är verkar även Chelsea uppleva en del turbulens, kanske främst i form av Avram Grants konflikt med media. Det ska dock också nämnas att Liverpool avslutar matchparet på bortaplan, något som definitivt bör verka till Chelseas fördel.

Men nog blir det Glenn Hyséns gamla klubb som spelar final 21 maj på det som förr hette Central Lenin Stadium i Moskva, inför 85 000 åskådare. Där väntar med största sannolikhet Manchester United, vilka uppvisar världens kanske just nu bästa lag med världens kanske just nu bäste spelare i Cristiano Ronaldo. De möter nämligen i sin semifinalomgång ett Barcelona som härjats av skador och motgångar i ligan, utöver turbulensen angående Ronaldinhos anstående övergång till Milan. Man kan till och med gå så långt som att säga att United har mycket goda chanser att vinna även på Camp Nou. Den arena där laget 1999 i slutminuterna vände och vann Champions League-finalen mot Bayern München, säkrandes den klassiska trippeln tillika klubbens senaste europatitel.

I finalen där europas bästa lag möts tror jag alltså att två föreningar med hemmareanor en knapp timmes bilfärd från varandra, och med en oerhört traditionsbefäst rivalitet emellan dem, får göra upp. Väl där tror jag faktiskt att United blir övermäktiga Liverpool, resultaten 1-0 borta och 3-0 hemma i Manchesters favör i årets Premier League talar tydligt. Om monstret Mascherano lyckas ta bort Ronaldo på ett effektivt sätt skulle dock Liverpools chanser att vinna öka avsevärt. Det gäller bara att den lille hövdingen dels håller huvudet kallt och dels inte låter det magiskt obligatoriskt destruktiva "positiva uttalandet från Maradona" sabba Liverpools i år kanske enda nyckel till en sjätte europacupsseger.

Jag tippade faktiskt att United skulle spöa Liverpool i finalen redan när kvartsfinalerna lottades och det står jag alltså såklart fast vid. Men först väntar Chelsea i semifinalen. Förhoppningsvis blir det lika bra fotboll som i Liverpools åttondels- och kvartsfinaler.

För övrigt ser det onekligen ut som att Benítez lagt på sig en hel del kilon under sina 4 år utanför Spanien. För mycket fish 'n' chips?

onsdag, april 16, 2008

Könskvotering i min playlist vol. II

Kvinnor har blivit allt mer frekventa i min musikkonsumtion sedan sist.

Nya stjärnor har kommit till och gamla örhängen hänger med.

1. Lykke Li - Dance, dance, dance.
Jag har svårt att plocka ut någon riktig favorit från hennes jämna skiva, men raden "My hips they lie 'cause in reality I'm shy, shy, shy" tilltalar det skandinaviska i mig. Det blir en så snygg relation till Rix FM-soulen.

2. Ane Brun - Tree house song.
Också bra skiva, singelspåret säger väl det där. Det man behöver höra någon annan känna när man har förlorat/shabblat bort någon som var viktig. Popmusik som är allt det där som gör att man lysnar på pop utan att skämmas.

3. Joni Mitchell - California.
Att längta hem och att längta till Kalifornien är två motif som alltid funkar. När hem är Kalifornien tar man det till en annan nivå. Inte absolut originellt men riktigt bra. Desutom får jag känslan av att när Joni väljer Cali över Paris gör hon det av andra anledningar än Phantom Planet, ädlare anledningar.

4. Säkert! - Jag grät mig till sömns varje dag.
Låten fick en revival för mig efter Musikbyrån Live. Det är en snygg låt eftersom den ger kvinnligt perspektiv på "Vi som aldrig sa hora"-diskursen. Säkert! är lite väl välfylld med klyschor men i den här låten balanserar hon på gränsen hon går över i sönderkramade Allt som är mitt.

5&6. SoKo - I'll kill her & I will never love you more.

På äldre dar har Blöjopera upptäckt MySpace. SoKo är fransk och sjunger på engelska. Bara en sån sak. Hennes musik är avskalad, ärlig och urban utan att bli "'urbän". I'll kill her handlar om SoKos bitterhet mot kvinnan som dejtar killen hon fantiserar om Jag får lite Amelie-vibbar, fast emotionellt långt ifrån Montmatre. I will never love you more tilltalar mig från det där perspektivet av kvinnor som uttrycker känslor som traditionellt betraktats som manliga.

7. Martha Wainright - Bloody mouther fucking asshole.
Hennes röst och vad hon säger måste vara den bästa anledningen till att vara snäll, mot människor och djur; mot natur och alla man inte känner. Inte snäll som i trevlig på fester utan snäll som i god i hjärtat.

8. Laleh - Prinsessor.
Få har väl anknytit till barnet som Laleh. Barnets energi och naivitet; hyperaktivitet och kreativitet. I Prinsessor går hon till botten med begreppen. Hammrande piano och körer.

9. M.I.A. - Bucky done gun.
Hon är het. Hon gör bra musik och har snygga kläder. Låten är bra att dansa till om man gillar grejen, men styrkan ligger i hennes sjumilakliv över "hon ber inte om ursäkt"-diskursen.

10. Cat Power - (I can't get no) Satisfaction.
Denna omgångens cover på karlakarlslåt. Det blir så pass bra eftersom det faktiskt känns som att Cat Power faktiskt sjunger helt ärligt. Ärligare än Mick Jagger, och bättre.

...allt i väntan på Scarlett Johanssons Tom Waits-skiva.

Spokesman of...

En bra intervju på 7:43

När musikindustrin internetbaseras och masskonsumtionen, konsensustyckandet, vittrar leverar Joel Alme sköna reflektioner, som tilltalar mig.

När popintervjun blir allt mer benägen att följa mönster levererar Per Sinding Larsen ett skönt förhållningssätt.

När bloggandet känns tråkigt levererar PSL mångfald och kvalité.

söndag, april 13, 2008

/jot/

Det lär bli Way out west i år också.

fredag, april 11, 2008

Lur

Enligt svd säger the Guardian att Leone Magiera i sin nya bok skriver att Luciano Pavarottis sista framträdande, vid OS-invigningen i Turin 2006, var s.k. play back:
"Orkestern låtsades spela, jag låtsades dirigera och Luciano låtsades sjunga. Det var fantastiskt".

Min undran är hur man egentligen fejkar att dirigera. Kanske visar jag bara på egen okunskap men känns det inte som att äktheten av ens dirigerande avgörs av musikens dito. Kanske var det fejkdirigerande, men isåfall var den väl snarlik vad som vore äkta, iallafall på ytan?

Hade experter månne kunnat avsölja bluffen genom att titta på dirigenten och dess förhållande till muiken?

92-93

LLC fick mig att minnas den här låten, inte hört den sen den var "stor". Jag hade faktiskt hela det här albumet, vilket förmodligen delar tronen över "skivor-jag-skäms-över" tillsammans med Bodyguard-soundtracket.

söndag, april 06, 2008

Betong

Tidningen Betong har omröstning om sveriges käraste betongverk. Det är bra att vi fokuserar på sånt vi kan. Dock hade jag velat se att miljonprogrammet nominerades.

1968 II









lördag, april 05, 2008

1968









Det är uttjatat, men 40 år sedan.

fredag, april 04, 2008

Computerdrome

TVlös blir man förpassad till internets utbud av tv-program, vilket inte är fy skam.

Velvet är slut. SVTmodeprogrammet var den absoluta motsatsen till Dagens outfit och gjorde sin grej på ett sjukt bra och kvalitativt sätt. SVT visade återigen att om det ska produceras riktigt bra kulturanalyser så ska den bekostas av folkhemmet. Att närma sig mode som kulturyttring utan att bli pretantiös är svårt, och visst snedbalanserade Velvet ibland, men allt som oftast klarade man uppgiften med bravur. De visade bitvis till och med på visst mått av självdistans. Litet minus dock för den svennebananiga avslutningen i form av Sid Vicious' version av My way.

Femman lägger ut den nya säsongen av 100 höjdare. Det är fortfarande habil tv. Fredrik är fortfarande attraktivt neurotisk och Filip är fortfarande mysigt tjock och träffsäker. Jag skulle fortfarande vilja vara där, med dem. Tyvärr tappar man genom att vara i USA det som gav de tidigare säsongerna dimensioner utöver "OK TV" - det svenska. Personerna Fredrik&Filip träffat i de första tre avsnitten har varit relativt ointressanta och till och med småtrista. Men F&F bär programmet tryggt inom gränserna för vad som kan anses vara underhållning.

1000apor har öppnat. Hittills har det väl varit inte varit direkt revolutionerande humor men Blöjopera gillar att Schulmans finns i etern. Svensk komik behöver alla röster som kan ljuda. Att man stabbar Schillinggänget är tråkigt, men det finns inget som upprör och därmed berättigas som fadersmord.

Har kört både Joost och TVUplayer senaste tiden men jag tycker inte att det varit skitbra. Såg Royal Tenenbaums på Comedy Central och snacka om att det sabbade med reklamavbrott var 7e minut. Claes Eriksson och Vilgot Sjömans dödsbo borde få exportrådets kulturpris och alla i diverse "Stoppa TV-licensen"-grupper på Facebook borde få reklamavbrott i sina tankeflöden.

Frågor: Är Jens Lekman så übertrevlig/-snäll/-bra/-god som han framstår i Musikbyrån Live? Varför lägger K-special endast ut en bråkdel av sina program? Hur långt är man ifrån att få hänga med Lovisa Corneliusson som har LLC?

Sen har jag för första gången köpt cider på systemet! Det handlar om Xide Spring och jag står för det. Den smakar melon, mynta och vanilj och är faktiskt god. Jag kommer inte att köpa den fler gånger men om man gillar söt cider lär den vara en av de bästa.

DN På Stan har bytt kostym och genomgått grov webbanpassning. Även om barnsjukdomar förekommer är jag inte beredd att aktivt kritisera det nya formatet. Att Sebastian Suarez-Golborne utnämner emon till den sista subkulturen känns dock hur dumt som helst.

För övrigt vill jag passa på att droppa spotify.com - ett relevant format och ett passande forum för den nya musikindustrin.

tisdag, april 01, 2008

Familjefrågor

Billboarden Woody Allen stämt American Apparel för.