Tre ställen att vara tyst på

1. Bibliotek. Visst, det är fint med demokrati, alla har rätt att läsa och så vidare. Men om mobilen ringer, svara viskande, avsluta samtalet snarast med motivationen att du är på bibblan. Sitt inte och skråla som om du vore hemma. Att stänga av mobilen begär jag inte, men eftersom man ska göra det, kanske borde Ni stänga av ljudet, er egen självbevarelsedrift borde säga detta till er. En av många absurditeter som kommit med det nya utbildningssystemet påvisas med faktumet att du kan vara tillräckligt beläst för att bli akademiker samtidigt som du inte är tillräckligt smart för att vara tyst på bibliotek; följa enkla instruktioner och stänga av mobilen.

2. Biografer. Jag är helt övertygad om att anledningen till att folk köper hemmabiosystem för tiotusentals kronor är att de är trötta på att antingen inte kunna njuta av filmen för de sitter och kämpar emot viljan att hysscha pubertala hockeykillar och fnittriga fjortisar och därmed bli en surgubbe eller att man är trött på att bli hysschad av sura gubbar. Jag var på Umeå filmfestival härromveckan, där var det tyst och jag gillade det. Egentligen tror jag att indelningen finkultur / skräpkultur som kultursossarna är så bekymmrade över grundar sig på viljan repektive oviljan (förmågan respektive oförmågan) att vara tyst 90 minuter i sträck.

3. Holy ground. Jag är inte troende, går inte i kyrkan, men ibland funderar jag på att glida in en snabbis för att njuta av människor som är tysta. Det känns onekligen obehagligt att det ställe där mina åsikter om tystnad har bäst fäste befolkas av människor jag inte känner någon som helst gemenskap med.

Bonus: två andra grejer jag vill gubbgnälla på

1. Om ni vet med er att er unge inte kan vara tyst utan amfetamin i kroppen, ta inte med den ut. Snart blir "hushållsnära tjänster" avdragsgilla, anställ en barnflicka om ungen har damp, så kan ni bibehålla ett socialt liv utan att världen (i alla fall jag) hatar er.

2. Skaffa inte hund om ni inte har vett nog att uppfostra den så att den inte står och skäller i 20 minuter utanför konsum när du är och handlar mjölk.

Vän av ordning

Top 8 album cover rip offs

Inspirerad av föregående skrivelse bestämde jag mig för att lista de åtta främsta paren skivomslag där den kronologiskt senare har blivit stark inspirerad av den tidigare.

På plats nummer 8 hittar vi en klassiker, Abbas ABBA (1975) och Peps Blodsbands Hög Standard (1975).

Under en tid då proggarna var vänster och Abba representerade materialismen delade Peps Persson ut en känga som (till skillnad från mycket annat inom proggen) väl tålt tidens tand.

Plats nummer 7 upptas av David Bowies Ziggy Stardust (1972) och Pulps Bad cover version (2002).

Pulp var väl lite "kusinen från landet" under britpopens storhetstid vid sidan av Oasis och Pulp. Om detta orsakat hybrisen att rippa Bowie eller det var bekräftelsebehovet som orsakade detta är oklart. Bad cover version osar ju självdistans, och visst är det uppfriskande från bandet vars ledare förbjöd spelandet av sin låt Disco 2000 inför millenieskiftet?

På plats numer 6 återfinns Beach boys Pet sounds (1966) och The Thrills So much for the city (2003).

Fotografierna är inte lika, men grafiken är, musiken på skivorna likaså. Det är det som gör det här till en intresant rip off, vilka tidsdokument det här är över "längtan till havet", med 37 år emellan. På 60-talet gjordes det i polo, på nollnoll-talet i Chuck Taylors.

Plats nummer 5. Beatles Sgt. Pepper's lonely hearts club band (1967) och Frank Zappa and the mothers of inventions We're only in it for the money/lumpy gravey (1968).

Världens genom tidernas mest karaktäristiska och omtalade omslag kommer naturligtvis att rippas, först och bäst av Zappa. Efter honom har alla från Electric banana band till författarna till mastodontboken The Cell min flickvän för närvarande läser gjort försök.

På plats nummer 4 hittar vi två representanter från östliga longituder. Nick Caves Bryter layter (1970) och Boris' Akuma no uta (2005).

Det vackra med det här ligger i att de här skivomslagen förhåller sig till varandra som en gin tonic med citron förhåller sig till en gin tonic med citron och lingon.

På plats nummer 3, bronsmedaljörerna. Bruce Springsteens Born in the USA (1984) och Ryan Adams Gold (2002).

Trots att Bryan Adams vänder upp och ner på the stars and stripes blir hans nationskritik ett pubertalt gy i jämförelse till Springsteens klassiska skiva. När Adams i en bushkritisk era gets on the bandwagon rockar Springsteen ut sin generations känslor över vietnamkriget så energifyllt att ingen fattar det. Dock är såklart Gold en riktigt jävla bra skiva!

På plats nummer 2 återfinner vi The Beatles, som representeras av den eponymiska, men i folkmun kallad, The white album (1968) tillsammans med Metallicas självbetitlade album som gick samma öde till mötes och alltså är känt som The black album (1991).

Beatles, enligt mig, bästa album skapades som en reaktion på Sgt. Pepper och fick Charles Manson att balla ur. Kanske var det detta Metallica förundrades över när de satte omslaget på sitt sista riktigt hårda, album, just före de lade även icke-hårdrocksvärlden för sina fötter, spelade med San Francisco-symfonikerna och gick i terapi.

På förstaplatsen… Elvis Presleys debutalbum Elvis Presley (1956) och The clashs London Calling (1979).

Om man definierar rock såsom vi definierar rock så har vi här världens första rockskiva samt den (tillsammans med Sex Pistols Never mind the bollocks here’s the sex pistols) bästa skivan punken gav oss, rockens smutsiga lillebror, i Clashs regi dessutom med ett politiskt patos.

God speed

Bevis!

Bob Dylans Modern times, 2006





Lunas Hedgehog, 1995




Ted Croners New York Taxi, 1947

Ur Bob Dylans When the deal goes down, 2006: "More frailer than the flowers, these precious hours"

Ur Henry Timrods Rhapsody of a southern winter night: "A round of precious hours/Oh! here, where in that summer noon I basked/And strove, with logic frailer than the flowers".

Läs mer på svd.se

Stream of consciousness angående åldrande musiker

Bob Dylan har till sin nya skiva Modern times snott text från en amerikansk poet samt omslagsbild från en amerikansk indiegrupp. (Jag är ledsen att jag inte kan länka till artiklarna som bekräftar mitt uttalande, men jag minns fan inte var jag läser allt skit.)

På nåt sätt är jag ändå glad att Bob Dylan lever och frodas i musikvärlden. Detta trots att jag anser att han inte producerat riktigt bra musik de senaste 25 åren. Jag är glad eftersom han är allt vad Rolling Stones inte är. Bob Dylan är gammal och grinig, han är inte en diva, han är en jävla skitgubbe.

Bob Dylan är det tyngsta argumentet man kan lägga fram när folk börjar bitcha om alla döda legender. Bob Dylan ger en liten fingervisning för var vi hade haft alla framlidna musikgenier om de hade levt.

Elvis Presley, Buddy Holly, John Lennon, Jim Morrison, Jimi Hendirx, Janis Joplin m.fl. Alla hade de förmodligen varit minst lika dåliga som Bob Dylan är nu (minns att Bob Dylan levde relativt spartanskt i jämförelse med många av de ovan nämnda). Så så fort nån 2000-talshippie börjar flumma om "all den vackra musik vi kunnat ha i världen om inte alla legender dött i förtid", dra fram exemplet Bob Dylan.

Med Scorcesefilmen No direction home samt Dylans självbiografi är det idag lättare än någonsin att komma nära inpå mannen som gjorde folkmusiken stor, och sen pissade på den med en coolhet som närmast kan benämnas 'onåbar'. Det känns nästan som om Dylan själv önskar sig vara död, han lämnar så att säga, arvet i förtid. Förmodligen vill Bob Dylan med detta höra, kanske till och med hålla, talet på sin egen begravning.

Jag kan inte hjälpa att tänka på Van Morrison, dvärgen från Belfast. Van Morrison har inte heller gjort lika bra musik de senaste 20 åren, dessutom är han också en gubbjävel med grava samarbetssvårigheter (does not play well with others).

Men Van the man framstår iallafall för mig som att han har en värdig ursäkt för hans beteende. Nämnligen hans scenskräck. Detta är inget jag forskat om, men jag tycker mig se tydliga tendenser av scenskräck från tidiga (utan hatt) konserter av Van Morrison. Om detta är ett faktum ursäktar det hans senare scenframträdande, vilka ofta karaktäriserats av ett stenansikte som pryder en orörlig kropp. Van Morrison har lärt sig säga 'nej'; blivit visare med åldern, medan Bob Dylan lärt sig säga "vill ente".

För ett par år sedan spelade var Morrison på turné (spelade bland annat på KB i Malmö). Under denna turné hade Van med sig en gammal kompis från den gröna ön som agerade 'dansare'. När Van inte sjöng (under solon och så vidare) hoppade denne medelålders, gänglige, till synes alkoholiserade, man fram och skakade de lurviga på scenen.

Ett annat prime exemplar på musiker som ingen uppsakattar men alla hade saknat är Lou Reed, honom såg jag i sommras. Så jävla dåligt. Senare under sommaren var jag på fest och hamnade i en diskussion om vilken som var världens genom tiderna mest infytelserika musiker. En som var med och diskuterade hävdade att detta var Lou Reed (en åsikt som jag hade skulle kunnat haft överseende med), problemet var att han uttalade Lou Reed som /'låu 'ri:d/, (med överklasstockholmskt i-ljud desutom).

Dessutom har jag hört att Joan Baez numer underhåller på en sylta någonstans in the mid west.

Bruce Springsteen gör fortfarande sin grej jävligt väl skulle jag säga, The rising var ju bra, Pete Seeger sessions var ösig. Dessutom håller han kanske på att skilja sig från Patti Scialfa.

Iggy Pop levererar fortfarande, men jag har svårt att tro att han övertygar någon om att han hämtar raw power någonannanstansifrån än gymmet, under nogrann övervakning av sin personlige tränare.

Rolling stones övertygar väl ingen om något.

Paul McCartney skiljer sig och fyller 64. (Hade Paul McCartney varit min far hade jag kännt mig tvungen att döpa mina barn till Vera, Chuck and Dave). Jag hatade Linda McCartney för att hon var med i Wings, men de var iallafall kära.

Neil Young är kung.

Captain Beefheart lever, men har MS, vilket gör att han inte kan ägna sig åt sitt yrke, grafisk formgivare.

David Bowie är fortfarande jävligt snygg. När han inte har en chupa chupa i ögat.

Elvis Costello har jag aldrig riktigt lyssnat in mig på, men jag tycker att han fortfarande verkar cool. Kanske främst efterom han lirar en typ av musik som kan verka trovärdig även efter 30-strecket.

Eric Clapton, tack men nej tack.

För att sammanfatta: Johnny Rotten lever!


Har skaffat myspace, kanske kan det råda bot på min ångest inför Modern times (get it?).

Jag stör mig på att...
...Musikministeriet går in i 100 höjdare.
...oron för att borgarna tar över överskuggas av apatin jag upplevt om sossarna suttit kvar.
...ingen diskuterade sönder Sverigedemokraterna under valrörelsen, kan man grunda ett enfrågeparti på antifascism?

Jag gillar...
...att jag börjat blogga så smått igen. Hoppas ni tittar in Johan och Jesper.

Trängselafgiften a la insändarsidan

Trängselavgiftsomröstningarna runt om Stockholm är en av de första frågor som den nya regeringen får svårigheter att tackla. Stockholm säger ’ja’, kranskommunerna säger ’nej’, borgerligheten vill inte, men Centern vill innerst inne.

Jag kan inte hjälpa att förundras över den kortsiktighet och egoism som det sänder ut att som individ boende utanför Stockholm rösta ’nej’ till trängselavgifter.

Att vara starkt emot trängselavgifter på grund av känslan att man betalar från egen ficka till något man inte får tillbaka omgående i andra fickan är för mig höjden av kortsiktighet, självcentrering och tunnelseende.

Var man än bor så har man väl glädje av minskad bilism var som helst? Faktumet att man får betala en avgift när man kör bil innanför biltullarna borde rimligtvis överskuggas av den långvariga miljöaspekten. För människor som besöker Stockholm stad även i nöjesärenden finns även en kortsiktig miljöaspekt, för visst kan väl en Täbybo tycka att det är bra med ett Stockholm förskonat från den tyngsta bilismen? Dessutom framkommer faktorn att pendlare från Stockholms kranskommuner borde vara välrepresenterade i gruppen bilister som kan tillgodogöra sig framgången med ett mindre antal bilar, alltså mindre bilköer, alltså minskade bensinkostnader.

En undran ligger kvar om inte kranskommunernas rungande ’nej’ egentligen inte är ett ’nej till trängselavgiften’, utan snarare ett uttryck för att folk i Stockholms läns periferi är trötta på fokusering på vårt lands huvudstad. Denna infantila avundsjuka är inget annat än barnsligt löjlig, speciellt när dess konsekvenser drabbar alla.