I kväll gjorde jag något som jag aldrig gjort förut, jag gick och såg två filmer på bio back-to-back. Först såg jag The Holiday på Filmstaden, sen gick jag till Biograf Royal och såg Shortbus. Båda handlar om kärlek och jakten på något stort för att bekräfta denna.The Holiday handlar om två kvinnor med olika kärleksbekymmer, en amerikan (Cameron Diaz) som nyss avslutat ett förhållande och en engelska (Kate Winslet) vars förälskelse nyss förlovat sig med en annan. Dom byter hus över julen. Diaz åker alltså till England och förälskar sig i Winslets bror (Jude Law). Winslet åker följdaktligen till USA och blir ihop med Diaz expojkväns kompis/kollega (Jack Black).
Shortbus handlar om en sexterapeut som i jakten på sin första orgasm utforskar sin sexualitet på den klubb filmen är döpt efter. Dessutom får vi bland andra följa ett bögpar som letar efter lite krydda i sexlivet.
När jag såg Holiday var salongen mer eller mindre full, brevid mig satt ett par kvinnor som, i kropp och själ, impregnerats av den sexuella konsumtionsrevolutionen vars bibel är Sex and the city-boxen. Deras kommentarer under filmen var min stora behållning (tillsammans med Jude Law), det var idel cosmokommentarer, och sådana kan man inte störa sig på (det är som att bli arg på rullstolsbundna eftersom de tar lång tid på sig att komma ombord på bussen).
På Shortbus fick jag sällskap av typ 5 personer, som alla var tysta under hela filmen.
I The Holiday får vi inhamrat att Diaz inte kan gråta och i Shortbus är det alltså orgasmen som åtrås. I båda filmerna når kvinnorna sina mål, fast genom fundamentalt olika tillvägagångssätt. Där The Holiday följer romkommönstret till punkt och pricka utmanar Shortbus genom att vara allt The Holiday inte vågar vara. Där The Holiday når sitt känslomässiga klimax i och med sex är det i Shortbus endast en ram och till viss del en katalysator för känslor.
De två filmerna markerar i mångt och mycket två helt olika tidsepoker inom den popkulturella sexualiteten. Där Shortbus är den kanske första riktigt hypade kulturyttringen som markerar nollnoll-talets postpornografiska syn är The Holiday ytterliggare en manifestation av 1990-talets sexkultur. Något som lyfts fram som edgy i The Holiday är att Diaz ligger med Law första gången de träffas, utan att må dåligt av det - Carrie Bradshaw hade varit stolt. I Shortbus grottar man snarare in sig i den sexualisering som uppkommit från faktumet att vi, oftast förgäves, söker känslor och deras uttryck i sex.
I Holiday säger Winslet att även om hon varit den som ständigt upplevt obesvarad kärlek är oerhört fascinerad av fenomenet, begreppet ’kärlek’, dess kraft att påverka liv och möblera om personers sinnen. I Shortbus avhandlas det som kommit från att människor allt för länge satt sin tillit på Winslets formulering (kanske mycket på grund av just romantiska komedier som utspelar sig runt jultid) och nu obsessar runt det enda riktigt konkreta uttryck vi egentligen kan enas om angående den åtråvärda kärleken, sex.
Som svensk upplever jag Shortbus också en aning extra skön eftersom the ark bidrar med två låtar, inklusive sin version av Nationalteaterns lysande Kolla kolla samt att en svensk neger på six foot five med liten kuk flimmrar förbi. Jag inbillar mig att svenskreferenserna är små blinkningar till Den svenska synden med Vilgot Sjömans Jag är nyfikenfilmer i spetsen. Och kanske är det den mest konkreta vattendelaren för de här två filmerna. Medan The Holiday grundar sig på den sexualisering som spårat ur på grund av den exploatering av den sexuella revolutionen är Shortbus den akronologiska uppföljaren till den idealism som stod för samma sexuella revolution. Den idealism som hävdade att sexualiteten inte bör spärras in eftersom den då antar fula former.
Där The Holiday, i enlighet med sin tid, ”ger publiken vad den vill ha” tar Shortbus, i enlighet med sin tid, avstånd från vad Hollywood tror att publiken vill ha.
Vi har genom filmmediets liv hänförts av otaliga inflygningar över New York, New York från fågelperspektiv och så vidare. Ditoscenen i Shortbus är förmodligen den snyggaste sedan 1979 då Woody Allens Manhattan kom. Jag kan inte hjälpa att de semianimerade klippen (som återkommer genom filmen) drar mina tankar till The science of sleep. Det är förmodligen såhär som 2007 kommer att se ut. De tunna linjerna som boomade i och med Cheap Mondays dito runt 2005 kommer att ersättas av färgglada wellpappsskapelser och tyll och staniolpapper i klara färger. Fram med flörtkulorna och piprensarna för att ligga före tiden med andra ord.
Jag vill inte avslöja för mycket men jag vill säga att den kärlek vi upplever mellan bögparet i Shortbus förhåller sig till kärleken mellan Diaz/Law Winslet/Black som ”Jag älskar dig” förhåller sig till ”Jag älskar tårta”.
Två svaga cosmopolitans till The Holiday och fyra hårda orgasmer till Shortbus.
Shoutout till Viktor.
7 kommentarer:
Intressant analys, och störigast av allt när jag läser din text; Animationen! Jag tror jag råkade glömma att nämna den. Så otroligt jävla storslagen animation; en av de snyggare jag någonsin sett. I övrigt håller jag inte riktigt med om att Holiday är så traditionellt romkom-skriven, jag kan se flera ställen och exempel där den skiljer sig, går djupare, än vanliga filmer i kategorin.
Och Shortbus, gjord i NYC som den är, är ju inte särskilt vågad enligt mig. Alltså visst skulle inte Hollywood gilla den, men det var nog aldrig tanken heller, och att den skulle bli hypad i New York var ju väldigt förutsägbart. Men jag håller med din analys i övrigt. Och tack för les shout, out.
Har inte sett någon av dem, vet inte vad du snackar om öht.
Håller med dig om shortbus. Träffade regissören och han sa att han valt huvudkaraktärerna genom deras personliga brev som de skickat till honom där de skulle beskriva om någon sexuell upplevelse. Rätt modigt.
Ändå tycker jag att shortbus fått jävligt mycket hallå i median på grund av det är en sexuell film,,,!
Du skriver så bra anders!
Shortbus har jag med mig i burken som åker upp med mig till norrland på onsdag och ”The Holiday” tror jag skulle skada mina hornhinnor å de grövsta. Ändå ett beundransvärt initiativ att se två biofilmer på en dag, för att sen skriva ett toklångt inlägg där du lyckas sporta ordet ”cosmokommentarer” – nu myser Johan.
Dock är jag lite rädd för att jag kommer uppleva Shortbus som lite väl tillrättalagd, säkert chockerande i vissa delar av världen, men kanske lite väl indie-arty-sexig för att verkligen beröra en luttrad sexist som mig. Att intellektualisera över pornografi kan vara spännande, och det finns säkert en framtid för vissa ”postpornografiska” strömningar, men om det är särskilt upphetsande vet jag inte, och vilket syfte tjänar den då? Visst, säkert finns det en vilja att skaka om pornografin i dess grundvalar och jag applåderar försöket, men pornografi kommer alltid främst att vara just pornografi; utvikande, uppfläkt och varken demokratiskt eller jämställt.
En sexuell revolution kommer inte att leda till ett paradigmskifte, kärlek däremot i otaliga former skulle kunna fungera som en subversiv kraft för en ”bättre värld”.
Nu har jag egentligen ingen aning, eftersom jag inte sett filmen, men återkommer om någon vecka.
Jag kan tänka mig att det sexuella blir ännu mer anonymt för dig Wicklén (av orsaker som kanske inte bör nämnas). Men just däri ligger lite av storheten, sexet är inte sexigt (som tex porr) och det ska inte heller vara sexigt. Det är det som är "det revolutionerande".
Tack Mira.
Viktor: Efter att ha läst ditt inlägg om Holiday var jag övertygad om att hennes gråtgrej skulle ta en twist (det var ju sååå obvious). Men icke, hon bölar på. Jag tyckte nog inte att det fanns någt alls överraskande i Holiday faktiskt. Att Law hade kids istället för mamas var inte heller sjukt revolutionerande överranskande.
Anders: Ja, gråten var oerhört förutsägbart. Och det överraskande låg i små detaljer tycker jag, inte i handlingen.
Jag gillar verkligen din analys. Fast jag tycker Shortbusanimationerna är skitfula.
Skicka en kommentar