Vid regnbågens slut

På senaste tiden har jag tagit del av två kulturyttringar av olika natur genom olika fora, men med en hel del paralleller. Dem vill jag skriva om, för visst är det väl paralleller vi gillar allra mest?

Den ena är Faust av Johann Wolfgang von Goethe, den köpte jag för 80:- på ett antikvariat i Göteborg. Den andra är In rainbows av Radiohead, den laddade jag ner gratis från deras hemsida. Båda införskaffningssätten skiljer sig från vad som skulle betäcknas som norm. Faust var ju begagnad och billig och In rainbows var gratis.

Så mycket har redan sagts om nedladdningsfenomenet i allmänhet och musikbranchens ovilja/-förmåga att anpassa sig efter det i synnerhet, så jag ska fatta mig kort om det. Det Radiohead gjorde var något. Man känner sig fram helt enkelt. Huruvida det var ekonomiskt bra av dem att låta köparen själv sätta pris kan diskuteras. Två tredjedelar betalade noll, de som betalade betalade i genomsnitt 38:-, inte jättemycket pengar kanske, men som någon skrev så är det inte egentligen mindre än vad de hade fått totalt om de sålt skivan via bolag.

Eftersom jag precis läst Faust när jag lyssnade på In rainbows gjorde det mig fantastiskt glad att man kunde dra paralleller utan att vara allt för långt ute och cykla. Det finns nämligen en låt som heter Faust ARP på skivan. Jag började googla. Gick igenom texten, kollade vad ARP är för något. För visst vill jag veta, förstå varför den heter just så, jag vill ju veta något som inte alla vet, jag vill veta vad Thom Yorke vet, vad han menar. Det är inte ovanligt, jag har läst otaliga artiklar som går ut på analyser av låttexter. Är det inte nästan det finaste vi vet, när man tror sig veta vad en artist menar. Känner man att man vet det, då släpper man inte taget. Då står man med helvita kläder i globen och känner att han, han skriver just för mig. När man är övertygad om samma sak, då är man ett psyko. Men man vill känna det iallafall lite grand. Iallafall innan man fyller 20.

ARP kanske är Jean Arp, den tyskfranske expressinonisten, konstnären och poeten. Kanske är det kultsyntharna som menas. Vilken av dessa det än är hade jag förmodligen formulerat en teori om varför. För vad säger ”jag vet sjukt mycket om det mesta” än att kunna dra en röd tråd mellan förhållandet mellan Faust och en synth och Radiohead och något annat?

Låt mig demonstrera:
Jag tror nämligen att ARP står för Adress Resolution Protocol, jag är för dålig för att förstå exakt vad detta är men det har att göra med att koppla en IP-adress med en MAC-adress.

Faust ARP var den enda låten på In rainbows som bandet inte tidigare spelat live, den enda nya låten med andra ord. Därför finns det skäl att tro att just denna låten innehåller ett budskap som är gällande för hela skivan. Vad har In rainbows som fenomen med IP-addresser att göra? Naturligtvis just att den endast är nedladdningsbar, helt gratis, helt lagligt nedladdningsbar.

Faust handlar om en man som säljer sin själ till djävulen för att få känna kärlek. Kan det vara så att Radiohead menar att de genom att ge bort sin skiva säljer sin själ till djävulen? Det går ju isåfall helt emot den doktrin vi så ofta tar del av som går ut på att artisterna tjänar på nedladdningen medan bolagen förlorar. Konsten vinner och ekonomin förlorar. Men vem säger att Radiohead håller med? Se bara på Metallica, de håller inte med, de gick tidigt ut och motarbetade Napster, och de spelar ändå den kanske mest pubilkfriande musikstilen av dem alla. Jag har aldrig sett Radiohead som ett ”hardest working band in showbusiness”-band som älskar att turnera och ger långa röjiga konserter. Jag är beredd att säga att Radiohead hellre skulle förmedla musik genom skivor än konserter, och jag tror att Radiohead mår bättre av att sälja en miljard exemplar av OK Computer än att behöva åka jorden runt bärandes på tunga grejer för att kunna sätta mat på bordet. Fansen är djävulen, Mefistofeles och Radiohead är Faust, den bittre, gudsfruktige, lärde doktorn. Visst kan det vara så?

Exempel på band och artister som lackat på sina fans finns det gått om, nämnda Metallica, allas vår Bob Dylan och Beatles. Dessutom är det väl mer eller mindre kutym att fansen bryter ner sina idoler genom att ”gilla de tidiga plattorna bäst” och sätta sig emot all form av utveckling.

Men, Radiohead har självinsikt, de förstår att att attackera sina fans är något man inte gör, det är ju fansen som ”gjort en till vad man är”. Hur kan jag veta detta? Jo, gitarrslingan i Faust ARP är nämligen mer eller mindre en exakt rippoff av Julia av Beatles, från The white album. Julia skrevs av John Lennon och handlar såklart om hans mor (Julia Lennon). Julia behandlade John, i brist av bättre ord, styvmoderligt och John uppfostrades av sin moster Minnie. Vi ser alltså här hur Radiohead erkänner sina fans som deras moder, ursprunget till deras varande, men samtidigt ger de dem en känga angående hur det har handskats med denna roll.

Med plattan In rainbows tar Radiohead itu med den intrikata frågan hur ett framgångsrikt band ska förhålla sig till sina allt mer bångstyriga fans. Det är så 2007 att jag hyperventilerar.

Detta är min teori och ni får tro den om ni vill. Träffar jag ett skitsnyggt Radioheadfan på en efterfest så kommer iallafall jag att tro på den.