I kväll gjorde jag något som jag aldrig gjort förut, jag gick och såg två filmer på bio back-to-back. Först såg jag
The Holiday på Filmstaden, sen gick jag till Biograf Royal och såg
Shortbus. Båda handlar om kärlek och jakten på något stort för att bekräfta denna.
The Holiday handlar om två kvinnor med olika kärleksbekymmer, en amerikan (Cameron Diaz) som nyss avslutat ett förhållande och en engelska (Kate Winslet) vars förälskelse nyss förlovat sig med en annan. Dom byter hus över julen. Diaz åker alltså till England och förälskar sig i Winslets bror (Jude Law). Winslet åker följdaktligen till USA och blir ihop med Diaz expojkväns kompis/kollega (Jack Black).
Shortbus handlar om en sexterapeut som i jakten på sin första orgasm utforskar sin sexualitet på den klubb filmen är döpt efter. Dessutom får vi bland andra följa ett bögpar som letar efter lite krydda i sexlivet.
När jag såg
Holiday var salongen mer eller mindre full, brevid mig satt ett par kvinnor som, i kropp och själ, impregnerats av den sexuella konsumtionsrevolutionen vars bibel är
Sex and the city-boxen. Deras kommentarer under filmen var min stora behållning (tillsammans med Jude Law), det var idel cosmokommentarer, och sådana kan man inte störa sig på (det är som att bli arg på rullstolsbundna eftersom de tar lång tid på sig att komma ombord på bussen).
På
Shortbus fick jag sällskap av typ 5 personer, som alla var tysta under hela filmen.
I
The Holiday får vi inhamrat att Diaz inte kan gråta och i
Shortbus är det alltså orgasmen som åtrås. I båda filmerna når kvinnorna sina mål, fast genom fundamentalt olika tillvägagångssätt. Där
The Holiday följer romkommönstret till punkt och pricka utmanar
Shortbus genom att vara allt
The Holiday inte vågar vara. Där
The Holiday når sitt känslomässiga klimax i och med sex är det i
Shortbus endast en ram och till viss del en katalysator för känslor.
De två filmerna markerar i mångt och mycket två helt olika tidsepoker inom den popkulturella sexualiteten. Där
Shortbus är den kanske första riktigt hypade kulturyttringen som markerar nollnoll-talets postpornografiska syn är
The Holiday ytterliggare en manifestation av 1990-talets sexkultur. Något som lyfts fram som edgy i
The Holiday är att Diaz ligger med Law första gången de träffas, utan att må dåligt av det - Carrie Bradshaw hade varit stolt. I
Shortbus grottar man snarare in sig i den sexualisering som uppkommit från faktumet att vi, oftast förgäves, söker känslor och deras uttryck i sex.
I
Holiday säger Winslet att även om hon varit den som ständigt upplevt obesvarad kärlek är oerhört fascinerad av fenomenet, begreppet ’kärlek’, dess kraft att påverka liv och möblera om personers sinnen. I
Shortbus avhandlas det som kommit från att människor allt för länge satt sin tillit på Winslets formulering (kanske mycket på grund av just romantiska komedier som utspelar sig runt jultid) och nu obsessar runt det enda riktigt konkreta uttryck vi egentligen kan enas om angående den åtråvärda kärleken, sex.
Som svensk upplever jag
Shortbus också en aning extra skön eftersom the ark bidrar med två låtar, inklusive sin version av Nationalteaterns lysande
Kolla kolla samt att en svensk neger på six foot five med liten kuk flimmrar förbi. Jag inbillar mig att svenskreferenserna är små blinkningar till Den svenska synden med Vilgot Sjömans
Jag är nyfikenfilmer i spetsen. Och kanske är det den mest konkreta vattendelaren för de här två filmerna. Medan
The Holiday grundar sig på den sexualisering som spårat ur på grund av den exploatering av den sexuella revolutionen är
Shortbus den akronologiska uppföljaren till den idealism som stod för samma sexuella revolution. Den idealism som hävdade att sexualiteten inte bör spärras in eftersom den då antar fula former.
Där
The Holiday, i enlighet med sin tid, ”ger publiken vad den vill ha” tar
Shortbus, i enlighet med sin tid, avstånd från vad Hollywood tror att publiken vill ha.
Vi har genom filmmediets liv hänförts av otaliga inflygningar över New York, New York från fågelperspektiv och så vidare. Ditoscenen i
Shortbus är förmodligen den snyggaste sedan 1979 då Woody Allens
Manhattan kom. Jag kan inte hjälpa att de semianimerade klippen (som återkommer genom filmen) drar mina tankar till
The science of sleep. Det är förmodligen såhär som 2007 kommer att se ut. De tunna linjerna som boomade i och med Cheap Mondays dito runt 2005 kommer att ersättas av färgglada wellpappsskapelser och tyll och staniolpapper i klara färger. Fram med flörtkulorna och piprensarna för att ligga före tiden med andra ord.
Jag vill inte avslöja för mycket men jag vill säga att den kärlek vi upplever mellan bögparet i
Shortbus förhåller sig till kärleken mellan Diaz/Law Winslet/Black som ”Jag älskar dig” förhåller sig till ”Jag älskar tårta”.
Två svaga cosmopolitans till
The Holiday och fyra hårda orgasmer till
Shortbus.
Shoutout till Viktor.
Jag och flickvännen var och åt på restaurang häromdan, en ganska fin restaurang, inte skitfin men ändå. När vi kom in satt en alkis i hörnet. Notera att man bortom rimliga tvivel såg på honom att han var lodis, alkis, a-lagare what have you (han såg ut som Per Oscarsson, om Per Oscarsson spelat in Sult två dagar innan sin död och burit alla de fysiska attribut riktiga alkoholister bär). Han kallade till sig en servitris och drog följande harang för henne.
Stockholm 2006
