TMBKT

Det har gått en ansenlig mängd tid sedan jag sist köpye en cd-skiva, men i fredags var det dags. Då inhandlade jag Timbuktus Oberoendeframkallande på Åhléns. Jag rättfärdigade detta för mig själv med några skäl. Dels Har jag inga problem med att lägga pengar på Juju records (till skillnad mot till exempel Sony eller EMI, jävligt töntigt, men så är det). Sen ville jag ha skivan, bookletet för att kunna läsa texterna och även kolla in grafiken, Timbuk brukar ju stå som garant för snygg design.

Förmodligen har ingen artist i samma utsträckning som Timbuktu följt mitt vardagsliv de senaste åren. The båtten is nådd var soundtracket för studenten och Alla vill tillhemmelen men ingen vill dö detsamma för stora delar av min studentperiod. Då jag nu befinner mig i ett nytt kapitel såg jag fram emot en ny, fet Timbultuskiva.

Det började med besvikelse då grafiken var undermålig, solklart riktad till en målgrupp åldersmässigt under min egen, med "pins" som ett tema och färger och typsnitt som stark påminner om Alkoholkommiténs känndes det "so last season".

På Oberoendeframkallande har Breakmecanix gjort sitt jobb, det vill säga utvecklat den svenska hiphopen. Det är fortfarande karakteristiskt skitbra med en viss rundning och ytterliggare dragning till worldkategorin. Allt från studion i Vittsjö utanfär Kristianstad (representin).

Dock lämnar Timbuks texter övrigt att önska. Jag kommer inte ifrån känslan av att hela skivan är mer eller mindre terapi för sommarens kokainincident. Det är, på det hela taget, en vinterskiva. Jag saknar mycket av den glöd Timbuktus tidigare skivor bjudit på. Även om han även här utropar Viva livet! så känns det mer som en konstruktion. Dessutom saknas självklart de sylvassa politiska inläggen. Många hävdar att det är bristen på riktigt feta hittar som är den största skillnaden mellan denna skiva och tidigare, kanske ligger det något i det.

Men skivan är bra, om man tar den för vad den är. Dungens fiol på Lasternas är vacker och många av texterna framkallar leenden. Dessutom är beatsen rätt och slätt feta. Om Timbuks nästa skiva är lika bra som Båtten och Himmelen kommer jag att kalla denna för mellanskiva, men den är fortfarande en stort stycke svensk hiphop. Inte strålande men fortfarande väldigt bra. Det är bara det att jag vill ha min Timbuktu rappandes om politik och fest.

Inte värt 180 spänn nu, men till våren, när turnén är igång och man kan festa utan att straffas med en förkyldning så kommer det att ha varit värt det.

Dessutom bjuder Chords på vinterna utan tvekan bästa diss när han rappar Ta en vecka i Grekland som Hasse Backe.

Nu bär det av till bokrean.

The stuff that stars are made of

En kille på jobbet som fotograferar a great deal. Ett av hans projekt gick ut på att han plåtade sig själv naken i andra människor vardagsrum. Briljant, det intima, det privata, det publika.

www.mattiasericsson.se

Moha ha haha

Idag körde jag "Såg-du-filmen-på-TV-igår-som-hette-Bögar säger Nej?"-skämtet på en man på jobbet, han gick på det.

Vecka 5

I helgen hölls den första årliga litteraturfestivalen Littfest i Umeå (det olyckliga namnet som i mitt sinne fångar upp alla de flyende 'k' som försvunnit från Kanalgatanskyltar runt om i landet). En del seminarium och föreläsningar. Dragplåster var väl Jonas Hassen Khemiri och Ernst Brunner. Men allt var medelstorstadspinsamt. ”Mässhallen” bestod av 10-15 bokbord. Där fanns en Öppen scen där bibliotikarietyper läste poesi. Jag övergav snabbt.

Det enda egentligt positiva var att Tidningen Kulturen hade releasehappening, trevligt initiativ. Dock var första numret av denna nya veckotidning alltför politiskt inriktad för min smak samt full av barnsjukdomar. Det var pinsamt tydligt att redaktörerna haft för intention att ha en öppen, tillåtande syn på kultur, som endast kändes konstlad. Tråkigast var recensionen av World of Warcraft: The burning crusade som skrivits av någon som inte gav intrycket av att ha spelat Super Mario. Dessutom befläckades tidningen av Projektarbeteskvalité på vissa fronter, till exempel fotografi och den tecknade serien. Umeå är ändå en stad som kan och bör ha en kvalitativ kulturstidskrift, förhoppningsvis är Tidningen Kulturen en framtida sådan.

Igår var det tema kärleksförmedleri på tvåan, vilket kröntes med Amelie från Montmartre. Som vanligt var det kvalitativt och bra. Roligast var Matchmakern som tog 17 papp per uppdrag men ännu inte lyckats få någon att ”bli seriösa”. Intressant reportage om Beautiful People, internetdejtingsajten för snygga. Snart i ett öga nära ditt.