Att bob hund släppt nytt album känns som en nyhet som man knappt kan ha missat. Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk kom till affärerna i förra veckan.
För ämnet obligatoriska uppgifter om hur länge sedan det var de senast släppte något:
8 år, 2001, sedan senaste albumet med nytt material (Stenåldern kan börja)
7 år, 2002, sedan senaste singeln (Den lilla planeten) samt en vinyl med demos från tidiga dagar (Ingenting) samt en Dubbelplatta (10 år bakåt & 100 år framår) till hälften bestående av alla bob hunds b-sidor till hälften en live-spelning från London.
Kulturmedia har också velat prata om vad bob hund gjort under tiden mellan släppen. Dels det engelskspråkiga projektet Bergman rock, som varken fick upplevda de framgångar i utlandet man eftersträvade eller de framgångar bob hund blivit vana vid i Sverige. Dessutom har den skånska delen av bob hund (sångaren och låtskrivaren Thomas Öberg tillsammans med Jonas Jonasson som spelar synt och faktiskt bandets allt-i-allo Marcus Törncrantz) spelat ihop i det syntiga Science Fiction Skåne.
Det har också såklart pratats om svårigheterna att komma tillbaka efter ett så långt uppehåll. Många har ställt sig frågan om bob hund skulle bli lika hyllade som förr, när det begav sig. Det som stört mig lite med det snacket är just det att bob hund nu betraktas som ett av Sveriges absolut största band, men det gjorde de inte förr. Innan uppehållet (som alltså föranleddes av vad jag skulle betrakta som deras absolut mest underskattade platta, Stenåldern kan börja) beskrevs bob hund snarare i media som ett litet egensinnigt projekt som kryddade till den svenska musikscenen.
Tvivel har, trots pressens nu väldigt vänliga inställning, vädrats om huruvida "dagens ungdom" skulle tilltalas av bob hund. Man kan kanske lite elakt säga att kulturmedia har velat helgonförklara bob hund, vilket såklart tyvärr innefattar att de har varit tvungna att upprätthålla illusionen av att bob hund är döda. Men riktigt så lätt är det inte. Om man på internet letar sig fram till något av de forum som försökt fylla luckan efter att bob hunds officiella sådana rensades upp och gjordes om i och med 10 år bakåt och 100 år framåt så märker man snabbt att dessa befolkas av användare som sannolikt inte sett bob hund på mejeriet 1995. När jag såg Sci-Fi SKANE på Hultsfred 2006 bestod den blygsamma publiken av hipster-indie-club kids med american apparel-leggings och wayfarer-solglasögon. När sen bob hund för första gången återuppstod, på scen splittrades och återförenades, för att efter spelningen återgå till sin sovande roll, på invigningen av Debaser Medis 1a September samma år blev jag minst sagt förvånad över att se hur debasers artonårsgräns satte käppar i hjulet för stora delar av den enorma kön som bildats på medborgarplatsen. Även om det svider lite i mitt indiehjärta så finns det ingen annan slutsats att dra än att bob hund under sin tysta fas inte bara fått legendstatus bland musikjournalister utan också lyckats tilltala ungdomar med emo-frisyrer samt club-kids. Förmodligen som ett led i det äktenskap mellan post-punk och post-synt som i många avseenden gjort electronicaindien till en riktigt dynamisk genre i Sverige idag.
Det är alltså återkopplingen mellan punk och synt som bob hund rört sig mellan åren. Som den inte felande men bortglömda länken mellan Sex Pistols och Joy division. Influenser som Lou Reed, Iggy Pop, Captain Beefheart med flera finner sitt kusinska ursprung här. Och den bob hundska logiken blir klar i skärpunkten mellan hårt distade gitarrer och sköra synt-slingor. Unikt akronologt men långt ifrån faderslöst.
Men vad erbjuder då Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk? Ett stort steg mot syntsidan är det enkla svaret. Egentligen kan man spåra denna riktning ända sedan vad som var bob hunds genombrottsplatta för den bredare publiken, Omslag: Martin Kann från 1996. Innan dess var det mer buller, mer punk. Med Folkmusik... tar bob hund dock ett definierande steg från gitarren mot synten. Från kaos till apati. Det ska anmärkas att denna utveckling aldrig varit långt borta, Thomas Öberg har i sina texter alltid varit blott observerande kritisk gentemot samtiden. Dock är det egentligen först nu som bob hunds musik hunnit ikapp den ständigt utvecklande Öberg. Texterna har under åtta år gått från briljanta till poetiska medan musiken gått från högljutt avvägd till målmedveten.
Ytterligare ett bevis för relevansen av frågan huruvida bob hund kommit ikapp tiden eller tiden kommit ikapp bob hund är släppet av Fantastiskt-singeln, i ett examplar. En dub plate (som tillåter ca 30 spelningar) fastklistrad på spelaren, vars lock ingraverats med texten till låten. Detta ses såklart som ett sätt att tjäna pengar (3.650 dollar) samt att få publicitet. Samtidigt ligger greppet inte ofantligt långt borta från den estetiska värld som bob hunds egen Andy Warhol, Martin Kann byggt upp genom åren. bob hund överlever ytterligare en revolution inom äkthetsbegreppet?
Men vad är det som har hänt egentligen? Jag tror att man kan spåra utvecklingen till en ökad frihet för Thomas Öberg. Tidningsartiklar har pekat mot att man gått ifrån en mer demokratisk ordning när låtarna snickras ihop till vad som endast kan tolkas som en tydligare fokus på Thomas Öbergs kreativitet. Orsaker som mogenhet och förslitningsskador har dryftats. Något som inte uppmärksammats på samma sätt, men som långt ifrån gått fanskaran förbi är att en av medlemmarna är utbytt. Det handlar naturligtvis om Mats Andersson, batteristen, trummisen, som enligt bob hund fortfarande är "passiv medlem" och som enligt elaka rykte på internet helt enkelt är alkoholiserad. Om man vill vara dramatisk kan man hävda att den punkiga sidan av bob hund förgjorts i sin egen självdestruktivitet. Den som kontrollerar bastrumman kontrollerar som bekant musiken. bob hunds kanske sannaste och därför mest älskvärda loser, Mats som i ett hemma hos-reportage skrattar åt de lappar hans grannar lagt i hans brevlåda, informerandes om att musikens volym bör sänkas då "det hörs", har ersatts av Christian Gabel på tre spår, resten trummas via maskin.
Reslutatet? Som anhängare av den skrammligare gitarren är det en skiva med få utav de där riktiga bob hund-ögonblicken, men Thomas Öbergs visioner och demonstrationer i form av sina texter gör ändå Folkmusik... till en oerhört njutbar upplevelse. Kanske just i formen av en derivata av Thomas Öbergs innersta.
Kanske borde jag vänta med ett slutgiltigt omdöme innan jag sett bob hund hantera den nya skivan live på scen, då det känns som att det på något sätt kommer att bära eller brista för skalden Thomas Öberg. Det gäller för honom att kunna växla mellan att på sedvanligt sätt ropa fram textraden "Tjejerna är borta jag är oinspirerad" (Ett fall och en lösning) för att i nästa minut sjunga "Om du utrotar allt motstånd/ spelar det ingen roll vad du förgör, förintar/ det handlar om vad du i slutändan föder" (Grönt ljus) samt lyckas få publiken att förstå skillnaden. Gitarristen Johnny Essing sa i en intervju nyligen att han inte var så orolig över recensenternas emottagande av skivan eftersom bob hund "brukar få fyror". Jag vill ju inte göra honom besviken, så det blir en stabil fyra.
Jag skulle aldrig säga att det är bättre nu än förr, istället överensstämmer jag med vad Thomas Öberg själv har sagt i ett av sina legendariska mellansnack: "bob hund är det enda bandet som aldrig kan beskyllas för att bli gamla, för vi var gamla redan när vi började".
