tisdag, mars 25, 2008

Påsk II

Blöjopera fortsätter att akronologiskt avhandla nyckelbilder av John Lennons liv. Här: John Lennon dör.

Att skriva om hur artister får legendstatus genom att dö känns både tråkigt och dumt, men det kan knappt förnekas att John Lennons död starkt påverkar hur människor utvärderat hans konstnärsskap.


Den 8 december 1980 hade John Lennon just släppt en ny skiva. Double fantasy var på många sätt en comeback. Lennon hade tills inspelningen av albumet tillbringat fem år utanför musikindustrin. Han hade levt som hemmapappa i Dakota-byggnaden i New York med Yoko Ono och tagit hand om sonen Sean.


Amerikaner gillar personkulter, det är väl ganska tydligt, och i brottet mellan 70-talet och 80-talet uppstod John Lennons död som utlösande faktor till en av de största personkulterna man kan hitta inom populärkulturen. USA hade stor anledning att dyrka Lennon. Han hade med Beatles tagit dem in i 60-talet. Han hade fört dem vidare med diverse politiska ställningstagande och efter det kämpat för att få bo där. Processen om hans permanenta uppehållstillstånd avslutades inte förrän mitten av 1977. John Lennon var den perfekte avhopparen, han växte ur sitt hemland och vände sig till den nya tidens kuturella huvudstad. De klassiska bilderna av honom i New York City-t-shirt talar sitt klara språk.


John Lennons död föranledde att en sörjande folkmassa samlades i Central Park. Månniskor grät och den generation som skapade beatlemania fick ta ett andetag av eftertänksamhet i sina nu etablerade liv. Däri ligger kanske den verkliga storheten i Lennons död, timingen. För om sanningen ska fram så lär inte John Lennon ha varit någon egentlig instutition 1980. De fans som fanns kvar efter Sgt Pepper, efter uppbrottet med Beatles, efter de ofta missriktade politiska utspelen, efter den tröttsamma enheten med Yoko Ono kan gissas var relativt extensiva i sitt förhållande till mannen vars senaste skiva, Rock 'n' Roll – fem år tidigare, var ett coveralbum. Ett album som hade präglats av alkoholproblem och producenten Phil Spectors allt mer extrema person.


Men med låtar som Imagine, Give peace a chance och All you need is love blev Lennon ett lättilgängligt medium för nostaligi över något som med största sannolikhet inte ens fanns när det gjordes. Idag förevigar Strawberry Fields Lennons kopling till New Yorks lunga. Ett vallfärdsmål för världsspridda Lennonfans. Mosaiken bildar just 'Imagine'.


När John Lennon sköts blev han inte bara en symbol för den nu helt bortglömda fredsrörelsen, han blev en symbol för kärlek, något som kan misstänkas behövdes under ett 80-tal som såg finansiell utveckling ersätta 60- och 70-talens politiska och ”spirituella” revolutioner.


Ett gott affärssinne hos änkan Yoko Ono har förhindrat tillochmed de lättilgängliga aspekterna av John Lennon från att urvattnas, något som gjort att det fortfarande är okej för människor att ha en grovt romantiserande bild av honom men som samtidigt också gjort att de är fullt möjligt att på allvar fortfarande beundra den kanske störste låtskrivaren 1900-talet såg.

2 kommentarer:

Ståålröööf sa...

Bland kommenterarerna kring en av videosen du postat försigår en diskussion huruvida lennon var bättre innan han "flippade ur" eller inte. Den formerades sig enligt evigt mönster. Yoko-försvararna mot Yoko-motståndarna. Modernism mot postmodernism. Gråssossar mot progressiva. Det var något med Lennons sociala fortskridande som helt enkelt inte kan accepteras av vissa människor, han blev helt enkelt för "flummig".

Anders Håkansson sa...

Min intention är att skriva minst ett avsnitt till i "John Lennon-serien" - brottet mellan just de två sidor du nämner. Det är ju den fetaste diskursen man kan ha.