Påsk IV

Klippet nedan har Blöjoper länkat till förr. Det är från Rolling Stones' Rock 'n' roll Circus, filmat 11 december 1968. Det föreställer supergruppen Dirty Mac framföra Lennons Yer Blues. Dirty Mac består av John Lennon, Eric Clapton, Keith Richards och Mitch Mitchell. Konserten i sig, vilken är tydligt inspirerad av Sgt Pepper, ansågs från början för dålig för att släppas, men faktumet att det blev Stonesgitarristen Brian Jones' sista konsert tillförde ett visst värde.

Det finns minst tre huvudanledningar till varför detta klipp visar på en brytpunkt i John Lennons liv:

1. John uppträder för första gången utanför Beatles. Men inte för sista gången, Lennon utforskar mer och mer musiken utanför Beatles' ramar och spelar bland annat in Give peace a chance juni 1969 och Live Peace in Toronto med Plastic Ono band tre månader senare. Det är från och med nu obestridbart att begreppet 'Beatles' är fundamentalt förändrat.

2. Vid John Lennons sida finns Yoko Ono (i klippet ses hon krypa in i en säck – någon slags installation). Notera att det endast är en månad sedan John officiellt skillde sig från Cynthia. Yoko Ono är väl snarast en kulturinstans, en symbol, en prototyp. Om någon anklagar någon för att vara en 'Yoko Ono' vet alla vad man menar. Hennes historia är naturligtvis mer komplex än omslagsflicka för en typ av person men i det här förenklande forumet får bilden av henne bestå. Yoko Ono fick utstå spott och spe redan under samtiden, men John stod vid hennes sidan bokstavligen och bildligt fram till sin död (förutom under den ”förlorade helgen” 1973-75). April 1969 byter John Winston Lennon namn till John Ono Lennon och post-Beatles ville Lennon inte vara John, utan del av johnandyoko. John Lennon miste många människor under sitt liv, det var här endast drygt ett år sedan han förlorat Brian Epstein, Beatles' mångårige manager och Johns kanske allra tydligaste fadersgestalt. John själv hävdade att Epsteins död var början på slutet för Beatles. Att Yoko även fyllde hål skapade av Lennons föräldrar, Aunt Mimmi och Stuart Sutcliff är ingen kontroversiell gissning, något deras gemensama primalskriksterapi några år senare skulle visa.

3. John Lennon uppträdde som del av Dirty Mac, under Rolling Stones' banér (och låter sig bli intervjuad av Jagger). Ett år tidigare vore det relativt otänkbart. Under satellitsändningen av All you need is love 1967 hade Mick Jagger suttit och gladligen klappat händer i publiken. Men något hade hänt under året. Beatles hade tillbringat sin tid med att fördjupa sig i transcendental meditation under Maharisi Marhesh Yogi i Indien; hittat tillflyktsort från det kulturella monster som var Sgt Pepper's lonely hearts club band. Under tiden hade Rolling Stones blivit en naturlig förgrundsgestalt i den politiska aktivism som präglade 1968. Där Beatles hade ”mediterat fram” det självbetitlade vita albumet hade Stones låtit samtidens rörelser forma Beggers Banquet (med flaggskeppet Sympathy for the devil). Hur påhittad konflikten mellan de två banden än var så ställdes abumen mot varandra och Beggers Banquet kom fram som det mer medvetna, mer progressiva av de två. Sgt Pepper kan på många sätt ses som Beatles' klimax och efteråt blir Rolling Stones ”världens bästa band”. Eftervärldens ögon säger nog emot men det är en annan historia.

Man kan knappast argumentera mot John Lennons upplevda avsky mot det som var Beatles. Han kom från 1968 med långt hår, en själsfrände och vilja att gå vidare. Brian Epstein var borta och interna stridigheter skakade Beatles och Apple. Det kanske absolut mest talande uttrycket för Lennons ställningstagande var The Ballad of John and Yoko (They're gonna crucify me), som släpptes maj 1969. Låten hette från början The Ballad of John and Yoko (Christ's gonna crucify me). En tydlig referens till Johns tidigare nämnda jesusuttalande från 1966. En kommentar som verkade som katalysator förra gången John vantrivdes med Beatles' situation. Att hela låten handlar om Johns giftemål till Yoko förstärker dessutom såklart tidsandan.

Abbey Road och Let it be följer, befläckade av resterande Beatles' irritation på Yoko Ono och välsignade av två ledare som vill på vars ett håll, en George Harrison som blivit allt mer skicklig på att skriva musik och en Ringo Starr som börjar hitta sig själv.

Den John Lennon som stiger ner från Himalayas fot, in i Yoko Onos famn, är samme John som lämnar Beatles, flyttar till New York och inleder solokarriär. Därför är framträdandet av Yer Blues så viktigt.