Påsk

Man kan exakt datera stadiumrockens födelse till 15 augusti 1965, då Beatles inleder sin USA-turné. Källorna varierar men troligtvis någonstans runt 55 000 fans fanns på plats på Shea Stadium i Queens, vanligtvis hemmaarena för baseballaget New York Mets. Arenan ska för övrigt husera sin allra sista match nu i höst, innan den går i graven till förmån för ett nytt stadion.

Ljudet under konserten kördes ut via det ordinarie högtalarsystemet så man kan gissa att även om publiken hade hört något över den högljudda aspekten av den vid tillfället klimaxande beatlemanian, så hade det inte låtit särskilt bra. Lyckligtvis valde Beatles att inte fortsätta utveckla den nyuppfunna musikgenren, utan spelar istället sin sista betalkonsert på Candlestick Park i San Francisco nästan exakt ett år efter Shea Stadium.

New York-konserten tar plats strax efter bandet släppt Help; fyra månaders innan de släpper Rubber Soul. Beatles rökte nu cannbis regelbundet och förmodligen var det runt den här exakta tidpunkten som John Lennon bestämde sig för att skriva låtar som Norwegian Wood istället för låtar som You're gonna lose that girl. Ytterliggare ett år senare släpptes Revolver, med Lennonkompositioner som Tomorrow never knows och I'm only sleeping. I samma veva slängde Lennon ur sig att "we're more popular than Jesus now" och förändringen var oåterkallerlig, broarna var brända och jag tror att Lennon trivdes med det.

Även om Lennon redan med You've got to hide your love away på Help hade hintat varthän det barkade så kan man inte underskatta den brytpunkt som skedde någonstans mellan dessa två album. Beatles började redan tröttna på det dövande turnélivet, Live at Hollywood bowl-dubbelplattan är från samma turné och där är det tydligt hur bandet skruvar upp tempot på låtarna, inte för att dra igån festen, utanför att de vill att konserten ska ta slut snabbare, och för att ingen märker något.

Som med de flesta andra musiklegender så ligger John Lennons storhet i att kontinuerligt kunna dö och återuppstå, återuppfinna sig själv helt utan respekt för vad som fanns förr och utan rädsla för vad som komma skall. 1965 dog och återuppstod Lennon på scener runt om USA, med hundratusentals gråtande tonåringar som förstahandsvittnen. Även om jag personligen anser att viktigare och mer konstruktiva brytpunkter inträffar senare i hans karriär så är detta den första riktigt abrupt innovativa. Drogglorifierande? Troligtvis. Än idag återuppstår John Lennon i händerna på Danger Mouse och Beasties och tyvärr också i händerna på Bono och beatles.com.

Förmodligen är det i kontrasterna vi kan se det stora. Kontrasten mellan det kaos som konstant omringade Beatles vid den här tidpunkten och det epicentrum som bestod av fyra killar som bara fyra år tidigare hade spelat rock 'n' rollcovers på sunkiga barer längst Reeperbahn. Kontrasten mellan I'm down och The Beatles, vilka inte kunde hålla sig för skratt där de står. Den alltid närvarande, allomfattande kontrasten mellan John och Paul.

Att idag tala om äkthet är ungefär som att utföra mun-mot-munmetoden på ett zombiefoster - dödfött, men en mysig tanke.