I måndags (2006-10-30) var jag och såg Bruce Springsteen & the Pete Seeger Sessions band på Globen i Stockholm. Detta var andra gången jag såg Springsteen, den första var förra våren då jag såg honom på Devils & Dust-turnén då han spelade i Scandinavium i Göteborg. Den konserten kunde jag motivera som ’bra’ eftersom det var stort att se Chefen, och eftersom han avslutade med Dream, baby dream. Måndagens konsert var en musikalisk upplevelse som satte spår för livet. Jag var där med tre goda vänner, vi hade bra platser, stod längs fram i mitten, i andra kravall, precis bakom filmkameran. Jag kan inte minnas så många enskilda intryck, men jag minns glädjen.
Springsteen och hans band röjde, alla i The Seeger sessions band var fullgoda underhållare på egen hand och det var i det kaotiska tillstånd som uppstod på scen som den kanske mest genuint energifyllda musik jag hört live uppstod ur den sortens harmoni som bara kan skapas av ett kaos, den sortens kaos som Bruce Springsteen gjort sig sitt namn på att styra upp. Det kändes verkligen som om Springsteen i måndags kväll dyrkade musiken på ett sätt han inte gjort sedan han lirade Born to run-grejerna innan skivan släpptes. Ett slags vrål med eftertänksamhet.
The Seeger sessions band bestod av 16 personer om jag inte missminner mig, vissa stod ut mer än andra. Gubben på tuba till exempel, även om hans scenuppträdande stundtals kan beskrivas med begreppet ’buskis’ så var hans 'töntighet' den yttersta garanten att detta är så genuint det blir 2006. Den unga killen i keps som spelade gitarr längs till vänster (som enligt tvivelaktiga källor är Springsteens kusin och som innan den här turnén spelat inför publik en enda gång, då bestående av de tio närmast sörjande) gav alla unga musiker i publiken en glimt av den amerikanska drömmen in action. Den svarta gitarristen, till vänster om Bruce, som mer eller mindre stal When the saint go marching in, var så cool som bara en neger i hängslebyxor och hatt kan vara.
Bob Marley-frasen ”music – when it hits you you feel no pain” har ofta varit applicerbart, men aldrig mer så än när Bruce efter att han tillkänna gav att han skulle “play an old song for his young fans” och framförde Growin’ up från Greetings, samma låt som framförs här. Han körde även Atlantic city, The ghost of Tom Joad och The river, tre låtar som tillsamans med Growin’ up hamnat långt upp på listan över låtar att spela för någon som på 25 minuter vill förstå vad Springsteen handlar om. Men det var inte de enskilda hittarnas kväll i måndags, det var, för att använda fotbollstermer, en kollektiv seger, inte bara kollektivet The Seeger Sessions band, utan också kollektivet av låtar från We shall overcome i samspel med andra amerikanska klassiska låtar. Det var gospel, bluegrass, dixie, blues och folk. Och det rockade. Alla låtar smälte in i en liveupplevelse som borde förunnas alla som någonsin lyssnat på någon slags rock.
Visst var det magiskt när hela globen vägrade sluta sjunga ”pay me my money down”, men det var magiskt ur en helhet.
Jag borde självklart ha med den obligatoriska reflektionen över att Bruce är 57 bast, ”hur orkar han? bla bla bla”, men om man tittade in i hans ögon någon gång under konserten blir den diskussionen lika överflödig som att diskutera varför ungdomar super på fredagskvällarna.
Lika mycket som det var en musikalisk upplevels så var det en pseudoreligiös upplevelse. Jag har alltid fascinerats av stämningen i baptistkyrkor och nu har jag väl varit så nära man kommer utanför den amerikanska södern. Dock gjorde sig den sköna, svenska sekulariseringen påmind när bandet körde igång sin version av This little light of mine (eller Det lilla ljus jag har, som den hette när jag gick på kyrkans barntimme) och den svenska publiken inte alls gav intrycket av att känna igen låten.
Minus för kvällen var avsaknaden av mellansnack, men detta beror förmodligen på, och bevisar, att detta var inte bara Bruce Springsteens kväll, det var hela bandets kväll och först och främst, musikens kväll.
Om jag någonsin träffar någon som ber mig förklara den amerikanska musikens liv och leverne på en dag så kommer spelningen som Bruce Springsteen & the Pete Seeger sessions band framförde i måndags på Globen samt The Bands Last waltz att fungera som utbildningsmaterial.
Fem tjocka magar.
PS. Bruce tyckte, enligt aftonbladet, att det kändes bra att vara i Sverige.
Låtlista:
Atlantic City
John Henry
Old Dan Tucker
Further on (Up the road)
Jesse James
O Mary don‘t you weep
Growin‘ Up
Jesus was an only son
Erie Canal
My Oklahoma home
Love of the common people
The ghost of Tom Joad
Mrs McGrath
How can a poor man stand such times and live?
Jacob‘s ladder
Long time comin'
Open all night
Pay me my money down
Extranummer:
The River
You can look (But you better not touch)
When the saints go marching in
This little light of mine
American land
Springsteen och hans band röjde, alla i The Seeger sessions band var fullgoda underhållare på egen hand och det var i det kaotiska tillstånd som uppstod på scen som den kanske mest genuint energifyllda musik jag hört live uppstod ur den sortens harmoni som bara kan skapas av ett kaos, den sortens kaos som Bruce Springsteen gjort sig sitt namn på att styra upp. Det kändes verkligen som om Springsteen i måndags kväll dyrkade musiken på ett sätt han inte gjort sedan han lirade Born to run-grejerna innan skivan släpptes. Ett slags vrål med eftertänksamhet.
The Seeger sessions band bestod av 16 personer om jag inte missminner mig, vissa stod ut mer än andra. Gubben på tuba till exempel, även om hans scenuppträdande stundtals kan beskrivas med begreppet ’buskis’ så var hans 'töntighet' den yttersta garanten att detta är så genuint det blir 2006. Den unga killen i keps som spelade gitarr längs till vänster (som enligt tvivelaktiga källor är Springsteens kusin och som innan den här turnén spelat inför publik en enda gång, då bestående av de tio närmast sörjande) gav alla unga musiker i publiken en glimt av den amerikanska drömmen in action. Den svarta gitarristen, till vänster om Bruce, som mer eller mindre stal When the saint go marching in, var så cool som bara en neger i hängslebyxor och hatt kan vara.
Bob Marley-frasen ”music – when it hits you you feel no pain” har ofta varit applicerbart, men aldrig mer så än när Bruce efter att han tillkänna gav att han skulle “play an old song for his young fans” och framförde Growin’ up från Greetings, samma låt som framförs här. Han körde även Atlantic city, The ghost of Tom Joad och The river, tre låtar som tillsamans med Growin’ up hamnat långt upp på listan över låtar att spela för någon som på 25 minuter vill förstå vad Springsteen handlar om. Men det var inte de enskilda hittarnas kväll i måndags, det var, för att använda fotbollstermer, en kollektiv seger, inte bara kollektivet The Seeger Sessions band, utan också kollektivet av låtar från We shall overcome i samspel med andra amerikanska klassiska låtar. Det var gospel, bluegrass, dixie, blues och folk. Och det rockade. Alla låtar smälte in i en liveupplevelse som borde förunnas alla som någonsin lyssnat på någon slags rock.
Visst var det magiskt när hela globen vägrade sluta sjunga ”pay me my money down”, men det var magiskt ur en helhet.
Jag borde självklart ha med den obligatoriska reflektionen över att Bruce är 57 bast, ”hur orkar han? bla bla bla”, men om man tittade in i hans ögon någon gång under konserten blir den diskussionen lika överflödig som att diskutera varför ungdomar super på fredagskvällarna.
Lika mycket som det var en musikalisk upplevels så var det en pseudoreligiös upplevelse. Jag har alltid fascinerats av stämningen i baptistkyrkor och nu har jag väl varit så nära man kommer utanför den amerikanska södern. Dock gjorde sig den sköna, svenska sekulariseringen påmind när bandet körde igång sin version av This little light of mine (eller Det lilla ljus jag har, som den hette när jag gick på kyrkans barntimme) och den svenska publiken inte alls gav intrycket av att känna igen låten.
Minus för kvällen var avsaknaden av mellansnack, men detta beror förmodligen på, och bevisar, att detta var inte bara Bruce Springsteens kväll, det var hela bandets kväll och först och främst, musikens kväll.
Om jag någonsin träffar någon som ber mig förklara den amerikanska musikens liv och leverne på en dag så kommer spelningen som Bruce Springsteen & the Pete Seeger sessions band framförde i måndags på Globen samt The Bands Last waltz att fungera som utbildningsmaterial.
Fem tjocka magar.
PS. Bruce tyckte, enligt aftonbladet, att det kändes bra att vara i Sverige.
Låtlista:
Atlantic City
John Henry
Old Dan Tucker
Further on (Up the road)
Jesse James
O Mary don‘t you weep
Growin‘ Up
Jesus was an only son
Erie Canal
My Oklahoma home
Love of the common people
The ghost of Tom Joad
Mrs McGrath
How can a poor man stand such times and live?
Jacob‘s ladder
Long time comin'
Open all night
Pay me my money down
Extranummer:
The River
You can look (But you better not touch)
When the saints go marching in
This little light of mine
American land
2 kommentarer:
Låter helt grymt bra. Bara det faktum att han fuckat E-Street gör ju hur mycket som helst. De bara smetar till allt, de tar bort hans känsla.
Synd att de inte körde "Eyes on the price" bara, den är förbannat bra.
Ja det kändes mycket mer genuint än vad jag tror det gör med E-street, nu behövde han liksom inte bevisa någonting för publiken, han behövde bara predika.
Skicka en kommentar