Top 8 album cover rip offs

Inspirerad av föregående skrivelse bestämde jag mig för att lista de åtta främsta paren skivomslag där den kronologiskt senare har blivit stark inspirerad av den tidigare.

På plats nummer 8 hittar vi en klassiker, Abbas ABBA (1975) och Peps Blodsbands Hög Standard (1975).

Under en tid då proggarna var vänster och Abba representerade materialismen delade Peps Persson ut en känga som (till skillnad från mycket annat inom proggen) väl tålt tidens tand.

Plats nummer 7 upptas av David Bowies Ziggy Stardust (1972) och Pulps Bad cover version (2002).

Pulp var väl lite "kusinen från landet" under britpopens storhetstid vid sidan av Oasis och Pulp. Om detta orsakat hybrisen att rippa Bowie eller det var bekräftelsebehovet som orsakade detta är oklart. Bad cover version osar ju självdistans, och visst är det uppfriskande från bandet vars ledare förbjöd spelandet av sin låt Disco 2000 inför millenieskiftet?

På plats numer 6 återfinns Beach boys Pet sounds (1966) och The Thrills So much for the city (2003).

Fotografierna är inte lika, men grafiken är, musiken på skivorna likaså. Det är det som gör det här till en intresant rip off, vilka tidsdokument det här är över "längtan till havet", med 37 år emellan. På 60-talet gjordes det i polo, på nollnoll-talet i Chuck Taylors.

Plats nummer 5. Beatles Sgt. Pepper's lonely hearts club band (1967) och Frank Zappa and the mothers of inventions We're only in it for the money/lumpy gravey (1968).

Världens genom tidernas mest karaktäristiska och omtalade omslag kommer naturligtvis att rippas, först och bäst av Zappa. Efter honom har alla från Electric banana band till författarna till mastodontboken The Cell min flickvän för närvarande läser gjort försök.

På plats nummer 4 hittar vi två representanter från östliga longituder. Nick Caves Bryter layter (1970) och Boris' Akuma no uta (2005).

Det vackra med det här ligger i att de här skivomslagen förhåller sig till varandra som en gin tonic med citron förhåller sig till en gin tonic med citron och lingon.

På plats nummer 3, bronsmedaljörerna. Bruce Springsteens Born in the USA (1984) och Ryan Adams Gold (2002).

Trots att Bryan Adams vänder upp och ner på the stars and stripes blir hans nationskritik ett pubertalt gy i jämförelse till Springsteens klassiska skiva. När Adams i en bushkritisk era gets on the bandwagon rockar Springsteen ut sin generations känslor över vietnamkriget så energifyllt att ingen fattar det. Dock är såklart Gold en riktigt jävla bra skiva!

På plats nummer 2 återfinner vi The Beatles, som representeras av den eponymiska, men i folkmun kallad, The white album (1968) tillsammans med Metallicas självbetitlade album som gick samma öde till mötes och alltså är känt som The black album (1991).

Beatles, enligt mig, bästa album skapades som en reaktion på Sgt. Pepper och fick Charles Manson att balla ur. Kanske var det detta Metallica förundrades över när de satte omslaget på sitt sista riktigt hårda, album, just före de lade även icke-hårdrocksvärlden för sina fötter, spelade med San Francisco-symfonikerna och gick i terapi.

På förstaplatsen… Elvis Presleys debutalbum Elvis Presley (1956) och The clashs London Calling (1979).

Om man definierar rock såsom vi definierar rock så har vi här världens första rockskiva samt den (tillsammans med Sex Pistols Never mind the bollocks here’s the sex pistols) bästa skivan punken gav oss, rockens smutsiga lillebror, i Clashs regi dessutom med ett politiskt patos.

God speed