Det är snart November och hösten visar sig från sin allra bästa sida och luften luktar så där krispigt fräsh som den gör. Österlen på sommaren är fint, men det är på hösten, när turisterna dragit tillbaka, lämnat vägarna öppna som det är fetast. Jag kom att tänka på ännu ett Woody Allen-citat häromdan. "Everybody looks better in bad weather." med den sanningen i sinnet vänder jag ansiktet mot pålandsvinden.Två egensinniga jättar i svenskt kultur följer med mig: Roy Andersson och Jens Lekman, två män från olika generationer, olika traditioner med helt olika grepp och verktyg men med gemensamt mål: den svenska folksjälen.
Andersson gör med Du levande den andra filmen i vad som förhoppningsvis blir en triologi. Vi är kvar i samma bildspråk och dramaturgi som vi intruducerades för i Sånger från andra våningen. Men tempot är snabbare och humorn är mer direkt, utan att tappa kraft eller målmedvetenhet. Vardagsrealismen lyfts återigen till en surrealistisk nivå, vilket gör den så där övertydlig den kanske behöver vara för att människor ska förstå att det handlar om dem/oss. Man skulle kunna säga att Roy Andersson kommit till insikt om att för att visa på avståndet mellan människor så kan man inte gå dem nära, det måste göras från samma avstånd som vi betraktar den varje dag, fast med ett litet fönster rakt in i hjärtat. Det fönstret ges mest påtagligt när rollfigurerna adresserar kameran.
Även Lekman tittar med Night falls over Kortedala på vardagen, fast lite tvärtom. Han gör det genom ett filter av ungdom, naivitet och hopp. När Lekman sjunger om prekära situationer och kära människor gör han det med en ärlighet som blir alltmer ovanlig inom musiken idag. Till Lekmans styrkor hör också som bekant språket, den engelska som så väl fångar in min generation, skolengelskan, innesluten av svenska referensramar. Att musiken som akompanjerar detta relativt unika språk är någon slags hybrid mellan lofi-klubbelektro och indiepop gör inte saken sämre.
Om du vill veta var Sverige befinner sig just nu, lyssna på Night falls over Kortedala, om du vill veta varför, se Du levande.
7 kommentarer:
Vad glad jag blir när du skriver så on point och fint. Kan du inte fortsätta med det nu?
Du har tid, det vet jag.
Fint skrivet, även om jag aldrig kommer att ta ordet "den svenska folksjälen" i min mun.
Den svenska folksjälen är ett av de få uttryck som man inte ska tas i mun, det kan endast skrivas ner och läsas. Det pekorala är lite längre bort när det finns i hjärnan istället för örat. Dessutom är det just i Roy Anderssons filmer den påvisas och därför okej.
JW: Tid är allt jag har.
Jag förstår vad du menar, men jag skulle aldrig skriva det heller. Inte för att förhäva mig eller nåt, jag kan bara inte tala eller skriva om det utan att jag begår våld på mig själv.
jag håller med. sista stycket är jävligt snyggt. Det snuddar på klyscha, men det ska ju bra uttryck göra
Klichéer är klichéer eftersom de är sanna?
Jag förstår givetvis vad ni menar men jag måste säga (och detta blir klychornas klycha) att under allt mitt fläng mellan svenska städer och orter så var det en befrielse att se Du levande, just tack vare orädslan för begreppet "den svenska folksjälen". Nämnas ska kanske att jag såg En kärlekshistoria för att ladda upp inför Du levande, så det blev en densvenskafolksjälenchock, för att använda vårt nya språk. Men vackert är det fan.
Jag tycker att det berörs i den intervju med Thomas Öberg i 00tal jag skrev om för ett tag sedan. Att Öberg skriver låtar om sånt man tänker på när man åker turnébuss genom Sverige, elektriciteten mellan husen. Det är den känslan. Den otroliga frustrationen som uppstår i ett lutheransk sekulariserat socialdemokratiskt land; ett land där vi har oerhört hög arbetsmoral men inget att tro på samtidigt som det är fult att vara rik. I det tomrummet uppstår det svenska.
Du är väldigt on-spot och det gillar jag, mer sånt. Jag förstår precis vad du menar, och jag håller med.
Skicka en kommentar