Blöjoperas 125e inlägg

Ja då börjar julen närma sig. Och det finns några ämnen man vill skriva om, något vill man ju skriva om.

Först och främst om konsumptionssamhället, speciellt i dessa miljömedvetna tider. Kanske om Bali och Bush vs Schwarzenegger.

Filmer och skivor som släpps lagom till jul, allt ska recenseras, beröras. Kanske ska man vänta lite med årsbästalistan, det känns ju bra att få med all jullansering innan man bedömer året.

Man kan också välja att skriva om vädret, lite kåserande sådärom årstiderna i södra Sverige, men med slutklämmen att det nog allt finns en växthuseffekt. Kanske väljer man att kritisera vädret och skriva om hur mycket man vill utomlands och hur det faktiskt hade varit roligt (och inte alls lika otänkbart otrendigt som för 5 år sedan) att åka på charter till nån solaochfestaö, man hade ju gjort det med distans, liksom. Kanske undrar man om vi överhuvudtaget får någon vinter i år.

Borde kanske skriva om ICA-skandalen, hur det var när man jobbade på ICA, och tycka det är sorgligt att skandalen inte alls får den konsekvensen den borde få. ICAs mediehantering hade säkert varit kul att skriva om.

Kanske om att en av de fanklubbar tillägnade Rob Rainford från Licence to Grill länkas ihop med Härlövskolangruppen på Facebook.

Om Putin som Times Person of the year.

Om varför Strage haft tid att youtuba så mycket.

Liza Minelli? Nej.

Om att SVT visat ett par riktigt gamla, riktigt bra Al Pacino-filmer på senaste, men hur han ändå var så sjukt tråkig på det där intervjufilmprogrammet på tv4+.

Kanske om Piratebays lobbying för Familjen. Och komma in på nämnda artists skånska och Snurrar i min skalle-video av han snubben som gjorde Read my lips till Kobra.

På något sätt droppa att jag callade att snubben i Grotesco är han som spelade Mårten i Ebba & Didrik.

Att jag var helt övertygad om att systemet skulle vara öppet under julafton och därför är torrlagd inför helgen. Vilket iochförsig kanske inte är hela världen eftersom ingen verkar gilla att gå ut på juldagen ändå.

Om utelivet och alla de filmer jag såg i Hjo. Alla filmer jag vill se i mellandagarna. Guldörat. Om hur jag ser fram emot Strindberg.

Om det tidstypiska i de inlägg i Postis i Sydsvenskan där en goth och en straight edge diskuterar om Cheap Monday är ett satanistmärke på grund av det uppochnervända krucifixet i dödskallens panna (gothen hade kollat in loggan noga på sin pappas jeans).

Two girls one cup?

Förmodligen slänga upp en bild på någonting popkulturellt och snyggt. Döpa inlägget till något detsamma.

What's the deeeeeeeal with Facebook?

Det finns en hel del onödiga grupper på Facebook. 1 2 3

Nu bidrar Blöjopera med sitt bidrag till "Onödigast på Facebook"-tävlingen. 4

FBC

Det känns jävligt respektlöst men visst är det intressant att ett barn som har en fader som är så vacker en man blir och en moder som är en amazon ser ut så här. Kanske har det med heroin att göra?

Nämn ett datum och jag ger dig en nationaldag

Från ett band som till synes känner stolthet inför det kaotiska i vad som förmedlas känns det sådär typiskt hit-and-missigt att välja att föreviga just denna helg. Och ge svensk indie sin egen nationaldag, nationalhelg, helgdag, helghelg.

Hösten är över men vintern har inte ännu börjat, liksom bob hund skapade i ett hålrum mellan den senaste punkavkomman och den post9-11kultur vi först nu börjar slumra upp ur. Naturen ger oss det sämsta av två världar, höstens mörker och väta samt vinterns kyla och kalhet. Bob hund gav oss popigt oljud.

Helgen v.48 med bob hund ger oss anledning att fira det mest ofirbara, det ordinära. Just är det kanske därför det känns så motiverat. Samtidigt känner stora delar av den svenska befolkningen förmodligen påtaglig glädje över helgen vecka 48, inte för att det är bob hunds Helgen v.48, utan för att det är helg. Det är två dagar (fredagseftermiddagens glädje tar ut söndagseftermiddagens ångest) utan arbete, utan chefer och stämpelklockor, utan vuxenmobbning och livegenskap.

Helgen v.48 är inte en av mina favoritlåtar med bob hund, men den har ju något lättillgängligt i det jag beskriver ovan, och det gör den speciell. Alla har kunnat svara ”jag” på de frågor Thomas Öberg ställer i texten och han lyckas förmedla detta faktum utan att bli pekoral.

För mig är detta bob hunds storhet. Se Reinkarnerad exakt som förut, God dag och adjö, Min trampolin och Jag är inte arg för fördjupning.

bob hund - Helgen v.48 (1998 - Jag rear ut min själ - allt ska bort)

Vem går över ett torg en lördag kväll
Vem går hem med den rätte och vem får en smäll?
Vem är det som är lycklig och vem luktar bränt?
Vem är dålig på riktigt och vem är ett skämt?
Det är sent och det dröjer lite till innan blommorna slår ut
Jag ser en bil,
jag ser en tjej,
jag ser en snut,
snart har helgen vecka 48 tagit slut
Det är sent och det dröjer lite till innan blommorna slår ut
Jag ser en bar
jag ser en man
jag hör ett tjut
snart har helgen vecka 48 tagit slut

Vid regnbågens slut

På senaste tiden har jag tagit del av två kulturyttringar av olika natur genom olika fora, men med en hel del paralleller. Dem vill jag skriva om, för visst är det väl paralleller vi gillar allra mest?

Den ena är Faust av Johann Wolfgang von Goethe, den köpte jag för 80:- på ett antikvariat i Göteborg. Den andra är In rainbows av Radiohead, den laddade jag ner gratis från deras hemsida. Båda införskaffningssätten skiljer sig från vad som skulle betäcknas som norm. Faust var ju begagnad och billig och In rainbows var gratis.

Så mycket har redan sagts om nedladdningsfenomenet i allmänhet och musikbranchens ovilja/-förmåga att anpassa sig efter det i synnerhet, så jag ska fatta mig kort om det. Det Radiohead gjorde var något. Man känner sig fram helt enkelt. Huruvida det var ekonomiskt bra av dem att låta köparen själv sätta pris kan diskuteras. Två tredjedelar betalade noll, de som betalade betalade i genomsnitt 38:-, inte jättemycket pengar kanske, men som någon skrev så är det inte egentligen mindre än vad de hade fått totalt om de sålt skivan via bolag.

Eftersom jag precis läst Faust när jag lyssnade på In rainbows gjorde det mig fantastiskt glad att man kunde dra paralleller utan att vara allt för långt ute och cykla. Det finns nämligen en låt som heter Faust ARP på skivan. Jag började googla. Gick igenom texten, kollade vad ARP är för något. För visst vill jag veta, förstå varför den heter just så, jag vill ju veta något som inte alla vet, jag vill veta vad Thom Yorke vet, vad han menar. Det är inte ovanligt, jag har läst otaliga artiklar som går ut på analyser av låttexter. Är det inte nästan det finaste vi vet, när man tror sig veta vad en artist menar. Känner man att man vet det, då släpper man inte taget. Då står man med helvita kläder i globen och känner att han, han skriver just för mig. När man är övertygad om samma sak, då är man ett psyko. Men man vill känna det iallafall lite grand. Iallafall innan man fyller 20.

ARP kanske är Jean Arp, den tyskfranske expressinonisten, konstnären och poeten. Kanske är det kultsyntharna som menas. Vilken av dessa det än är hade jag förmodligen formulerat en teori om varför. För vad säger ”jag vet sjukt mycket om det mesta” än att kunna dra en röd tråd mellan förhållandet mellan Faust och en synth och Radiohead och något annat?

Låt mig demonstrera:
Jag tror nämligen att ARP står för Adress Resolution Protocol, jag är för dålig för att förstå exakt vad detta är men det har att göra med att koppla en IP-adress med en MAC-adress.

Faust ARP var den enda låten på In rainbows som bandet inte tidigare spelat live, den enda nya låten med andra ord. Därför finns det skäl att tro att just denna låten innehåller ett budskap som är gällande för hela skivan. Vad har In rainbows som fenomen med IP-addresser att göra? Naturligtvis just att den endast är nedladdningsbar, helt gratis, helt lagligt nedladdningsbar.

Faust handlar om en man som säljer sin själ till djävulen för att få känna kärlek. Kan det vara så att Radiohead menar att de genom att ge bort sin skiva säljer sin själ till djävulen? Det går ju isåfall helt emot den doktrin vi så ofta tar del av som går ut på att artisterna tjänar på nedladdningen medan bolagen förlorar. Konsten vinner och ekonomin förlorar. Men vem säger att Radiohead håller med? Se bara på Metallica, de håller inte med, de gick tidigt ut och motarbetade Napster, och de spelar ändå den kanske mest pubilkfriande musikstilen av dem alla. Jag har aldrig sett Radiohead som ett ”hardest working band in showbusiness”-band som älskar att turnera och ger långa röjiga konserter. Jag är beredd att säga att Radiohead hellre skulle förmedla musik genom skivor än konserter, och jag tror att Radiohead mår bättre av att sälja en miljard exemplar av OK Computer än att behöva åka jorden runt bärandes på tunga grejer för att kunna sätta mat på bordet. Fansen är djävulen, Mefistofeles och Radiohead är Faust, den bittre, gudsfruktige, lärde doktorn. Visst kan det vara så?

Exempel på band och artister som lackat på sina fans finns det gått om, nämnda Metallica, allas vår Bob Dylan och Beatles. Dessutom är det väl mer eller mindre kutym att fansen bryter ner sina idoler genom att ”gilla de tidiga plattorna bäst” och sätta sig emot all form av utveckling.

Men, Radiohead har självinsikt, de förstår att att attackera sina fans är något man inte gör, det är ju fansen som ”gjort en till vad man är”. Hur kan jag veta detta? Jo, gitarrslingan i Faust ARP är nämligen mer eller mindre en exakt rippoff av Julia av Beatles, från The white album. Julia skrevs av John Lennon och handlar såklart om hans mor (Julia Lennon). Julia behandlade John, i brist av bättre ord, styvmoderligt och John uppfostrades av sin moster Minnie. Vi ser alltså här hur Radiohead erkänner sina fans som deras moder, ursprunget till deras varande, men samtidigt ger de dem en känga angående hur det har handskats med denna roll.

Med plattan In rainbows tar Radiohead itu med den intrikata frågan hur ett framgångsrikt band ska förhålla sig till sina allt mer bångstyriga fans. Det är så 2007 att jag hyperventilerar.

Detta är min teori och ni får tro den om ni vill. Träffar jag ett skitsnyggt Radioheadfan på en efterfest så kommer iallafall jag att tro på den.

NM 23-07

Han åt sin biff blodig, han rökte och drack sprit. Han skrev böcker och hängde med alla under mer än ett halvt sekel. Han slogs i två krig. Han gillade boxning. Han gick i samma tradition som Hemingway och Bukowski. Han var en man. Han var amerikan.

Mitt första riktiga intryck av Norman Mailer kom när SVT (förutsätter jag) visade dokumentären Town Bloody Hall. Den spelades in under en debatt i New York Citys Town Hall 1971, ämnet var Women's liberation och moderator var Norman Mailer, en man som just släppt The Prisoner of sex. Filmen varar i 85 minuter och består mer eller mindre av att den amerikanska östkustens främsta feminister attackerar Norman eftersom han är Norman. Mailer själv använder all sin list, humor, charm för att komma helskinnad därifrån. Filmen är ett fantastiskt tidsdokument samtidigt som fantastiskt underhållande. Dessutom sägs några politiska sanningar som tål att upprepas.

Istället för en tyst minut kommer var och en av världens män, så snart tillfälle ges, titta ner på sin lem och kärleksfullt viska -The Hound.

Blöjopera goes Modeblogg!

Ni vet hur det är, man sitter klockan 3 på natten och slösurfar tillsammans med en annan kille.

Man får ideér, man brainstormar, man säger saker som man sen tvingas genomföra.

Så var det, och igår gick jag och min sambo Philip till Gustaf Adolfs torg för att se det som alla läst om men få verkligen sett: lanseringen av en designerHM-kollektion.

Det var Roberto Cavalli som gällde och min historia kommer här.

Jag gick upp tidigt på morgonen, duschade och åt havregrynsgröt med lingonsylt. Även om det inte är den trendigaste frukosten så gällde det att satsa på något beprövat.

Vi väljer noggrannt ut var sin outfit. Anders: Mössa: red & green, jacka: peak performance, tröja: G&FA, bälte: överskottslagret, jeans: insight, skor: One true saxon. Philip: Tröja: acne, skjorta: second hand, linne: cheap monday, byxor: fifth avenue shoe repair, skor: nike, halsduk: H&M. Vi satsar på att vara vid H&M en kvart innan de öppnar. Det känns som att intresset för H&Ms små designermediakupper får allt mindre uppmärksamhet men det är bäst att ta det säkra före det osäkra. Om fördomar får diktera förutsättningarna så väntade jag mig en hel del invandrartjejer mellan 15 och 25. Kanske eftersom Cavallis design är starkt sydeuropeisk, inte direkt det nordiska ljuset.

Vi kommer fram och en grupp av ungefär 250 personer som står och pressar. H&M-organisationen är ovanligt smooth, det märks att de varit med förr och att de har resurser.
När klockan slår 10 rusar folk in. Ett gemensamt tjejskrik uppstår bland de längst fram. De är taggade och förväntasfulla.

Det uppstår aningen kaosartad stämning. Hade man varit riktigt fet hade man kanske rekat dagen innan, men jag som aldrig befunnit mig i lokalen tidigare blir en aning förvirrad. Efter någon minut lugnar det ner sig, folk har hittat sina utgångspunkter. Utifrån dessa sliter de till sig kläder från bord och hängare. Jag hör någon skrika ”Jävla fittor!” och jag förstår att jag befinner mig i periferin av verksamheten. En lätt överviktigt emotjej går förbi mig med inte mindre än tre tigermönstrade korsetter. Jag gillar faktumet att hon vetat vad hon ville ha och nöjt sig med det.

Jag börjar prata med en relativt nybliven mamma som liksom jag står i utkanterna av rörelsen. Vi får kontakt genom att hon skrattar när jag säger att jag trodde djurmönstrat försvann med Scary spice. Hon har fått tag på en BH och två par strumpbyxor. Hon är mammaledig och jag är arbetslös, de andra vet jag inte, förmodligen skolkar en hel del av dem från skolan.

Jag går upp och kollar in provhytterna, det är lång kö.

Nu är alla kläder borta och folk står och pustar ut med famnen full av djurmönstrade plagg. De börjar syna varandras fynd och vissa föreslår bytesaffärer. En för stor tröja mot en för liten klänning. Ibland händer det att de två kommer överrens.

Persolnalen har också börjat slappna av lite, de står och tittar på folk och pratar.

Jag ställer mig i kön till kassan. Framför mig står en ung man med italienskt utseende, han har plockat på sig ett par trenchcoats och nån kofta. Ungefär 4500 går det på. Han frågar kassörskan: ”Tillverkas Cavalliplaggen i de ordinarie fabrikerna i Kina?”. Kassörska vet inte.

Jag betalar och går därifrån.

Ni har nu dessutom möjligheten att äga en sann artifakt av det här blogginlägget.

Tolkningsföreträde, någon?

"Berth Milton verkar vara en duktig affärsman och en skön snubbe."


Sverigescenen

Twelveyearolds, Dude.

Ingen som någonsin skrattat åt Jackass, Wild boys, Viva la Bam eller Bam's unholy union kommer till himlen. Alla som någonsin valt Bam Margera som gubbe i Tony Hawk, såg Jackassfilmen på bio eller gjort Jackassliknande stunts med polare kommer att brinna i helvetets lågor för evigt!

Bye bye Berlin

Island är på gång i höst.

1. SVT visade under oktober fem långfilmer av den isländske regissören Fridrik Thór Fridriksson.

2. Per Sinding Larsen är på island i en vecka med sitt projekt PSL (länk finns i länksamlingen till vänster). Jag vet inte om det handlar om att Sinding-Larsen pionjärar någon slags internetsatsning från SVTs sida eller om de bara inte klarade av honom på kulturredaktionen och lät honom "jobba hemifrån" men det är ganska bra. Som This is our music möter Musikbyrån möter framtiden.

3. Sigur rós-dokumentären Heima drar fulla hus och visas 4-22 november på Panora i Malmö. Det är Music Doc Festival som annordnar. Filmer om hemvändande är ofta bra, musikfilmer är sällan dåliga och dokumentärer har alltid ett värde. Det kan bli riktigt bra. Trailer finns bland annat på YouTube.

4. Dessutom befinner sig Viktor Banke i Reykjavik, och han är en pålitlig kvalitetsgarant. Jag borde kanske åka och hälsa på?

Philip och Fredrik är döda!

Underhållarna Philip Wikingsson och Fredrik Hammar dog 19.20 söndag kväll svensk tid på grund av en kraftig implosion orsakad av SVTs sändning av Videokväll med Luuk med Roy Andersson.

Tidigare avsnitt av Videokväll med Luuk har inte direkt flugit fram, inte ens med den nära vännen Fredrik Lindström har Luuk lyckats få fram någon större kemi. Men när en öppen och uppsluppen Roy Andersson emottogs av en vuxen, engagerad och insatt Kristian Luuk förtjänar SVT sina licenspengar för ytterliggare ett kvartal.

Det verkar som att Luuk för första gången på väldigt länge får intervjua någon han djupt respekterar (se: Melodifestivalen) och Andersson betalar tillbaka för det ypperligga tillfället att få prata som en riktig filmskapare genom att leverera obetalbara oneliners om allt från monogami till det roliga i stora instrument till sex appeal på gamla dar. Dessutom lyckas han till och med lyfta, det av bland andra Göran Persson förstörda, ämnet "Hur kraftig arbetarklassbakgrund jag har".

Videokväll med Luuk gav faktiskt en relativt unik inblick i en konstnärs tankebanor. Dessutom var det ganska förfriskande att Andersson för en gångs skull fimpade snacket om Svenska Filminstitutet (jag har en känsla av att Instituet kommer att köra ner pengar i halsen på honom inom en snar framtid) och gav istället en känga åt SVTs kulturnyheter.

Sen är det givietvis också en oerhört kittlande tanke att Andersson går ner sig i Regina Spector och gör en film helt inspirerad av hennes musik. Eller låter henne göra musik till en film eller han börjar göra musikvideos till henne. Det hade varit projekt som krävt helt ny vokabulär.

Kristian Luuk lyckades på söndagskvällen göra det SVT gör bäst.

För övrigt har det idag tillkännagjorts att Van Morrison spelar på Baltiska hallen den 25 april. Jag kommer att vara där, slå en pling om du är sugen.

Fall night over Blöjopera

Det är snart November och hösten visar sig från sin allra bästa sida och luften luktar så där krispigt fräsh som den gör. Österlen på sommaren är fint, men det är på hösten, när turisterna dragit tillbaka, lämnat vägarna öppna som det är fetast. Jag kom att tänka på ännu ett Woody Allen-citat häromdan. "Everybody looks better in bad weather." med den sanningen i sinnet vänder jag ansiktet mot pålandsvinden.

Två egensinniga jättar i svenskt kultur följer med mig: Roy Andersson och Jens Lekman, två män från olika generationer, olika traditioner med helt olika grepp och verktyg men med gemensamt mål: den svenska folksjälen.

Andersson gör med Du levande den andra filmen i vad som förhoppningsvis blir en triologi. Vi är kvar i samma bildspråk och dramaturgi som vi intruducerades för i Sånger från andra våningen. Men tempot är snabbare och humorn är mer direkt, utan att tappa kraft eller målmedvetenhet. Vardagsrealismen lyfts återigen till en surrealistisk nivå, vilket gör den så där övertydlig den kanske behöver vara för att människor ska förstå att det handlar om dem/oss. Man skulle kunna säga att Roy Andersson kommit till insikt om att för att visa på avståndet mellan människor så kan man inte gå dem nära, det måste göras från samma avstånd som vi betraktar den varje dag, fast med ett litet fönster rakt in i hjärtat. Det fönstret ges mest påtagligt när rollfigurerna adresserar kameran.

Även Lekman tittar med Night falls over Kortedala på vardagen, fast lite tvärtom. Han gör det genom ett filter av ungdom, naivitet och hopp. När Lekman sjunger om prekära situationer och kära människor gör han det med en ärlighet som blir alltmer ovanlig inom musiken idag. Till Lekmans styrkor hör också som bekant språket, den engelska som så väl fångar in min generation, skolengelskan, innesluten av svenska referensramar. Att musiken som akompanjerar detta relativt unika språk är någon slags hybrid mellan lofi-klubbelektro och indiepop gör inte saken sämre.

Om du vill veta var Sverige befinner sig just nu, lyssna på Night falls over Kortedala, om du vill veta varför, se Du levande.

X

Enligt uppgift släpper Kylie Minogue snart en skiva med namnet X. Folk spekulerer (konstaterar) att det handlar om en blinkning till the late great Michael Hutschins. De var ju ihop för ett tag sen (vilket gör honom till hennes "ex"). Dessutom är det i November tio år sedan Michael gick bort (romerska X). Sen släppte ju INXS en skiva som hette just X. Här har vi INXS 1991 live från Wembley. För visst saknar vi arenarocken.

Dags för definition

Det finns en antal dagar på året som vi använder för att kolla av hur det går, går med livet och med världen. Nyårsafton, midsommarafton och födelsedag är klassiker.

Imorgon inträffar ytterliggare en. När Horace kommer ut från dörren och tillkännager vem som vinner Nobelpriset i litteratur. Det är inte personligt på något sätt, jag har sällan hört talats om pristagaren, let alone läst honom.

Men Akademin är Akademin och dom har koll. Spännande nog är litteraturpriset ett av få priser i världen som reagerar på utveckling men som har nog med integritet att inte reagera på trender.

Ingen kommer att gissa rätt. Men jag gillar ändå att det är dags.

Långhelgen v. 40, Bondegatan 65

Tack till alla som gjorde den här helgen till vad den blev.

I heard as soon as I came

Kan jag be dig om en tjänst?

Jag kan inte be okända killar som vill bonda på för-/efterfest, krogen eller bara över en fika...

Jag kan inte be tjejer som vill framstå som skönt grabbiga...

Jag kan inte be kompisars kompisar som vill visa vilken koll på populärkultur de har...

Men jag kan be Dig...

Snälla, snälla... om du konverserar med mig och vill krydda konversationen med ett skönt tips om ett skönt YouTube-klipp och väljer att tipsa om ett klipp som du upptäckt genom Fredrik Strages topp-100-lista. Ange källa. Låtsat inte som att det är din "upptäckt". Säg: "Har du koll på Strages topp-100-YouTube-klipp-lista?" Invänta svar och välj sedan mellan "Fan va kul det där med Razorlight var" eller "Där var iallafall ett klipp med Peter, Paul and Mary..."

Jag vill påpeka det nu eftersom alla kommer att ha koll på listan och det blir bara löjligt om man ska sitta och låtsas som ingenting när man håller på. Så där som man håller på.

Tack!

Zach Galifianakis

Frihetskamp har nått Nosaby

Publicerad: 04. September 2007 02:00

Kristianstad. Globaliseringen blir alltmer påtaglig. Nu verkar frihetskampen i den kanadensiska provinsen Quebec ha nått Nosaby. Med slagorden "Frihet åt Quebec" vill man göra Nosabyborna uppmärksamma på problemen på andra sidan Atlanten.

00tal 0708: #24/25

När jag på tio meters håll identifierade den maskerade mannen på 00tals omslag som Thomas Öberg visste jag att konsumption var oundviklig.

Dubbelnummret (#24/25) av kulturtidsskriften 00tal fanns i mina händer och bjöd på tema Tro & Tvivel. 95:- är kryddigt för en "tidning" men med hänsyn till ett digrert innehåll och nästan total frånvaro av reklam (10 sidor av drygt 160) får jag känslan att snarare tidsskrifter som Café och Veckorevyn rånar mig. Tilläggas bör att känslan man får av att läsa en tidskrift tryckt på tjockt, grovt papper slår alla spabehandlingar i världen.

Jag börjar med Stig Larsson, en man som förstår mig, eller rättare sagt, en man som ger mig samma bitterljuva känsla av förståelse som emon ger emokidsen. Han är bokstavstroende kristen, han är skev. Alltid intressant, alltid bra.

Sen följer monumentet. En lång intervju med Han som soundtrackade min ungdom, Thomas Öberg. Jag blir till en början frusterad av hur vimsig och flytande han är. Han lägger ut texten på ett sätt som får mig att undra hur han någonsin kunnat skriva en instrumental poplåt varandes i en minut och trettio sekunder. Hur han någonsin kunnat undvika att prata sönder varje konsert med bob hund jag tagit del av. Men det slår mig under andra läsningen. Han är den han alltid varit. Han är full av lust och information och snack. Han pratar för att han tycker om att prata, inte för att en aningen blåögd journalist sticker en mick under hans nästa och frågar hur det känns. Öberg pratar om tro, om hur jorden borde samägas och om nu- och framtida projekt. Thomas Öbergs ord ska inte läsas som man läser en uppsats, bok eller artikel. Han är ett vandrande steam of consciousness. Ett flöde av tankar som om man dammar bort dammet och torkar bort det fuktiga blir allt vi borde se, allt han sa i den där låten.

Därefter publicerar 00tal en kort, närmast faktaruteinspirerad, bit om placeboeffekten. För att legitimera frågeställningar runt tro och tvivel. Lysande.

Andreas Åbergs essä om Michel Houellebecqs Refug lämnar en del att önska, även om Åberg försöker lappa över det kanske största såret genom att publicera den två brev långa korrespendens (lång svävande fråga, kort ironiskt svar) han genomfört med Houellebecq själv.

Höjdpunkten är dock kanske intervjun med Roy Andersson inför släppet av Du levande. Andersson säger det vi alla känner och gör mig glad när han berättar att när Sånger från andra våningen handskades med överklassen (den första) så ska Du levande ta itu med resterande samhällsklasser.

Men 00tals styrka slår mig inte förrän nu. Trots att jag redan skrivit ett blogginlägg om den, har jag hälften av artiklarna kvar. Det är en tidsskrift, det är så långt ifrån gratistidningar-med-mingelbilder-från-diverse-uteställen-i-valfri-svensk-medelstorstad man kommer.

På tal om det måste jag berätta om en gratistidning av exakt ovan nämnda slag som jag läste för några veckor sedan. Den publicerades i Växjö och innehöll bland annat en spalt där en kille recenserade viner. Han recenserade ett vin för 96:- och inledde med "Smakar det, så kostar det". Drygt och äkligt av mig att skratta åt det... men det är ju kul.

Tillbaka till 00tal för en värdig avslutning. 00tal använder sina sista sidor åt några poeter och deras poesi. Poesi schmoesi, men sista dikten är riktigt bra, Bildspråk. Den är skriven av Sara Tuss Efrik, som genom sitt svar på frågan "Vilka är dina planer inför framtiden?" placerar sig själv på listan över kvinnor jag skulle gifta mig med omedelbart om hon hade frågat. Hon svarar: "Skriva klart min romantriologi, skaffa massa barn".

Memories of the west

Det är andra hälften av augusti, det är blickande ut mot gamla SKF, det är dags att summera.

Konsert:
Det är alltid lika svårt att utse 'bästa konsert'. Teddybears rockade, Kanye West var grym, Laleh var underbar. Men bäst, bäst var Lady Sovereign. Endast hon kombinerade ungdomlig entusiasm med professionalism. När hon gjorde sin version på 'Pretty vacant' var hon för en stund post cool britania, post new labour. Till upplevelsen hörde också att Primal scream körde samtidigt. Gårdagen och samtiden blev helt plötsligt uppenbar.

Anti-konsert:
Det var kul att se dem, det var kul att se honom. Men Pouges var inte bra. Anyone will tell you, ljudet var dåligt. Shane försvann var fjärde låt och hade en roddare som tände ciggen till honom. Det värsta är kanske att folk med insyn i bandet sa att det var en bra konsert. Moneybrother var inte heller särskilt bra. Och Erykah Badu är inte i mina ögon en stor entertainer.

Miss:
Jag ville se The tough alliance och Those dancing days väldigt mycket, men faktumet att de spelade på klubb gjorde att det hade varit ett allt för stort avkal på resterande respektive kvällar att jag valde bort dem. Hives var tydligen bra och The go! team svängde tydligen. Men i ett parallellt universum (där man inte har behov av öl) är jag mest ledsen att jag missade Eagles of death metal.

Anti-miss:
Jag hade sett dem förr, det var dåligt. Jag såg dem inte, det var tydligen dåligt. Juliette and the licks är inte en seriös bokning.

Överraskning:
Teddybears räknas inte eftersom ingen visste förän fredagen att de skulle komma. Devendra Banhart lade kulissen för en fin festivalstämning. För mig, relativt otippat.

Anti-överraskning:
Alla visste om det, alla pratade om det. Så när Peter, Bjorn & John gick upp på Kanye var det något av ett antiklimax, mycket eftersom ljudet var dåligt. Dessutom var sångaren alltför tydligt star struck av Mr West.

Planering:
Hela festivalen. Luger valde att låta artisterna köra korta konserter, ofta utan extranummer, speciellt under eftermiddagarna. (Det verkade som att budskapet hade varit "bandet på scen 1 börjar inte förrän bandet på scen 2 slutat"). Detta gjorde att publiken i lugn och ro kunde se en artist med insikt om att när konserten är slut går vi till nästa, missar ingenting. Detta gjorde att man slapp onödigt spring bland publiken och annat stressande. Dessutom fanns alltid tältscenen, vilket gjorde att man oftast hade valmöjligheter. Självklart minus dock för planeringen av klubbspelningarna, som jag tidigare nämnt var man mer eller mindre tvungen att offra en hel kväll om man vill se något klubband. Men visst, det hade förmodligen inte gått att göra på något annat sätt. Kanske borde de lagt konserter i parken även på torsdagen, och låta klubbarna köra mer dans och mindre popochrock.

Anti-planering:
Det är alltid jobbigt med band som spelar för tidigt, vissa mer än andra. Personligen hade jag gärna sett Shout out louds på kvällen, i tältet istället för på (den relativa) morgonen, på Flamingo.

Bokning:
Erykah Badu, Kanye West. Absolut. Regina Spector, jo visst. Adam Norrud, you bet ya!

Anti-bokning:
Jag hade faktiskt gärna sett Sahara hotnights på lineupen. Jag hade inte garanterat inte sett spelningen, men de hade passat in så bra.

Debatt:
Man fick inte ta med någonting på området. Inte sprit, inte paraply. Spritförbudet var både bra och dåligt, man fick se mer, uppleva mer eftersom man inte drack (50:- för en öl i plastmugg i någo av öltälten var väl sådär lockande, även om jag i svaga stunder föll för trycket). Men samtidigt, en halvfull festival är en halv festival. Paraplyerna blev det ett jäkla liv om, det regnade men alla vara tvugna att lämna sina paraplyer utanför. Frågan jag ställer mig är om det någonsin, i hela världshistorien, varit tillåtet med paraply.

Anti-debatt:
Genus. Laleh, Annika Norling x 2, Lady Sovereign, Mapei, Erykah Badu, Those dancing days och Regina Spector. Luger lyckades få de främsta kvinnliga akterna. Brett och bäst. Tack till alla jobbiga feminister som gnällt genom åren, ni lyckades till slut!

Tack också till Erik, P-O och ODB som alla upplät sina lägenheter till alldeles för mycket löst folk.

W.O.W. '07

Sommarens festivalraggningsreplik blir...

"You can be my black Kate Moss tonight"

Linsday Lohan

Visst är det sjukt att LL aldrig sett bättre ut än på det senaste mug shotet?

Ingmar Bergman

”Och när Lammet bröt det sjunde inseglet uppstod i himlen en tystnad,
som varade vid pass en halv timme.
Och de sju änglarna,
som hade de sju basunerna,
gjorde sig redo till att stöta i sina basuner.”

Säg det inte till nån, men...

...Anja Pärson och Victoria Svensson har lämnat sina respektive män och blitt ihop.

Tänk om de skaffar en son tillsammans, vilket monster till idrottsman.

Malin Mårtensson

Born:	26 April
Where:	Sweden
Height:	173 cm
Bust:	81 cm
Waist:	61 cm
Hips:	86 cm

Hello Goodbye

Vi säger adjö till Odd at large.

Vi säger hej igen till Per Hagman. Han publicerar sin första skönlitterära text på två år i nuvarande numret av Situation Sthlm. Ljus. I den fyra sidor långa novellen får vi följa en före detta kroppsbyggare, dörrvakt, tv-gladiator, Rexor och hans sökande efter en ny start, en ny plattform. Ljus imponerar både språkligt och tematiskt.

Hur full var du igår?

Definierande ögonblick är feta ögonblick

Jag har tänkt att när Shout out louds drar igång tonight I have to leave it på Way out West så ska jag ta ett djupt andetag och markera sommaren 2007 i sinnet. Dock släppte wow ett gäng nya artister för några dagar sedan och nu är jag tveksam. Kanske bör det definierande ögonblicket istället läggas när The tought alliance pumpar muslimsk böneutrop genom högtalarna över Slottsskogen.

Eller kanske när jag vaknar upp brevid någon (vemsomhelst) i Those dancing days?

Jag har en ny favoritreklam.

Det är den nya SJ-reklamen, Bowies Heroes och vackra bilder av resande.

Sen har en i Madrugada dött. Rock 'n' roll.