Bob Dylan har till sin nya skiva Modern times snott text från en amerikansk poet samt omslagsbild från en amerikansk indiegrupp. (Jag är ledsen att jag inte kan länka till artiklarna som bekräftar mitt uttalande, men jag minns fan inte var jag läser allt skit.)På nåt sätt är jag ändå glad att Bob Dylan lever och frodas i musikvärlden. Detta trots att jag anser att han inte producerat riktigt bra musik de senaste 25 åren. Jag är glad eftersom han är allt vad Rolling Stones inte är. Bob Dylan är gammal och grinig, han är inte en diva, han är en jävla skitgubbe.
Bob Dylan är det tyngsta argumentet man kan lägga fram när folk börjar bitcha om alla döda legender. Bob Dylan ger en liten fingervisning för var vi hade haft alla framlidna musikgenier om de hade levt.
Elvis Presley, Buddy Holly, John Lennon, Jim Morrison, Jimi Hendirx, Janis Joplin m.fl. Alla hade de förmodligen varit minst lika dåliga som Bob Dylan är nu (minns att Bob Dylan levde relativt spartanskt i jämförelse med många av de ovan nämnda). Så så fort nån 2000-talshippie börjar flumma om "all den vackra musik vi kunnat ha i världen om inte alla legender dött i förtid", dra fram exemplet Bob Dylan.
Med Scorcesefilmen No direction home samt Dylans självbiografi är det idag lättare än någonsin att komma nära inpå mannen som gjorde folkmusiken stor, och sen pissade på den med en coolhet som närmast kan benämnas 'onåbar'. Det känns nästan som om Dylan själv önskar sig vara död, han lämnar så att säga, arvet i förtid. Förmodligen vill Bob Dylan med detta höra, kanske till och med hålla, talet på sin egen begravning.
Jag kan inte hjälpa att tänka på Van Morrison, dvärgen från Belfast. Van Morrison har inte heller gjort lika bra musik de senaste 20 åren, dessutom är han också en gubbjävel med grava samarbetssvårigheter (does not play well with others).
Men Van the man framstår iallafall för mig som att han har en värdig ursäkt för hans beteende. Nämnligen hans scenskräck. Detta är inget jag forskat om, men jag tycker mig se tydliga tendenser av scenskräck från tidiga (utan hatt) konserter av Van Morrison. Om detta är ett faktum ursäktar det hans senare scenframträdande, vilka ofta karaktäriserats av ett stenansikte som pryder en orörlig kropp. Van Morrison har lärt sig säga 'nej'; blivit visare med åldern, medan Bob Dylan lärt sig säga "vill ente".
För ett par år sedan spelade var Morrison på turné (spelade bland annat på KB i Malmö). Under denna turné hade Van med sig en gammal kompis från den gröna ön som agerade 'dansare'. När Van inte sjöng (under solon och så vidare) hoppade denne medelålders, gänglige, till synes alkoholiserade, man fram och skakade de lurviga på scenen.
Ett annat prime exemplar på musiker som ingen uppsakattar men alla hade saknat är Lou Reed, honom såg jag i sommras. Så jävla dåligt. Senare under sommaren var jag på fest och hamnade i en diskussion om vilken som var världens genom tiderna mest infytelserika musiker. En som var med och diskuterade hävdade att detta var Lou Reed (en åsikt som jag hade skulle kunnat haft överseende med), problemet var att han uttalade Lou Reed som /'låu 'ri:d/, (med överklasstockholmskt i-ljud desutom).
Dessutom har jag hört att Joan Baez numer underhåller på en sylta någonstans in the mid west.
Bruce Springsteen gör fortfarande sin grej jävligt väl skulle jag säga, The rising var ju bra, Pete Seeger sessions var ösig. Dessutom håller han kanske på att skilja sig från Patti Scialfa.
Iggy Pop levererar fortfarande, men jag har svårt att tro att han övertygar någon om att han hämtar raw power någonannanstansifrån än gymmet, under nogrann övervakning av sin personlige tränare.
Rolling stones övertygar väl ingen om något.
Paul McCartney skiljer sig och fyller 64. (Hade Paul McCartney varit min far hade jag kännt mig tvungen att döpa mina barn till Vera, Chuck and Dave). Jag hatade Linda McCartney för att hon var med i Wings, men de var iallafall kära.
Neil Young är kung.
Captain Beefheart lever, men har MS, vilket gör att han inte kan ägna sig åt sitt yrke, grafisk formgivare.
David Bowie är fortfarande jävligt snygg. När han inte har en chupa chupa i ögat.
Elvis Costello har jag aldrig riktigt lyssnat in mig på, men jag tycker att han fortfarande verkar cool. Kanske främst efterom han lirar en typ av musik som kan verka trovärdig även efter 30-strecket.
Eric Clapton, tack men nej tack.
För att sammanfatta: Johnny Rotten lever!
Har skaffat myspace, kanske kan det råda bot på min ångest inför Modern times (get it?).
Jag stör mig på att...
...Musikministeriet går in i 100 höjdare.
...oron för att borgarna tar över överskuggas av apatin jag upplevt om sossarna suttit kvar.
...ingen diskuterade sönder Sverigedemokraterna under valrörelsen, kan man grunda ett enfrågeparti på antifascism?
Jag gillar...
...att jag börjat blogga så smått igen. Hoppas ni tittar in Johan och Jesper.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar