Feutböll

Det har blivit en del fotboll på sistone. Ligorna börjar dra ihop sig och på tisdag spelar Liverpool första semifinalen mot Chelsea i Champions League. De båda har mötts i två semifinalomgångar redan de senaste tre åren, både dessa har Liverpool vunnit och följdaktligen spelat final.

De två tidigare åren har vi fått se tillknäppta matcher. Tre av de fyra har innehållt ett mål vars och den fjärde noll. Dock verkar det onekligen som att det kan bli lite mer action i år. Torres har som bekant hittat målet och med sin 4-2-3-1-uppställning har Liverpool ett gäng potentionella matchvinnare, inklusive några på bänken. Chelsea har som vanligt ett offensivt lag och en Michael Ballack som börjat tina upp.

Hur objektiv jag än försöker vara ser det som att det bli tredje gången i rad för Liverpool. De är i bättre form, har mer erfarenhet och självförtroende samt ett mer harmoniskt och piggt lag (kanske mycket tack vare Benítez' under säsongen utskällda rotationssystem). När det kommer till harmoni är ju allting relativt, Chelsea har inte direkt varit lagandans galjonsfigur de senaste åren. Även den långsiktiga utveckligen talar för Liverpool, som aldrig varit bättre. Medan Chelsea under Grant tappat en hel del charm.

Chelsea ligger tvåa i Premier League och kämpar (i och för sig kanske mest för galleriet/Abrahamovic i och med Uniteds helt sjuka form) fortfarande för att vinna ligan. Liverpool å andra sidan ligger fyra och har i praktiken så gott som säkrat nästa års Champions League-plats. Förhoppningsvis innebär detta att Benítez kan vila några spelare (Gerrard, Torres, Alonso/Mascherano?) medan Grant måste satsa allt framåt även i ligaspelet.

Om man dessutom ser till vilka lag de båda slagit ut för att komma till semifinal får man säga att de rödas Inter och Arsenal inger betydligt mer respekt än de blåas Olympiacos och Fenerbahce.

Dock härjar inre stridigheter Liverpool med bråk och smutskastning mellan ägarna. Som tur är verkar även Chelsea uppleva en del turbulens, kanske främst i form av Avram Grants konflikt med media. Det ska dock också nämnas att Liverpool avslutar matchparet på bortaplan, något som definitivt bör verka till Chelseas fördel.

Men nog blir det Glenn Hyséns gamla klubb som spelar final 21 maj på det som förr hette Central Lenin Stadium i Moskva, inför 85 000 åskådare. Där väntar med största sannolikhet Manchester United, vilka uppvisar världens kanske just nu bästa lag med världens kanske just nu bäste spelare i Cristiano Ronaldo. De möter nämligen i sin semifinalomgång ett Barcelona som härjats av skador och motgångar i ligan, utöver turbulensen angående Ronaldinhos anstående övergång till Milan. Man kan till och med gå så långt som att säga att United har mycket goda chanser att vinna även på Camp Nou. Den arena där laget 1999 i slutminuterna vände och vann Champions League-finalen mot Bayern München, säkrandes den klassiska trippeln tillika klubbens senaste europatitel.

I finalen där europas bästa lag möts tror jag alltså att två föreningar med hemmareanor en knapp timmes bilfärd från varandra, och med en oerhört traditionsbefäst rivalitet emellan dem, får göra upp. Väl där tror jag faktiskt att United blir övermäktiga Liverpool, resultaten 1-0 borta och 3-0 hemma i Manchesters favör i årets Premier League talar tydligt. Om monstret Mascherano lyckas ta bort Ronaldo på ett effektivt sätt skulle dock Liverpools chanser att vinna öka avsevärt. Det gäller bara att den lille hövdingen dels håller huvudet kallt och dels inte låter det magiskt obligatoriskt destruktiva "positiva uttalandet från Maradona" sabba Liverpools i år kanske enda nyckel till en sjätte europacupsseger.

Jag tippade faktiskt att United skulle spöa Liverpool i finalen redan när kvartsfinalerna lottades och det står jag alltså såklart fast vid. Men först väntar Chelsea i semifinalen. Förhoppningsvis blir det lika bra fotboll som i Liverpools åttondels- och kvartsfinaler.

För övrigt ser det onekligen ut som att Benítez lagt på sig en hel del kilon under sina 4 år utanför Spanien. För mycket fish 'n' chips?