Avgå!

Ibland händer det att majoriteten av ett lands befolkning exakt samtidigt skriker exakt samma sak. 20.00 igår kväll enades Sverige i ett vrål. Tidigare i fotbollssammanhang har det handlat om "JA!" "NEJ!" och runt 1994 "Jävla Claes Ingesson!". Men igår var det ett unisont "VA?!" som utstöttes från de svenska hemmen, när startelvan presenterades. Niklas Alexandersson, Anders Svensson, Andreas Isaksson och Daniel Andersson - VA?!.

Alldeles för ofta hör man i fotbollseuropa rop på förbundskapteners (tränares) avgång. Jag kan ärligt säga att jag aldrig tidigare sällat mig till den kören när det gäller sveriges förbundskapten. Men nu är fan måttet rågat! Sedan 1998, när Tommy Söderberg tog över efter Tommy Svensson har Sverige spelat Lars-Tommy-fotboll, och det har fungerat relativt bra. Vi har kvalat och gått vidare från grupper. Men nu är det dags för paradigmskifte.

Igår förlorade Sveriges fotbollslandslag mot Nordirland, på grund av en sammanhängande faktor, vi var för fega. Bara Sverige kan vara rädda för Nordirland efter segermatch mot Spanien, endast vi.

I blame Lagerbäck. Han tog ut ett fegt lag, ett tråkigt lag, ett lag som inte kan. Hans uttagningar sänder signaler till laget att det handlar inte om skicklighet, det handlar om något annat, något tråkigt och odefinierbart. Lagerbäcks tråkiga och fega fotbollsfilosofi är inte det som Sverige behöver 2007. Vi behöver något annat, något nytt. Han borde väl ha tagit steget åt sidan direkt efter VM (visst åttondel var ok, men spelet var det inte).

Zlatan är typen av människa som måste respeltera sin tränare för att ge det där lilla extra, han respekterar inte Lars Lagerbäck, ingen respekterar Lagerbäck.

Zlatan representerar allt som är bra med fotboll, jag skiter i hur mycket folk kan tycka att det smöras för honom, han är svensk, han är sjukt bra, använd det eller dö. Wilhelmsson och Källström också, de är bra, de är unga, Lagerbäck gillar dem inte, därför är han en dinosaurie och måste bort.

Sen har vi lagkaptenen, Fredrik Ljungberg, mannen som är skörare än ett öronbarn. Ljungberg står på Lagerbäcks sidaeftersom han vet att han valt den mörka sidan, sidan där det är viktigare att vara lagkapten i ett lag som ibland vinner mot Spanien och ibland förlorar mot Nordirland än ett som ibland förlorar mot Spanien och alltid vinner mot Nordirland. Sidan där man snarare väljer spelare från Allsvenskan än Champions League. Det enda positiva jag kan se med Fredrik Ljungeberg är att han blev förbannad.

Eftersom Olof Mellberg skadades kunde inte en vettig anfallare bytas in för att komma igång, istället kommer Daniel Majstorovic in (jag gillar honom personligen, men inte i det läget, i den matchen).

Jag är egentligen övertygad om att Andreas Isaksson är en bättre målvakt än Rami Shaaban, men det är så jävla pinsamt när han slår utsparkarna till inkast att han borde bänkas.

Det värsta är att vi kommer att torska mot Danmark på Parken, samt Spanien.

Idag på jobbet snackade norrlänningarna om hur Zlatan inte borde få vara med i landslaget, en redan innan föraktningsvärd kvinna sa "Skicka tillbaka honom till Jugoturkien eller va fan det heter". Hon kommer att dö skrikandes, skit i henne, men fett roligt sagt ändå.

Tecken på den patriarkala samhällsstrukturen funna i barndomsidoler

Bakgrund: Under större delen av 90-talet var Sofia och Thomas "Orup" Eriksson ett hett par, hon var het designer, fotograf och dylikt och han var artist. Dom var gifta i 7 år, skildes 1996, och sedan dess har de gått oerhört skilda vägar.

2007: Orup har på sätt och vis fått en renässans, han spelas oerhört mycket på de kommerciella radiotationerna. han skriver låter åt Lena PH (bland andra förrförra årets melodifestivalsvinnare Det gör ont) och de har för närvarande en slags krogshow ihop i Stockholm. Hans senaste "hit" heter Indieprinsessa, den handlar om hur han ligger med en tjej vars främsta personlighetsdrag är att hon är indie och fett ung. Refrängen går något i stil med:

Hon tyckte jag var gammal och alltför folklig, men hon har mitt första album.

Ungefär samtidigt vänder sig Sofia Wistam (föredetta Eriksson) till TV3 och livsnjutaren Anna Skipper. Sofia vill vara med i Du är vad du äter, ett tv-program som går ut på att programledaren Anna Skipper genom förnedring bryter ner feta människor så att de blir smala. Samtidigt filmas allt och i soffan äcklas man och förundras över hur de feta kan ha så dålig självdiciplin att de bryter sina dieter och hur Anna Skipper kan vara så sjuk i huvudet.

Anledningen till att Sofia ville bli utsatt för Anna Skippers korståg i hälsans tecken var att hon var överviktig samt beroende av Treo, åtta om dagen.

Detta tycker jag är fantastiskt intressant, vi har ett par, jämnåriga, lyckliga, snygga. De skiljer sig. Hon tar hand om kidsen och blir beroende av receptfria brustabletter samtidigt som Han har tillfälliga sexuella relationer med småbrudar och hamnar på omslaget till Sonic.

TMBKT

Det har gått en ansenlig mängd tid sedan jag sist köpye en cd-skiva, men i fredags var det dags. Då inhandlade jag Timbuktus Oberoendeframkallande på Åhléns. Jag rättfärdigade detta för mig själv med några skäl. Dels Har jag inga problem med att lägga pengar på Juju records (till skillnad mot till exempel Sony eller EMI, jävligt töntigt, men så är det). Sen ville jag ha skivan, bookletet för att kunna läsa texterna och även kolla in grafiken, Timbuk brukar ju stå som garant för snygg design.

Förmodligen har ingen artist i samma utsträckning som Timbuktu följt mitt vardagsliv de senaste åren. The båtten is nådd var soundtracket för studenten och Alla vill tillhemmelen men ingen vill dö detsamma för stora delar av min studentperiod. Då jag nu befinner mig i ett nytt kapitel såg jag fram emot en ny, fet Timbultuskiva.

Det började med besvikelse då grafiken var undermålig, solklart riktad till en målgrupp åldersmässigt under min egen, med "pins" som ett tema och färger och typsnitt som stark påminner om Alkoholkommiténs känndes det "so last season".

På Oberoendeframkallande har Breakmecanix gjort sitt jobb, det vill säga utvecklat den svenska hiphopen. Det är fortfarande karakteristiskt skitbra med en viss rundning och ytterliggare dragning till worldkategorin. Allt från studion i Vittsjö utanfär Kristianstad (representin).

Dock lämnar Timbuks texter övrigt att önska. Jag kommer inte ifrån känslan av att hela skivan är mer eller mindre terapi för sommarens kokainincident. Det är, på det hela taget, en vinterskiva. Jag saknar mycket av den glöd Timbuktus tidigare skivor bjudit på. Även om han även här utropar Viva livet! så känns det mer som en konstruktion. Dessutom saknas självklart de sylvassa politiska inläggen. Många hävdar att det är bristen på riktigt feta hittar som är den största skillnaden mellan denna skiva och tidigare, kanske ligger det något i det.

Men skivan är bra, om man tar den för vad den är. Dungens fiol på Lasternas är vacker och många av texterna framkallar leenden. Dessutom är beatsen rätt och slätt feta. Om Timbuks nästa skiva är lika bra som Båtten och Himmelen kommer jag att kalla denna för mellanskiva, men den är fortfarande en stort stycke svensk hiphop. Inte strålande men fortfarande väldigt bra. Det är bara det att jag vill ha min Timbuktu rappandes om politik och fest.

Inte värt 180 spänn nu, men till våren, när turnén är igång och man kan festa utan att straffas med en förkyldning så kommer det att ha varit värt det.

Dessutom bjuder Chords på vinterna utan tvekan bästa diss när han rappar Ta en vecka i Grekland som Hasse Backe.

Nu bär det av till bokrean.

The stuff that stars are made of

En kille på jobbet som fotograferar a great deal. Ett av hans projekt gick ut på att han plåtade sig själv naken i andra människor vardagsrum. Briljant, det intima, det privata, det publika.

www.mattiasericsson.se

Moha ha haha

Idag körde jag "Såg-du-filmen-på-TV-igår-som-hette-Bögar säger Nej?"-skämtet på en man på jobbet, han gick på det.

Vecka 5

I helgen hölls den första årliga litteraturfestivalen Littfest i Umeå (det olyckliga namnet som i mitt sinne fångar upp alla de flyende 'k' som försvunnit från Kanalgatanskyltar runt om i landet). En del seminarium och föreläsningar. Dragplåster var väl Jonas Hassen Khemiri och Ernst Brunner. Men allt var medelstorstadspinsamt. ”Mässhallen” bestod av 10-15 bokbord. Där fanns en Öppen scen där bibliotikarietyper läste poesi. Jag övergav snabbt.

Det enda egentligt positiva var att Tidningen Kulturen hade releasehappening, trevligt initiativ. Dock var första numret av denna nya veckotidning alltför politiskt inriktad för min smak samt full av barnsjukdomar. Det var pinsamt tydligt att redaktörerna haft för intention att ha en öppen, tillåtande syn på kultur, som endast kändes konstlad. Tråkigast var recensionen av World of Warcraft: The burning crusade som skrivits av någon som inte gav intrycket av att ha spelat Super Mario. Dessutom befläckades tidningen av Projektarbeteskvalité på vissa fronter, till exempel fotografi och den tecknade serien. Umeå är ändå en stad som kan och bör ha en kvalitativ kulturstidskrift, förhoppningsvis är Tidningen Kulturen en framtida sådan.

Igår var det tema kärleksförmedleri på tvåan, vilket kröntes med Amelie från Montmartre. Som vanligt var det kvalitativt och bra. Roligast var Matchmakern som tog 17 papp per uppdrag men ännu inte lyckats få någon att ”bli seriösa”. Intressant reportage om Beautiful People, internetdejtingsajten för snygga. Snart i ett öga nära ditt.

Existensberättigande

Yes!