På genomresa

Jag och flickvännen var och åt på restaurang häromdan, en ganska fin restaurang, inte skitfin men ändå. När vi kom in satt en alkis i hörnet. Notera att man bortom rimliga tvivel såg på honom att han var lodis, alkis, a-lagare what have you (han såg ut som Per Oscarsson, om Per Oscarsson spelat in Sult två dagar innan sin död och burit alla de fysiska attribut riktiga alkoholister bär). Han kallade till sig en servitris och drog följande harang för henne.

"Hej, jag är på genomresa genom stan, jag är på väg ner till Skåne för att handla i mjölkkor, jag tänkte äta en bit här och jag undrar om det är okej om jag dricker egen medhavd dricka." och gestikulerade bort mot garderoben.

Servitrisen säger till chefen som kommer till bordet. Lodisen upprepar sitt lilla utlägg. Chefen nekar mannen.

Lodisen börjar då gorma "Så jag får alltså inte äta här?!" över hela restaurangen, han fortsätter. "Jag hade fan tänkt att lägga 6-700 spänn här." Sen tittar han på chefen (som är av indiskt ursprung, dock ovanligt mörk i hyn) och säger "jävla kinagubbe". Mannen fortsätter "asså, jag bränner lätt 3-4 tusen här ikväll, men jag går väl till någon annan krog". Vid det här laget försöker Chefen bara mota bort alkisen eftersom han stör gästerna. Då kläcker lodisen ur sig "jävla svarting" och går.

Fuller, go easy on the Pepsi!

On a less serious note måste jag summera en diskussion som jag och några vänner hade nyårsdagen för några år sedan, vi var bakfulla och satt och kollade på Ensam Hemma.

Det borde skapas en spin off-serie av Fuller (spelad av Kieran Culkin) från Ensam Hemmafilmerna, ni vet han som kissar i sängen, som blir klämd bakom en stol, han med de stora glasögonen, Kevins kusin typ.

Hela serien är en sit com av klassikt snitt, Fullers familj handlar det om och Fuller är protagonisten. Serien ska gå ut på att Fuller är sängvätare, vilket gör honom till något av en out cast. Själklart ska repliken, tag linen "Fuller, go easy on the Pepsi!" förekomma i varje avsnitt.

Fullers mest kända min ska vara den som han levererar stenhårt mot Kevin när han säger att han inte vill sov med Fuller eftersom han kissar på sig. Fuller tittar på honom med iskall blick, lyfter ena ögonbrynet, ler med halva munnen och tar en stor slörp Pepsi.

Blöjopera presenterar: Jul

Ghost of Christmas past. Jag intresserar mig för Coca Coloas julreklam, ni vet den med lastbilarna som tänder alla juleljus. Den reklamen måste fan ha gått i minst 10 år, förmodligen femton, kanske tjugo. Nämn en annan reklam som klarar tidens tand i femton år. Det finns inte. Gamla reklamer är pinsamt dåliga at best, men inte Coca colareklamen, den väcker fortfarande julkänslor med sin pedofilidoftande estitik.

Denna dagen ett liv. Idag, Den 22:a December är årets kortaste dag (med ofrånkomligt tillhörande längsta natt), från och med nu blir det bara ljusare och ljusare. Aldrig har jag fäst så mycket hopp vid den tanken som nu, då jag är förpassad till de ack så nordliga delarna av vårt redan ack så nordliga land.

Julmusik. Att julmusik är dålig är snarare regel än undantag. Jag undrar hur mycket av Just Ds STIM-pengar som kommer till följd av deras Nu är det jul igen grej. Det finns egentligen bara en jullåt som är tillräkligt bra, Fairytale of New York, The Pouges. John Lennons Happy Xmas (War is over) är såklart en klassiker men den är förstörd av Carola och Jill Johnsson och alla andra. När vi ändå är på ämnet gubbrock kanske jag borde nämna Snön faller och vi med den av den svenska mannen.

Året närmar sig sitt slut och listorna börjar komma upp. Den mest intressanta utnämningen måste ändå Time Magazine stå för när de, till Årets Person 2006, utnämner Dig. Det är så smart att man kan krokna. Nu gäller det bara för industrin att förstå och anpassa sig efter faktumet att kulturen har antagit en form av aldrig tidigare skådat slag.

I övrigt var Patrik Sjöberg en f-i-t-t-a och Persbrandtsjukt skön i Ett herrans liv.

Jag minns inte var jag läste det men jag tycker att nedanstående anekdot på något vis vackert sammanfattar begreppet Sverige i dessa mörka tider.

Två nynazister står i kön till McDonalds, den ene tittar ut på det grådaskiga vädret och beklagar sig till sin vän över detta, varpå vännen svarar "Är du inte stolt över ditt fosterland?". Den förste nynazisten drar en djup suck och säger "Nej, inte just nu.".

God Jul

The Holiday vs Shortbus

I kväll gjorde jag något som jag aldrig gjort förut, jag gick och såg två filmer på bio back-to-back. Först såg jag The Holiday på Filmstaden, sen gick jag till Biograf Royal och såg Shortbus. Båda handlar om kärlek och jakten på något stort för att bekräfta denna.

The Holiday handlar om två kvinnor med olika kärleksbekymmer, en amerikan (Cameron Diaz) som nyss avslutat ett förhållande och en engelska (Kate Winslet) vars förälskelse nyss förlovat sig med en annan. Dom byter hus över julen. Diaz åker alltså till England och förälskar sig i Winslets bror (Jude Law). Winslet åker följdaktligen till USA och blir ihop med Diaz expojkväns kompis/kollega (Jack Black).

Shortbus handlar om en sexterapeut som i jakten på sin första orgasm utforskar sin sexualitet på den klubb filmen är döpt efter. Dessutom får vi bland andra följa ett bögpar som letar efter lite krydda i sexlivet.

När jag såg Holiday var salongen mer eller mindre full, brevid mig satt ett par kvinnor som, i kropp och själ, impregnerats av den sexuella konsumtionsrevolutionen vars bibel är Sex and the city-boxen. Deras kommentarer under filmen var min stora behållning (tillsammans med Jude Law), det var idel cosmokommentarer, och sådana kan man inte störa sig på (det är som att bli arg på rullstolsbundna eftersom de tar lång tid på sig att komma ombord på bussen).

På Shortbus fick jag sällskap av typ 5 personer, som alla var tysta under hela filmen.

I The Holiday får vi inhamrat att Diaz inte kan gråta och i Shortbus är det alltså orgasmen som åtrås. I båda filmerna når kvinnorna sina mål, fast genom fundamentalt olika tillvägagångssätt. Där The Holiday följer romkommönstret till punkt och pricka utmanar Shortbus genom att vara allt The Holiday inte vågar vara. Där The Holiday når sitt känslomässiga klimax i och med sex är det i Shortbus endast en ram och till viss del en katalysator för känslor.

De två filmerna markerar i mångt och mycket två helt olika tidsepoker inom den popkulturella sexualiteten. Där Shortbus är den kanske första riktigt hypade kulturyttringen som markerar nollnoll-talets postpornografiska syn är The Holiday ytterliggare en manifestation av 1990-talets sexkultur. Något som lyfts fram som edgy i The Holiday är att Diaz ligger med Law första gången de träffas, utan att må dåligt av det - Carrie Bradshaw hade varit stolt. I Shortbus grottar man snarare in sig i den sexualisering som uppkommit från faktumet att vi, oftast förgäves, söker känslor och deras uttryck i sex.

I Holiday säger Winslet att även om hon varit den som ständigt upplevt obesvarad kärlek är oerhört fascinerad av fenomenet, begreppet ’kärlek’, dess kraft att påverka liv och möblera om personers sinnen. I Shortbus avhandlas det som kommit från att människor allt för länge satt sin tillit på Winslets formulering (kanske mycket på grund av just romantiska komedier som utspelar sig runt jultid) och nu obsessar runt det enda riktigt konkreta uttryck vi egentligen kan enas om angående den åtråvärda kärleken, sex.

Som svensk upplever jag Shortbus också en aning extra skön eftersom the ark bidrar med två låtar, inklusive sin version av Nationalteaterns lysande Kolla kolla samt att en svensk neger på six foot five med liten kuk flimmrar förbi. Jag inbillar mig att svenskreferenserna är små blinkningar till Den svenska synden med Vilgot Sjömans Jag är nyfikenfilmer i spetsen. Och kanske är det den mest konkreta vattendelaren för de här två filmerna. Medan The Holiday grundar sig på den sexualisering som spårat ur på grund av den exploatering av den sexuella revolutionen är Shortbus den akronologiska uppföljaren till den idealism som stod för samma sexuella revolution. Den idealism som hävdade att sexualiteten inte bör spärras in eftersom den då antar fula former.

Där The Holiday, i enlighet med sin tid, ”ger publiken vad den vill ha” tar Shortbus, i enlighet med sin tid, avstånd från vad Hollywood tror att publiken vill ha.

Vi har genom filmmediets liv hänförts av otaliga inflygningar över New York, New York från fågelperspektiv och så vidare. Ditoscenen i Shortbus är förmodligen den snyggaste sedan 1979 då Woody Allens Manhattan kom. Jag kan inte hjälpa att de semianimerade klippen (som återkommer genom filmen) drar mina tankar till The science of sleep. Det är förmodligen såhär som 2007 kommer att se ut. De tunna linjerna som boomade i och med Cheap Mondays dito runt 2005 kommer att ersättas av färgglada wellpappsskapelser och tyll och staniolpapper i klara färger. Fram med flörtkulorna och piprensarna för att ligga före tiden med andra ord.

Jag vill inte avslöja för mycket men jag vill säga att den kärlek vi upplever mellan bögparet i Shortbus förhåller sig till kärleken mellan Diaz/Law Winslet/Black som ”Jag älskar dig” förhåller sig till ”Jag älskar tårta”.

Två svaga cosmopolitans till The Holiday och fyra hårda orgasmer till Shortbus.

Shoutout till Viktor.

Världens modernaste land

Såg nyss på första avsnittet av Världens modernaste land av och med Fredrik Lindström. Kvalité! SVT står som garant för snygg utformning och snygga effekter, främst i form av världens snyggaste pratshowsutformning och herr Lindström inklipt i gammalt arkivmaterial.

Jag gillar upplägget med någon slags metatelevision, tankarna går helt klart till långfilmer såsom Vuxna Människor. De åldrande ironikerna har följer sin postironiska linje genom voice-overs för tankar om allmänmänsklig osäkerhet.

Första avsnittet var bra, snyggt och höll hög kvalité. Men inte jättemycket mer. Jag hoppas verkligen att frågeställningarna slipas längre fram i programserien, dessutom känns den koppling till emperi för att undvika tyckande som källa som programledaren inflikar en utläggning om i programmet inte helt stabil.

På hemsidan kan man dessutom göra ett lagomtest för att se hur svensk man är.

Världens modernaste land går på onsdagar klockan 20.00 och repriseras söndagar 12.40. Dessutom ligger det såklart ute på ett nät nära dig.

Hur man dödar en subkult

Men visst måste man se den.

Hela ärligheten

Enligt Svenska dagbladets näringslivsdel E24 idag hjälper din radio- och tv-handlare dig med tips om hur du undkommer tv-avgiften vid köp av digitalbox trots att lagen säger att det till och med är de som ska raportera till radiotjänst när du köper digitalbox. Efter allt rabalderna angående Stegö Chilò blev jag överraskad. Jag fick väl intrycket, mot bättre vetande, att svensken verkligen brydde sig om Public service, SVT, fri television och sånt.

Kanske var hela Stegö Chilò-grejen vanlig svensk jantelag. Det är ok att bryta lagen om alla andra bryter mot lagen, men inte om du inte är som alla andra. Missförstå mig inte, jag gillar jantelagen. Jag blev bara väldigt besviken på svenskarna när jag läste artikeln om de olagliga digitalboxförsäljarna imorse. Det pratades ju fint om kollektivet, men var det egentligen bara ett uttryck för svenskens avsky mot Stegö Chilòs karriärsklättring?

En annan artikel i Expressens konsumentsdel DinaPengar skruvar frågan ytterliggare ett varv. Tydligen är elektronikåterförsäljarbranchen (Elgiganten, Siba, Expert, OnOff) överlägsen när det gäller klagomål och fällningar till ARN (Allmänna reklamationsnämnden). Vi ser alltså i dagens ljus elektronikkedjornas dubbelsidiga falskhet. De använder oärliga metoder för att tjäna pengar på folk samtidigt som de vinner folklighetspoäng genom att hjälpa dem spara pengar genom oärliga metoder. Att de pengar branchen hjälpt folket att spara sedan går ner i fickorna på andra (eller samma) handlare istället för till folkbildning är väl ett kapitel för sig och kanske svaret på frågan.

När man har oligopol behöver man inte anstränga sig alls.

"Snart brinner det i Köpenhamn"

Det brinner i Paris /Helt off

Deaths

Marissa Cooper

1988-2006

She broke your throne,

and she cut your hair

And from your lips she

drew the Hallelujah

Dr Phil vs. Bum Fights

Bum fights är äkligt. Dr Phil är äkligt. Se hur det blir när man kombinerar de två.

Jag vet inte vad som är äkligast men visst är det skitfint att Dr Phil säger att han "refuse to publishize" sånt här och sen lägger CBS ut det på youtube (vet ej om det sänts i tv). Roligast är dock Bum Fightskillens utklädnad.

Kära Elsa

Det finns så mycket att säga om Christer Fuglesang. Är han ett stort steg för Sverige? Hela fenomentet att Christer äntligen finns i rymden påminner mig om Sipsonsavsnittet där, på grund av sviktande intresse från allmänheten, Homer och Barney erbjuds chansen att åka till rymden. Jag tror att NASA lät Fuglesang åka upp eftersom de visste att det skulle få uppmärksamhet i Sverige. Första svensken i rymden, klart man måste kolla. På något sätt sitter känslorna från kalla krigets kapprustning i oss fortfarande. Vi tycker ju att det är en imponerande prestation. Och naturligtvis frossar skänk-50-kronor-till-världsnatufonden-och -få-en-snygg-bakgrundsbild-med-en-isbjörn-på-till-mobilen-kvällspressen i det.

För övrigt kanske man kan se Christer Fuglesangs rymdresa som ironins, kanske till och med hela 90-talets, död. Alla minns vi Percy tårars drift med Fuglesang. Men han fick rätt till slut. Christer är cool. Och lejonparten av Killinggänget medverkar i Parlamentet.

Trots det tryck som Fuglesang måste känna, på grund av den status som skämt han hade i Sverige, gör han det inte lätt för sig när han deklarerar att han ska ha med sig en freesbee upp och kasta ut i rymden, därmed slå världsrekord i feesbeekast. Han tar med sig en bild av rektorn för Umeå Universitet och älgkorv upp i rymden.

Det enda som skulle kunna rädda mitt anseende till Christer Fuglesang är om han efter nedkomst uttalar sig med "Vilken jävla resa!".

Så sant så sant

"Kannabisröken går ner i lungorna och sen ut till händerna och gör så att dom inte städar så ofta."

Fråga Anders & Måns förra veckan.

8 December

Idag 8 december är John Lennons dödsdag. Yoko Ono har nyligen föreslagit att den 8 december ska bli en internationell dag för förlåtande. Annars är det samma gamla vanliga nostaligi som genomsyrar Lennons ande som alltid. Folk gör tributefilmer och lägger ut på youtube, med svartvita fotografier med Imagine som bakgrundsmusik.

För att fira detta faktum bjuder Blöjopera i sammarbete med YouTube.com på ett klipp från The Rolling Stones' Rock and Roll Circus från 1968. Dirty Mac, bestående av John Lennon, Eric Clapton, Keith Richards ochMitch Mitchell, framför Yer Blues från Beatles The White Album.

Mycket nöje

Mysteries of British comedy no.165

Graham Chapman of the Monty Python and Ralph Ineson, Finchy in the BBC series The Office, bear a remarkable resemblance to each other. Quite extraordinary actually.

The Science of Sleep

Gick förra veckan på The Science of Sleep, jäkligt bra film. En klockren fyra. Snygg, skön, bra. Igår när jag satt och åt började en kille i korridorens kök snacka om att han hade varit och sett den och hatat den. Han tyckte att den var tråkig och händelselös. Jag citerar "Asså den hade typ ingen handling, eller asså den hade ju handling men ingen typ rädda-världen-handling". Obetalbart!

Blöjopera presenterar exklusivt

Stockholm 2006

Shake 'em if you got 'em!

Kiruna 2006

Sisten in är Lars Danielsson!

Verkligheten tangerar kulturen.

1999 visades killinggängets Gunnar Rehlin - En liten film om att göra någon illa på SVT. Det är en mockumentär om hur Killinggänget lanserar en nationell hat-kampanj mot före detta filmkrönikanprogramledaren Gunnar Rehlin, så småningom får Gunnar Rehlin upprättelse, förstärkt av allmänhetens förakt för Killinggängets hänsynslöshet, och reser sig som en vinnare.

Jag funderar på Lars Danielsson. Lars Danielsson fick i mångt och mycket bära hundhuvudet för tsunamikatastrofen, han blev mer eller mindre korsfäst av media. Nu har Sverige haft regeringsskifte och Lars Danielsson är tungt utsatt för arbetsplatsmobbning på UD, av utrikesminister och analsexentusiast Carl Bildt. Och plötsligt vänder vinden. Lars Danielsson framhålls nu som ett offer av omständigheterna. Samma människor som 2005 och tidigt 2006 pissade på Danielsson i tidningarna kramar nu om honom. Samma nyhetskonsumenter som tidigare krävde hans avgång använder nu honom som ett exempel på Moderaternas ondska.

Min personliga analys av detta är att den svenska tidningsläsaren förskjöt sina känslor efter tsunamin på Danielsson trots att tidningsläsaren innerst inne visste att det inte var Lars Danielssons fel. Nu när Danielsson får den bestraffning som man yrkat på vaknar det svenska samvetet och läxar upp: Lars Danielsson är bara människa.

Senaste nytt: Göran Persson har sagt år Fredrik Reinfeldt att säga åt Carl Bildt att inte sacka Lars Danielsson. Den som lever får se

Marie-Antoinette i fyra kronologiska blickar från Kirsten Dunst

Blick 1: Vad gör jag på Versaille-blicken

Blick 2: Jag måste shagga min man-blicken

Blick 3: Paris Hilton-blicken

Blick 4: Min plats är vid kungens sida-blicken

Tre gräddbakelser, varav en för Axel von Fersen.

Förutsägelser angående 2006

Just nu genomför dn en smsomröstning angående nyhetsåret 2006. Kategorier, motiverade samt mina förutsägelser är som följer.

Årets trend

MySpace

Miljömedvetenhet

Märkesbarnvagnar

Skype

Yacht-rock

Jag kanske inte tillhör den ålderskategori som upptäckt växthuseffekten och köpt barnvagn 2006 men min röst ligger på MySpace. Det är som Lunarstorm, fast med street cred, kan inte misslyckas.

Årets person inom kultur & nöje i Sverige

Cecilia Stegö Chilò

Jonas Hassem Khemiri

Jesper Ganslandt

Erika Sunnegårdh
Mikael Persbrandt

Svårt. Hassen Khemiri levererar visserliggen den svåra andraboken och Förväl Falkenberg var väl bra. Men jag säger Stegö Chilò eftersom hon genom att vara den svenska folket valt fick oss att blicka innåt och ställa frågor om kultur vi annars sällan ställer. Persbrandt diskvalificeras eftersom det för en gångs skull hade varit skönt med en list där han inte är med (gammalt skämt). Ska i och för sig bli intressant hur det går med hans åtal mot Expressen, fast alla vet ju redan att de inte bryr sig.

Årets person i Sverige
Maud Olofsson
Christer Fuglesang
Fredrik Reinfeldt
Kronprinsessan Viktoria
Ingvar Kamprad

Alla vet vid det här laget att den som vinner väljarnas stöd är den som vunnit slaget om media. Reinfeldt vinner här med.

Årets nyhet
Klimatfrågan
Riksdagsvalet
Trängselskatten
Debatten om fildelning
Räntehöjningarna

Riksdagsvalet. De övriga frågorna är subkategorier till riksdagsvalet.

Årets nyhetshändelse i utlandet
Kriget i Mellanöstern
Valet i USA
Kinas snabba tillväxt
Saddam-rättegången
Nordkoreas kärnvapen

Det jag diskuterat mest på fyllan 2006: Kinas snabba tillväxt.

Årets svenska idrottsstjärnor
Björn Lind
Tre Kronor
Anna-Carin Olofsson
Curlinglandslaget
Anja Pärson

Bara vintersportare. Vinner gör hockeylandslaget, eftersom ishockey till och med har ordet 'is' i sig, liksom för att skrämma bort alla andra förutom Europa och Nordamerika, så att det aldrig någonsin ska kunna bli lika gött som fotboll.

Förolämplingar och ursäkter

"You mother fucker. I'm going to fuck you. Fucking Jews... The Jews are responsible for all the wars in the world. Are you a Jew?"

"I want to apologize specifically to everyone in the Jewish community for the vitriolic and harmful words. Please know from my heart that I am not an anti-Semite. I am not a bigot. Hatred of any kind goes against my faith."

Mel Gibson

"Fifty years ago we'd have you upside down with a fucking fork up your ass. You can talk, you can talk, you're brave now motherfucker. Throw his ass out. He's a nigger! He's a nigger! He's a nigger! A nigger, look, there's a nigger!"

"For me to be at a comedy club and flip out and say this crap, I'm deeply, deeply sorry. I'm not a racist. That's what's so insane about this."

Michael Richards

Viktiga sista ord

"När jag ligger här kan jag tydligt höra dödsängelns vingar slå. Jag kanske hinner undan, men jag måste säga att mina ben inte springer så fort som jag skulle vilja. Därför tror jag att tiden är inne för att säga ett eller annat till personen som är ansvarig för mitt nuvarande tillstånd. Du må lyckas med att ha tystat mig, men den tystnaden har ett pris. Du har visat dig vara så barbarisk och hänsynslös som dina mest fientliga kritiker har hävdat.

Du må lyckas med att tysta en man, men protestvrålen från hela världen kommer att ljuda, herr Putin, i dina öron i resten av ditt liv. Må Gud förlåta dig för vad du har gjort, inte bara mot mig utan mot vårt älskade Ryssland och dess folk."

Den före detta ryska agenten Alexander Litvinenkos på dödsbädden dikterade brev till Vladimri Putin.

Gästartist

Ett uteställe i Umeå. Kolla i högermarginalen.

Tom and Katie get married!

Rom, Italien. 2006-11-19

Nygammalt noise!

Grungen är tillbaka.

Punken är tillbaka i Umeå.

Borgarna sitter vid makten.

Det en spännande tid att bo i Umeå.

Vädret är piss.

Böglobbyn lobbar för fel grejer

Den 90-årige, homosexuelle, före detta diplomaten Sverker Åström, som på senaste tiden blivit uppmärksammad som co-host, tillsammans med Olle Palmlöf, för svt-programmet Böglobbyn har idag meddelat att han hoppar av programmet. Han tycker enligt Aftonbladet att Böglobbyn är dåligt och att han själv framställs ovärdigt.

Jag håller med honom till viss del. Programmet har inte varit det jag hoppades på. Jag hoppades att det skulle vara ett program som med hjälp av seriös journalistik utmanade den syn vi har på gaykulturen. Och med "vi" menar jag inte pensionärer och bönder, utan ungdomar, den målgrupp som dels har med homosexuella att göra i sin vardag, dels är den målgrupp som svt så hårt suktar. Tyvärr har de två program som hitills sänts genomsyrats av välproducerade inslag om nästintill helt ointressanta ämnen, skilldrade på ett ensidigt sätt.

Reportaget om bögknullarparken i Göteborg var väl bra, men när den medietränade chefen för stadsförvaltningen uttalade sig var det som hon sa fullkommligt intetsägande. Om man, som Böglobbyn gjorde, med stor skicklighet skildrar konflikten som inträffat då det anlagts en freesbeegolfbana i den park där bögar traditionellt sett knullar på varandra, borde man väl fundera ett steg längre. Personligen hade jag velat ha en diskussion om varför en minoritet ska få bryta mot lagen. Det är olagligt att kopulera på allmän plats. Det faktumet borde ha lyfts för att ge homosnubbarna en chans att tala om subkulturen och de tidigare problemen homusexuella upplevt, för att motivera varför bögar knullar varandra till höger och vänster. Man borde ha tagit upp diskussionen om huruvida bögkulturen är en promiskiös sådan. Då hade vi kunnat ta del av ett samhällsprogram som sa något nytt.

Reportaget angående trans-bögen som blivit förolämpad av Carola snuddade vid ämnet som borde varit huvudämnet, de hierarkier inom homokulturen som vi den sexuella mittfåran inte känner till. Böglobbyn borde ha gått mycket djupare in på detta ämne. Speciellt med tanke på att en sådant reportage, även om det sabbat den stämpel av solidaritet många straighta ser hos homokuturen, hade tydliggjort likheterna mellan homo- och heterosexuella. Vi hade kanske kunnat förenas i vår okontrollerade vilja att trycka ner andra.

Reportaget om indiebögen var riktigt bra. Men även här borde journalisten gått djupare ner i ämnet om den kulturella likriktning som förekommer inom homokuturen. Hur likriktningen ser ut, hur den manifesterar sig, hur den appliceras, hur den bemöter utanförskap. Indiebögen påpekade, otroligt träffsäkert, att homosexuella följer Calle Norléns budord om bögheten. hur fint hade det inte varit att låta Norlén bemöta detta påstående!

Reportaget från Bögatan var visserliggen patetiskt, men det kan man tillåta, men att Sverker Åström framstod som en kissnödig tonåring kan man inte. Samma sak med ifkgöteborgsklacken, Sverker stod där som en taktlam gubbe.

Jag respekterar Olle Palmlöf väldigt mycket, Faktum, Mongomagasinet, det var sköna grejer. Dessutom verkar han vara en bra kille. Men de grepp som var lysande i Mongomagasinet funkar inte med Böglobbyn, inte för mig i alla fall. Kanske eftersom jag känner fler homosexuella än funktionshindrade och därför har svårare att förhålla mig till dem och därför uppskattade "dom är ju normala"-reportage angående funktionhindrade. Jag kan förstå att Böglobbyn framstår som revolutionerande för mina far- och morföräldrar. Men för människor med vidare funderingar kring homosexualitet än "saknar dom inte kuken?/gör det inte ont?" är Böglobbyn inte särskilt upplysande.

Böglobbyn behöver bevisa att den har en redaktion (bestående endast av bögar, förutom Palmlöf) som inte räds de frågor, som gaykulturen själv ibland räds, som moderna människor ställer. SVT behöver bevisa att man kan, som ledorden dikterar, uppnå både mångfald och kvalitet genom att göra ett program om homosexualitet som tilltalar unga men som samtidigt har tillräkligt hög klass för att kunna behålla ett av de tyngsta namn som någonsin nämnts i samband med en TV-produktion, (kanske speciellt med tanke på sammanghanget och personens generationstillhörighet).

Jag gillar att Sverker Åström har hoppat av. Det är bra för det som Böglobbyn till stor del missat: insatt och god diskussion.

Opposition vol. II

Nu anmäls det nedan nämda påspåretuttalandet till Granskningsnämden för radio och TV. Jag kan se att man finner uttalandet stötande, men att kalla det för faktafel är väl lite väl absolut? Det är väl inte direkt som att den befolkning i Sverige med ursprung i Polen, som uttalat sig angående påspåretuttalandet, är direk partiska i frågan. Stötande är en sak, faktafel är en annan. För att uttalandet ska vara faktafel måste man bestrida att många polaker ljublade när Warzawapakten bildades.

Opposition!

Följande notis publicerades idag i pappersdn som kolumn på ledarsidan:

"Oldsberg spårar ur
SVT:s publiksuccé 'På spåret' reste i lördags till Warzawa. 'Under århundranden av krig har Polen och polackerna fått lida svårt', meddelade programledaren Ingvar Oldsberg, och fortsatte: 'Därför bildades försvarsalliansen Warzavapakten den 14 maj 1955 till många invånares jubel.' Jubel? Warzawapakten var ett sovjetiskt diktat som manifesterade Moskvas ockupationsmakt över större delen av Öst- och Centraleuropa. Att beskriva pakten som ett frihetsprojekt är groteskt. PETER WOLODARSKI"

Ett lysande exempel på när lillgammal och nyliberal möter gammal och go.

Tjejer

Z I

Det är sådana här mål världsforwards gör. Detta är från igår, Inter slog Parma med 2-1, Zlatan gör 1-0 i femtonde minuten.

Nationalstatens verktyg

See how they run...

De senaste åren har jag tagit del av en del "feta remixer" av beatlesklassiker, sjävlklart Dangermouses Grey album där han mixar beatles vita med Jay-Zs svarta men även en beastie boys vs. beatles, som prickade det gigantiska i som var hultsfredsfestivalen i somras. Nu släpps en skiva med världen kanske mest förutsägbara och pisstråkiga namn, "love". Den innehåller Beatleslåtar som är"remixade" med andra beatleslåtar, typ. och den är gjord av George Martin & son. Den är baserad på den Cirque du soleil-show som sattes upp för nåt år sedan. Det jag hört är jävligt bra. Dock, som vanligt när det gäller samlingsskivor med beatles, kan man starkt ifrågasätta låtvalen. Men de kunde varit mycket värre.

Vill mest tipsa om dessa smakbitar.

Kolla även deras officiella hemsida för mer.

Kärlek

En avart

Även om jag tycker att det är bull att sitta och moralisera över Carl Bildts aktieinnehav så tycker jag det är roligt att han har aktier i ett bolag som ägs av ett bolag som sysslar med porr (eller hur det nu var), vi talar alltså om Carl Bildt, mannen som beskrivit analsex som "en avart av sexualitet". Förresten, var det inte italienarna som uppfann analsex? Snacka om undertryckt ångest den mannen har, hans fru vill, han vill, men han kan inte, får inte.

Arbetarklassdrägg!

Tänk att vara tjejen till höger i grön jacka. Tänk att varje gång du har på dig din Viktor och Rolf-dress så kommer folk att tänka på hur du sjukskrev dig från jobbet och köade i flera timmar för att med sliten lugg och halvöppen, dumöppen mun tränga dig fram för att spara ett par tusenlappar. Hela H&M greppet med kända desigerns är ju dödsdömt på förhand, fina kläder är fina för att de är dyra. Men om man dessutom ska förknippas med kossor som hon i den gröna jack and jones-jackan, då kommer kön till nästa stora kändisdesignershappening som bedrivs av H&M att påminna mer om kön till Ullared 1999 än släppet av en designerkollektion.

Var det Lagerfeldt som i tv-reklamen för sin H&M kollektion sa "it's not about money, it's about taste"? eller nåt i den stilen. Jag skulle vilja säga "it's not only about lack of money, it's about bad taste as well".

For Frida, wherever she might be

En klasskamrat till min flickvän bor i ett "politiskt korrekt vegankollektiv", däri vantrivs hon. I dag kom hon hem så stod på köksbordet placerat en gravsten av papier-maché med texten Frida 2005-10-10 - 2006-11-07. Min flickväns klasskamrat frågade vem gravstenen syftade till, svaret från hennes vegansambo var:

"Frida var en höna"

Populism och publisism.

Aftonbladet 2005-06-30:
"Aftonbladets bensinuppror har på nolltid engagerat hundratusentals svenskar i kampen mot det hutlösa bensinpriset – och det orimliga i att bensinköparna tvingas betala moms på skatten."

Aftonbladet 2006-11-06
"Succé för Aftonbladets upprop – hittills har över 166650 svenskar lovat att göra något för att stoppa klimatförändringarna."

Pun III

Mods gör mig illa till mods.

Knark

Idag har en undersökning från Rättsmedicinska avdelningen i Uppsala kommit ut som visar att nästan alla som skjuts ihjäl i uppgörelser mellan kriminella tar steroider. Enligt docent Ingemar Thiblin kan man "misstänka att yrkeskriminella använder steoriderna strategiskt för att minska sin rädsla och medkänsla".

Om man ska vända sig ifrån mer politiskt korrekta analyser som den ovan så tycker jag att dessa resultat återigen visar på behovet av en uppdaterad syn på sköna droger såsom kannabis. Kanske borde vi inte längre blunda för att det faktiskt finns olika typer av droger. Alla som röker kannabis begår kanske inte mer brott än dem som gör inte det (förutom just knarkandet). Kanske är det inte i hemmet som det kriminaliserande knarkandet tar plats, utan på gymmet. Dessutom kan man fundera på att om kannabis legaliserats så hade de bolastinnade proffskriminella haft mindre att göra.

Dessutom har Saddam Hussein dömts till döden genom hängning. Dn:s ledarsida imorse var oerhört insiktsfull.

Borat: Cultural Learning of America for Make Benifit Glorious Nation of Kazakhstan

Var precis och såg Borat: Cultural Learning of America for Make Benifit Glorious Nation of Kazakhstan. Den har ju emottagits väl av kritikerna. Men jag tyckte den var dålig.

Dels förstörde textningen den komiska timingen, sen balanserade filmen hela tiden på gränsen mellan ett gäng sketcher och en film med handling, men balanserandet gör att den inte lyckas med någotdera av de två. Dessutom var de allra flesta skämt förutsägbara och väldigt enkelriktade.

Det är naturligt att säga att Borats format är svårt att förvandla till långfilm, och det är det, även om det inte behövt vara det. Jag skulle oerhört gärna se en film med Borat där han gör en djupdykning i ett visst kulturellt (förmodligen amerikanskt) fenomen. I Borat: Cultural Learning of America for Make Benifit Glorious Nation of Kazakhstan gnuggar Sacha Baron Cohen ytan på en handful fenomen (judehat, islamofobi, homosexualitet, rasism, jämställdhet) utan att egentligen gå djupare in på något av dem, vilket förhindar den Sokratiska ironin som Borat gör bäst.

Den mest omtalade, nakenbrottarscenen mellan Borat och hans producent, dör lite för mig då Borats könsorgan är censurerat. Roligast var väl egentligen scenerna i början då Borat presenterar sin by, men då jag sett trailerna för filmen var även dessa scener förstörda.

Men det som egentligen sabbar Borat: Cultural Learning of America for Make Benifit Glorious Nation of Kazakhstan för mig är att hela filmen är så välregisserad. Man sitter hela tiden och funderar på vilka scener som framförs av skådespelare och vilka som är "äkta". Enligt mig borde antingen alla scener vara gjorde med dold kamera eller så borde det vara en fiktiv film.

För att sammanfatta så är Borat: Cultural Learning of America for Make Benifit Glorious Nation of Kazakhstan en film som består av ytliga scener löst sammakopplade av en måndagsidé till handling.

Jag kan rekommendera att ladda ner filmen (utan text) och se på bakfyllan, men absolut inte att betala 85 spänn för att se.

Två tomma magar.

Världens fulaste T-shirt!

Bruce Springsteen with the Seeger sessions band i Globen

I måndags (2006-10-30) var jag och såg Bruce Springsteen & the Pete Seeger Sessions band på Globen i Stockholm. Detta var andra gången jag såg Springsteen, den första var förra våren då jag såg honom på Devils & Dust-turnén då han spelade i Scandinavium i Göteborg. Den konserten kunde jag motivera som ’bra’ eftersom det var stort att se Chefen, och eftersom han avslutade med Dream, baby dream. Måndagens konsert var en musikalisk upplevelse som satte spår för livet. Jag var där med tre goda vänner, vi hade bra platser, stod längs fram i mitten, i andra kravall, precis bakom filmkameran. Jag kan inte minnas så många enskilda intryck, men jag minns glädjen.

Springsteen och hans band röjde, alla i The Seeger sessions band var fullgoda underhållare på egen hand och det var i det kaotiska tillstånd som uppstod på scen som den kanske mest genuint energifyllda musik jag hört live uppstod ur den sortens harmoni som bara kan skapas av ett kaos, den sortens kaos som Bruce Springsteen gjort sig sitt namn på att styra upp. Det kändes verkligen som om Springsteen i måndags kväll dyrkade musiken på ett sätt han inte gjort sedan han lirade Born to run-grejerna innan skivan släpptes. Ett slags vrål med eftertänksamhet.

The Seeger sessions band bestod av 16 personer om jag inte missminner mig, vissa stod ut mer än andra. Gubben på tuba till exempel, även om hans scenuppträdande stundtals kan beskrivas med begreppet ’buskis’ så var hans 'töntighet' den yttersta garanten att detta är så genuint det blir 2006. Den unga killen i keps som spelade gitarr längs till vänster (som enligt tvivelaktiga källor är Springsteens kusin och som innan den här turnén spelat inför publik en enda gång, då bestående av de tio närmast sörjande) gav alla unga musiker i publiken en glimt av den amerikanska drömmen in action. Den svarta gitarristen, till vänster om Bruce, som mer eller mindre stal When the saint go marching in, var så cool som bara en neger i hängslebyxor och hatt kan vara.


Bob Marley-frasen ”music – when it hits you you feel no pain” har ofta varit applicerbart, men aldrig mer så än när Bruce efter att han tillkänna gav att han skulle “play an old song for his young fans” och framförde Growin’ up från Greetings, samma låt som framförs här. Han körde även Atlantic city, The ghost of Tom Joad och The river, tre låtar som tillsamans med Growin’ up hamnat långt upp på listan över låtar att spela för någon som på 25 minuter vill förstå vad Springsteen handlar om. Men det var inte de enskilda hittarnas kväll i måndags, det var, för att använda fotbollstermer, en kollektiv seger, inte bara kollektivet The Seeger Sessions band, utan också kollektivet av låtar från We shall overcome i samspel med andra amerikanska klassiska låtar. Det var gospel, bluegrass, dixie, blues och folk. Och det rockade. Alla låtar smälte in i en liveupplevelse som borde förunnas alla som någonsin lyssnat på någon slags rock.

Visst var det magiskt när hela globen vägrade sluta sjunga ”pay me my money down”, men det var magiskt ur en helhet.

Jag borde självklart ha med den obligatoriska reflektionen över att Bruce är 57 bast, ”hur orkar han? bla bla bla”, men om man tittade in i hans ögon någon gång under konserten blir den diskussionen lika överflödig som att diskutera varför ungdomar super på fredagskvällarna.

Lika mycket som det var en musikalisk upplevels så var det en pseudoreligiös upplevelse. Jag har alltid fascinerats av stämningen i baptistkyrkor och nu har jag väl varit så nära man kommer utanför den amerikanska södern. Dock gjorde sig den sköna, svenska sekulariseringen påmind när bandet körde igång sin version av This little light of mine (eller Det lilla ljus jag har, som den hette när jag gick på kyrkans barntimme) och den svenska publiken inte alls gav intrycket av att känna igen låten.

Minus för kvällen var avsaknaden av mellansnack, men detta beror förmodligen på, och bevisar, att detta var inte bara Bruce Springsteens kväll, det var hela bandets kväll och först och främst, musikens kväll.

Om jag någonsin träffar någon som ber mig förklara den amerikanska musikens liv och leverne på en dag så kommer spelningen som Bruce Springsteen & the Pete Seeger sessions band framförde i måndags på Globen samt The Bands Last waltz att fungera som utbildningsmaterial.

Fem tjocka magar.

PS. Bruce tyckte, enligt aftonbladet, att det kändes bra att vara i Sverige.

Låtlista:
Atlantic City
John Henry
Old Dan Tucker
Further on (Up the road)
Jesse James
O Mary don‘t you weep
Growin‘ Up
Jesus was an only son
Erie Canal
My Oklahoma home
Love of the common people
The ghost of Tom Joad
Mrs McGrath
How can a poor man stand such times and live?
Jacob‘s ladder
Long time comin'
Open all night
Pay me my money down

Extranummer:
The River
You can look (But you better not touch)
When the saints go marching in
This little light of mine
American land

Oj vilken ful liten sak!

Som replik på Johans inlägg om snyggaste instrumentet kommer här Anders lista om topp 5 fulaste luftinstrument. Ni har sett det, ni har förmodligen gjort det. Man låtsas spela ett instrument till en låt, fast man har inget instrument, man har bara luften. Jag ber om ursäkt för avsaknaden av bilder till detta inlägg, blogger fittar. Nummer 1 på listan är allra fulast. Alltså, Blöjopera är stolta över att presentera listan över de fem fulaste luftinstrumenten!

5. Luftgitarren
Detta är ju det absolut mest klassiska luftinstrumentet. SM anordnas. Det som placerar luftgitarren på plats nummer fem är att denna placering rymmer både den elektriska och den akustiska gitarren. Den elektriska är förlåtningsbar, vi har alla blivit tagna av ett gitarrsolo till den grad att vi börjat lira. Men den akustiska är oerhört ful, dessutom är det bara wannabesvårmodigatrubadurkillar som kan spela gitarr på riktigt som ger sig på det, och de formar sin hand korrekt efter ackorden, så att alla ska se att han kan spela. Som efterfestgitarrliraren fast sämre.

4. Luftbasen.
Bas är förmodligen det instrument som är svårast att göra snyggt på scen, för riktiga musiker. Så varför luftmusiker ger sig på det är obegripligt. Det blir ju ändå bara avsugningsaktig bobbande med huvudet. Det är fult.

3. Luftpianot
Det mest romantiska instrumentet blir ofta luftspelat på bord med ölfläckar. Det fula ligger just i att luftpianisten försöker vara så klassisk. Ni vet i filmer när man ser någon spela piano, fast skådespelaren kan inte spela så man ser aldrig hans händer, det funkar ju aldrig! Man går aldrig på det. Det är alltid fult, så hur kan man tro att det ska se bra ut att spela på bord. Sen har de alltid en väldigt känslig blick när de spelar, kanske värst är om de blundar.

2. Lufttrummorna.
Reservation för att trumma på bordet och andra möbler, det räknas inte som lufttrummor eftersom det kommer ljud. Ett stort minus är att ingen som spelar lufttrummor kan spela trummor. I ivriga försök att efterlikna Bonham eller Ulrich glöms ofta begrepp som självrespekt bort. Filosofin ’less is more’ är inte heller vanlig bland lufttrummare, det trummas för livet. Dessutom försöker de alltid se sådär besatta som rocktrummisar gör.

1. Sången (mimningen)
Vissa påstår att detta inte räknas som instrument. Men jag har med det ändå eftersom det tilltalar exakt samma del av den mänskliga driften som alla luftinstrument. Människor som sjunger när de är ute är fett jobbiga, de sjunger alltid fult och som allra högst med de sämsta låtarna. Men folk som mimar med i låtar, gärna med yviga och rockiga gester, är värre! Om du vill sjunga, sjung. Det är inte existentiellt försvarbart att peka finger mot någon (kanske till och med två fingrar), lyfta ena ögonbrynet och mima med i någon ”jagvillhadigisommarnatten-” låt.

Diner (1982)

Igår kväll gick filmen Diner på svt, en riktigt jävla skitbra film om ett gäng bestående av sex grabbar som gillar att hänga ut på ett diner i Baltimore 1959. Filmen var som sagt bra, kanske speciellt om man analyserar huvudrollsinnehavarna och deras meritlistor efter Diner.

Steve Guttenberg - känd som coolingen Mahoney i polisskolanfilmerna, killen i Cocoon, samt en av männen i Tre män och en bebis.

Daniel Stern – mest känd som Marv, den gänglige, dumme, inbrottstjuven i Ensam hemmafilmerna.

Mickey Rourke – En av de största b-filmsstjärnorna av vår tid.

Timothy Daly – Inte direkt känd för någonting.

Kevin Bacon – Kevin ”kul att vara type castad som peddo” Bacon.

Paul Reiser – Mest känd som Axel Foleys detroitsidekick i de två första Snuten i Hollywoodfilmerna, med den klassiska repliken ”This isn’t my office”.

Alltså, förutom Bacon, idel arbetare långt ifrån de creddiga eller glassiga stjärnrollerna. Killar som i Diner är unga och fulla av framtidshopp och självförtroende. Killar lika naiva som det Amerikanska samhälle filmen presenterar. Ett samhälle där rökning inte betraktas som hälsofarligt och bensin till bilen inte betraktas som någon märkbar utgift. En blandning mellan bröllopscenen i Deer hunter, inledningscenen i Reservoir dogs och Sleepers, med en judisk twist. Diner är skriven och regisserad av Barry Levinson.

Fyra starka par glasögon av fem möjliga.

Pun frenzie!

Jag snor visserliggen det här upplägget från en kompis blogg men det får han bjuda på. Jag måste nämligen glädja alla vänner av ordvitsar med ett utdrag från gästboken på dopingkontroll.com. Det utgår ifrån att föreningens ordförande uttrycker stor glädje över att gästboken besöks av så många klyftiga personer. Läs inläggen nedifrån och upp, varsågoda:


6264. 06-10-18 15:04 Anders (Läst)
Vad blir det om man tänder på böcker?

Bokbål!

6263. 06-10-18 10:18 Anders (Läst)
Vid bdsm, se till att boken är ordentligt bunden.

6262. 06-10-18 09:05 JackAhl (Läst)
Handbok är naturligtvis bättre än pocket.

6261. 06-10-18 07:51 JackAhl (Läst)
Då är det istället bättre att skaffa sig tillfredsställelse på egen hand, s.k. pocket.
Undvik i alla lägen sex med exemplar av Nordisk Familjebok, då detta klassas som incest.

6260. 06-10-18 01:05 T. Vagn (Läst)
Undvik dock oralsex med böcker.
Det KAN ge bibliotekaries...

6258. 06-10-17 11:21 JackAhl (Läst)
Hmmm... Mer på temat bibliofili som sexuell läggning:
Bibliofiler som vill hålla på etiketten börjar sällan bakifrån.
Man inleder oftast med ett förord. Man bör sluta innan upplösningen
för att undvika oönskade barnböcker.

...nä, fy fan!

6255. 06-10-14 02:56 T. Vagn (Läst)
Det är också lätt att få pärmafläckar på lakanen om man fått en bok på rygg...

6253. 06-10-13 20:49 T. Vagn (Läst)
Att ligga med en fysisk bok klassas som sidelag.

6252. 06-10-13 16:43 Månne (Läst)
om gästboken varit fysisk så skulle jag onekligen vilja ligga med den.

Musikbyrån 10 år!

Igår visade svt2 en lång sändning med anledning av Musikbyråns 10-års-jubileum. Det var en lysande kavalkad av musik från de senaste tio åren. Jag måste erkänna att jag gravt underskattat Musikbyråns roll i mitt liv. När gammla klipp rullades upp kände jag igen de allra flesta, detta utan att tididgare reflekterat över mina minnnens källa. Jag minns tydligt hur jag, som tolvåring, förundrades över Becks attityd när han la stearinljus i glöggen.

I perioder har mitt intag av Musikbyrån hindrats av dåligt planerade sändnngstider, jag har för mig att det var typ 90-talets sista år som Musikbyrån visades på den omöjliga tablåtiden sent på fredagskvällen. Svt sin vana trogen visade repriser, men dem blir det ju aldrig att man ser. Gårdagskvällen fick mig att förstå hur viktigt Mb varit för min populärkulturella inställning. Även om Mb varit aningen för praktiskt för mig, råder inga tvivel om att Mb följt mig genom åren.

Dock saknade jag Steve Earle som, det måste varit 2002, lirade en avskalad version av John Walker blues på sitt hotellrum, efter att genomfört en intervju primärt om den utfrysning han upplevt som reflekterande människa efter 9-11. Denna intervju och spelning är en av många gånger jag dagen efter programmet stack ner på stan och köpte en skiva med en artist som medverkat. Något som bara inte händer idag. Dock var andra höjdpunkter under kvällen...

Hives medely. Mest för att 'medley' är så jävla töntigt som begrepp 2006.

Sångaren i Hip Whips ögonbryn, den analoga synten har aldrig låtit bättre.

Refused popstadsspelning, tänk att det fanns en tid i Sverige när det coolaste man kunde göra var att klä sig i baggia kläder, gå på punkkoknsert och stagediva.

Håkan Hellström droppar att han blev mobbad av Soundtrack of our lives, Ebbot som verkar vara så skön. Dessutom lirade ju tsools trummis, Fredrik Sandsten (världens snyggaste comb over) med Håkan Hellström på turnén.

Synd dock att inte ens kulturinstutionen Musikbyrån kunde hålla fingrarna borta från (Agnetas nyårskaramellerinspirerade) blooperlådan.

Men natten avslutades iallafall storartad, med bob hunds spelning på mejeriet '96. Thomas Öbergs nästan blygsamt framförda politiska dekleration att "kommunalpolitik och självkritik rimmar bara på pappret" är odödlig.

Tack, och grattis, Musikbyrån.

Ryssland 2006

"Vilken kraftfull man han visar sig vara! Han våldtog tio kvinnor — det trodde jag inte. Vi är alla överraskade och avundsjuka."
/Vladmir Putin om den Israeliske presidenten Moshe Katsav, som blivit anklagad för sexuella övergrepp mot tio kvinnor.

Fredrik Reinfeldt uttalar sig om ryssland utveckling: "Det känns som en väldigt blandad utveckling. Givet hela den ryska historien måste man ha perspektiv, och landet har en rösträtt nu som inte fanns förr. Samtidigt finns en oroväckande tendens när det gäller utrymmet för yttrandefrihet och för stt häva mänskliga rättigheter."

Om presidenten kan skämta om våldtäkt ser iallafall inte jag det som att Ryssland har problem med yttrandefriheten alls.

Till Fredrik vill jag skicka ett annat citat från en gammal rysk statsman, Stalin: "Kapitalisten kommer att sälja oss repet att hänga honom i." Tänk på det.

Dessutom är jag som snusare arg på (chock-) höjningen av tobaksskatten. Inte trodde jag att borgarna sysslade med sånt förmynderi.

Grattis Björn Tådne!

Björn Tådne vann igår kväll tävlingen om vem som är Sveriges skönaste person 2006 på tv5s 100 höjdare! Jag har inte varit så emotionellt involverad i en "dokusåpa-" omröstning sedan första säsongen av Robinson. Extra glad blev jag då Tådne var min favorit, dock steg Sten "Taxis" aktier för mig så han visade sig vara en otroligt fin ambassadör för Skåne. Fet, pojkaktig, lätt till skratt samt en oerhörd motvilja gentemot droger trots, troligtvis, oerhört ringa erfarenheter.

Något som glädjer mig ytterliggare i dessa dagar av opposition är att musikforskaren Björn Tådne representerar exakt den del av kultursverige som den borgerliga alliansen helt och hållet blundar för. Sen ska såklart superkommerciella kanal5 ha en eloge för att producera Filip och Fredriks ibland tvivelaktiga programupplägg.

100 höjdare! har på tre säsonger gått från dåligt (sveriges roligaste ögonblick) till roligt (världens roligaste ögonblick) till lysande (sveriges skönaste människor), dock smolkas bägaren då man, enligt mig, kan ana klyftbildning mellan Filip Hammar och Fredrik Wikingsson (som tillsammans tidigare i år vann kristallen för bästa programledare), de går helt enkelt i olika riktningar. Filip har blivit småtjock och stillös och Fredrik har blivit alltmer mogen och sympatisk. Man skulle kunna säga att Filip är gamla Spy bar och Fredrik är nya Spy bar.

Något som absolut ska lyftas fram är soundtrackandet av den senaste säsongen. Musiken har följt Filip och Fredriks karriär på femman, men under denna säsong har det uppnått oerhörda höjder. Förmodligen ska detta fenomen tillskrivas någon producent, inte killarna själva, men bra som fan är det iallafall. På kanal5s hemsida kan man se låtlistor från programmen, jag förbannar mig själv att jag inte kan ladda ner längre. Dessutom är den grafiska designen av herrarnas program (pluralis) utmärkt.

Hyland, Geigert, Oldsberg, Luuk... Fortsätter de ovan nämnda herrarna i samma stil ett tag till så kan Hammar & Wikingsson sälla sig till skaran.

Som teaser kan jag berätta att Filip och Fredrik i dagarna setts promenerandes längst Biblioteksgatan iklädda plastflie och kanelbullar i sällskap av en viss scandal beauty från Bollnäs. Det bådar med andra ord gott inför säsong två av Ett herrans liv, som borde komma redan nu i höst.

Med 100 höjdares flash back-inslag på näthinnan kan jag endast avsluta genom att säga
Sverige är fantastiskt!

Hon slog svenskt rekord i kulstötning

Namn: Cecilia Stegö Chilò.
Ålder: 47.
Bor: Villa i Bromma.
Familj: Maken Erik, 48. Sönerna Max 15, och Joel, 11.
Yrke: Kulturminister.
Inkomst: 659200 kr (2004).
Övrigt: Var i sin ungdom en lovande friidrottare. 1973 slog hon, 14 år gammal, svenskt rekord i kulstötning för flickor under 16 år med 10,48 meter. Året därpå kastade hon en enkilosdiskus 29,66 meter - också det var rekord. Samma år, 1974, lyckades hon slå ett tredje svenskt rekord i sin ålderskategori när hon stötte en fyra kilo tung kula 9,62 meter.

Från aftonbladet.se

När Stegö Chilò fick reda på att hon även var idrottsminister ska hon ju ha sagt "va kul, jag är ju gammal handbollstjej". Lägg därtill att varken kula eller diskus är sporter som varit befriade från hormondoping. Jag anar ugglor i mossen. Före denna faktaruta berättar aftonbladet.se att Stegö Chilò starkt emotsatt sig Jämo Claes Borglunds krav på en jämställstälhetsplan för Fritt Näringsliv, då hon var VD för detsamma.

Allt pekar mot samma sak: Cecilia Stegö Chilò har en penis!