Kära Elsa

Det finns så mycket att säga om Christer Fuglesang. Är han ett stort steg för Sverige? Hela fenomentet att Christer äntligen finns i rymden påminner mig om Sipsonsavsnittet där, på grund av sviktande intresse från allmänheten, Homer och Barney erbjuds chansen att åka till rymden. Jag tror att NASA lät Fuglesang åka upp eftersom de visste att det skulle få uppmärksamhet i Sverige. Första svensken i rymden, klart man måste kolla. På något sätt sitter känslorna från kalla krigets kapprustning i oss fortfarande. Vi tycker ju att det är en imponerande prestation. Och naturligtvis frossar skänk-50-kronor-till-världsnatufonden-och -få-en-snygg-bakgrundsbild-med-en-isbjörn-på-till-mobilen-kvällspressen i det.

För övrigt kanske man kan se Christer Fuglesangs rymdresa som ironins, kanske till och med hela 90-talets, död. Alla minns vi Percy tårars drift med Fuglesang. Men han fick rätt till slut. Christer är cool. Och lejonparten av Killinggänget medverkar i Parlamentet.

Trots det tryck som Fuglesang måste känna, på grund av den status som skämt han hade i Sverige, gör han det inte lätt för sig när han deklarerar att han ska ha med sig en freesbee upp och kasta ut i rymden, därmed slå världsrekord i feesbeekast. Han tar med sig en bild av rektorn för Umeå Universitet och älgkorv upp i rymden.

Det enda som skulle kunna rädda mitt anseende till Christer Fuglesang är om han efter nedkomst uttalar sig med "Vilken jävla resa!".