Crazy vol II

Dom körde inte den långsamma versionen. Mer om allt senare.

Maybe I'm crazy, probably

Kollade på Conan för ett par dagar sen. Gnarls Barkley var där och framförde Crazy.

Som den kulturelitist jag är anser jag att S:t Elsewhere är en bra skiva, men ogillar hajpen. Men på Conan gjorde Gnarls Barkley en annorlunda version av Crayzy än den som finns på skivan. Conanversionen var mycket långsammare, analog, organisk. Cee-Lo sjöng med en röst som endast kan beskrivas som fruktansvärt skör men samtidigt enormt stor. Dangermouse var sådär cool som bara en producent kan vara.

En aspekt som ytterliggare visar på hur stort bandet är är att detta var deras debut i amerikansk TV, och de lyckades med konsstycket att pressa in 13 personer på Conans lilla scen, något som få band haft befogenheter till; lyckats klämma NBC på.

En annan aspekt som imponerade mig oerhört var att de uppträdde iklädda badrockar, inte bara Cee-Lo och Dangermouse, utan hela bandet. Alltså tre körare, en trummis, en pianist, en gittarist, en bassist samt fyra stråkar, plus själva Gnarls. Detta är egentligen inte så himmla coolt, men det som berör mig är att jag har upplevt detta tema ett par gånger. Dels som tema för en parallellklass' klasskortsfotografi på gymnasiet samt som tema för en "spexig" poster som tjejerna på puben jag arbetar på gav till kollegiet. Ingen av dessa båda klarade av badrockstemat en tiondedel så rent som Gnarls Barkley.

Något som stör mig enormt är dock att Gnarls Barkley valde att släppa en discoversion av låten och inte denna enormt mycket stiligare version. Det säger en del om förfallet i smak hos den genomsnittliga musikkonsumenten (här 'konsument' som 'den som betalar', inte 'den som konsumerar').

Efter att ha sett Gnarls Barkley hos Conan är jag ett stort steg närmare Hultsfredsfestivalen.

Kolla! http://www.youtube.com/watch?v=oNhK41wd2Z4&search=gnarls%20barkley%20conan

Ode till handjobbet

Trender finns i allt, allt är mer eller mindre cykliskt, även sexuella fenomen. Vi kan lätt se sextrender genom att titta på kulturyttringar, jag laddade hem en mapp som innehöll alla Playboys playmate of the month från tidningens grundande 1962 till 2000. Där kan man tydligt se hur det fysiska idealet förändrats genom åren. Men det är inte det jag ska skriva om.

Jag tror att vi alla kan enas om att sex har blivit allt mer avancerat. Det är en massa hjälpmedel och tricks som gäller. För något år sedan läste jag en krönika av någon (minns ej vem det var, men det var en kvinna) som skrev att hon blivit trött på det avancerade sexet (med handklovar, massageoljor och multipla orgasmer) och numera tände på det slarviga samlaget (utövat på bakfyllan med stubb på benen). Hon har en poäng, det börjar kännas sjukt osexigt med barockt sex. Jag har sett alldeles för många Outsiders-”dokumentärer” på Femman om allt från swingers till s/m-are till världens största penis för att finna sådana grejer spännande och sexiga. Som grädde på moset är dessutom alltid de här människorna som ogenerat blottar sina vridna sexdrifter för svenska folket alltid så jävla fula.

Jag har en annan observation, som också visar på en viss tillbakagång inom sexet. Det är att handjobbet har tagit en massa coolhetspoäng från blåsjobbet. Visserligen har blåsjobbet aldrig haft den status här i Europa som det har i USA, men jag tror att blåsjobbet tappat status senaste tiden. Blåsjobbet är åttiotal. Handjobbet är femtiotal, mycket trendigare.

En fördel handjobbet har framför blåsjobbet är att nästan alla kan mer eller mindre instinktivt ge ett bra handjobb, det kräver ingen egentlig uttalad teknik. Detta leder till att handjobbet känns mycket mer naturligt och spontant än blåsjobbet, vilket kvinnan i fråga har lärt sig genom att läsa sexspalter sedan 11 års ålder och tränat på allt från bananer till fingrar. Handjobbet är därmed så långt ifrån Eva, 52 som nästa vecka i Outsiders outar sig själv som Sveriges första prostituerade för halta honschäfrar som man möjligt kan komma.

Jag skrev ovan att de allra flesta kan ge bra handjobb, till skillnad från blåsjobb. Även jag har varit med om dåliga handjobb, jag vet. Men det finns en stor skillnad, om du ligger och får ett dåligt handjobb så kan du, utan att behöva prata, fruktansvärt enkelt instruera kvinnan i fråga om hur du vill bli smekt Om du däremot är mitt uppe i ett dåligt blåsjobb är det mycket svårare att få henne att förstå hur hon ska göra för att tillfredställa dig, du kommer med största sannolikhet att behöva snacka om allt från pinnglassar till tungtvistarhastighet för att kunna nå njutningens höjder.

Men framför allt vill jag trycka på att det är trendigare med handjobb än blåsjobb. Sug på den Ebba von Sydow!

Tack.

Könskvotering i min playlist

Jag har genom hela mitt liv föredragit manliga musiker to kvinnliga dito. Jag vet inte om det har att göra med Yoko Ono eller sökandet efter fadersfigurer eller bara ren och skär chauvinism men så har det i alla fall varit. Emellertid har jag senaste halvåret fått upp ögonen för en del kvinnliga artister, och igår exploderade detta till en downloadingfrenzy med kvinnliga vokalister som enda mål. Jag vet inte varför jag nu helt plötsligt börjat gilla kvinnoröster, kanske är det en mognadsfråga, kanske är jag omedvetet tjockt trött på hip hopens kvinnoskildringar. Kanske är det Britneys, Christinas och Beyoncés r’n’b som fått mig att tråna kvinnor med jeans, t-shirts och gitarrer.

Jag tänkte i alla fall lista tio låtar som sjungs av kvinnor som alla är riktigt bra av olika anledningar.

1. Eurythmics - Must be an angel (playing with my heart). Eftersom den doftar kommersiellt, kokainstinnt 80-tal och Annie Lennox sjunger som bara en kvinna som inte cravar the cock kan göra.
2. Janis Joplin – One night stand. Eftersom den är ett sånt tidsdokument över 60-talet, innan AIDS blev en del av den allmänna vokabulären och långt innan Britney Spears fick småflickorna att sjunga med till texter fulla med sexuella anspelningar.
3. Lisa Ekdahl – Två lyckliga dårar. För att Thomas Ledin hade gett sin testikel för en rad som vi ska skratta åt små ting ingen annan skrattar åt, och för att vi alla känt den känslan, men skäms över det.
4. Alanis Morisette – One hand in my pocket. Eftersom det är pre9/11-optimism framförd av en postgrungig kanadensisk antikändis.
5. Anything but the girl – Tougher than the rest. Jag skulle kunna skriva en egen blogg om varför det är så förbannat sexigt när kvinnor covrar the Boss. Kolla även in Mary Chapin Carpenters version av Dancing in the dark samt Mary Lou Lords Thunder road-cover.
6. Sheryl Crow feat. Dixie chicks – Strong enough. Om man bara tänker bort att Sheryl Crow är gift med Lance Armstrong så är detta en skitbra låt med mycket känsla. Dessutom är den fin eftersom den aldrig skulle kunna sjungas av en man.
7. Dolly Parton – Here you come again. Eftersom ingen kille egentligen vet om det verkligen känns så här för tjejer eller de bara säger det för att smickra oss.
8. Joni Mitchell – Coyote,. För att hon definierar begreppet ’fulsnygg’ och för att den antingen handlar om Neil Young eller Steven Stills, och jag vet inte vem. Ladda hem versionen från The Bands The last waltz, eller se filmen.
9. Madrugada feat. Ane Brun – Lift me. För att man aldrig kommer få höra någon säga Wrecked, poor, naked and blind, I’m yours – I’m yours -right now
10. Madonna - Like a prayer. Eftersom det är så här vi vill att tjejer ser på fellatio.

En annan grej jag funderat på i dagarna är hur många avsnitt det egentligen finns av Run’s house. Jag har nog zappat förbi det säkert 30 gånger, men alla gånger har det varit aningen avsnittet där de tävlar mot varandra i olika sporter, avsnittet där tjejen har fest eller avsnittet när Run ska prata sex med sin son.

Hörde att i min hemstad Kristianstad är det någon som sprejat ”Pete Dorothy 4-ever” på en vägg vid en högstadieskola, fan va glad jag är för den generationens skull att de har åtminstone en destruktiv rockstjärna att se upp till.

Godspeed

Cassius Clay

Idag har vi fått reda på att Muhammad Ali säljer rättigheterna till sitt namn till CKX. Företaget äger också rättigheterna till Elvis Presley samt David Beckham. Jag ska försöka att inte moralisera över att hur postmodernistiskt kommersialistiskt det är att sälja sitt namn.

Istället vill jag påminna om den 25 maj 1965, då Ali gick returmatch mot den Sonny Liston som han oerhört överraskande vann världsmästartiteln av drygt ett år tidigare. Mellan dessa två matcher hade Cassius Clay bytt namn till Muhammad Ali, ett led i sin nyfunna muslimska övertygelse. Inför, och under returmatchen vägrade Liston tilltala Ali som 'Ali', utan kallade honom 'Clay', ett namn Ali ansåg vara hans slavnamn.

Många sportjurnalister anser att Listons missvilja gentemot Alis namnbyte ledde till att Ali mer eller mindre lekte med honom matchen ut, Ali hade kunnat knocka Liston vid flera tillfällen, men drog sig tillbaka, för att låta Liston lida maximalt; kunna besegra honom långsamt.

Men Alis kamp slutar inte där, han fick under hela sin karriär kämpa för sin rätt som svart, muslimsk man. Bland annat blev han avstängd från boxningsvärlden under flera år på grund av att han inte ville åka till Vietnam och kriga. Ett argument han använde för att försvara detta beslut är "No Vietnamese man ever called me Nigger".

Tänk att sälja något som man kämpat så hårt för. Fan va gott!

Pun

Vi borde ha kvävt dokusåpan i sin olinda.

Förebilder, mellansnack och sommarfester

Jag har många förebilder från musikens värld. 'Förebilder' kanske inte är rätt ord, men det handlar om personer som gjort så pass bra musik att jag tänker att deras verk haft en nämnvärd del i formandet av min person och mitt sätt att se världen.

John Lennon är förmodligen den största, mycket tack vare hans påverkan på mig i unga år. På senare år har jag dock på allvar fått upp ögonen för Bruce Springsteen. Bruce älskar rocken så mycket att det skrämmer, man kommer aldrig kunna älska rocken lika mycket som Bruce gör. Det enda man kan göra för att komma nära är att älska Bruce. Att lyssna på Bruces liveskivor är att lyssna på timlånga kärleksförklarningar till rocken.

Bruce gillar mellansnack, han gillar mellansnack skarpt. Han berättar stilistiskt sett och med en inlevelse som ofta balanserar, men hamnar aldrig på fel sida, till det pretentiösa om hur han bestämde sig för att satsa fullt ut på musiken. Han predikar på ett sätt jag accepterat att jag som svensk, körkorts- och billös student aldrig kommer att förstå om hur han kör längst motorvägar. Han berättar om sin uppväxt i New Jersey med ett patos som får alla som någonsin har berättat om att vilja hemifrån att ringa sina mödrar och be om ursäkt.

Men det mellansnack som rört mig kraftigast är nog en historia han drar på ’Live 1975-85’-skivan. Han berättar först om hans förhållande till sin far, om hur de aldrig kom överens och om hur han brukade undvika hemmet för att slippa sin fars kommentarer om hur han ansåg att Bruce skulle leva sitt liv. Faderns mantra var typ att "vänta bara tills du rycker in i armén, vänta bara, de kommer att klippa av ditt långa hår och göra en man av dig." Vietnamkriget bröt ut och Bruce kallades till mönstring, han genomgick den i hemlighet, och han klarade den inte, han blev inte inkallad. När Bruce kom hem och berättade för sina föräldrar var han hade varit och att han inte hade klarat mönstringen, och därmed undvek militärtjänsten och Vietnam sa hans far 'Bra'. En historia om allt mänskligt i hela världen.

Om Ni någonsin är på en riktigt fin sommarfest, en sån som kommer högst tre gånger på ett år, en sån där allting känns rätt, lyssna på 'Spirit in the night', 'For you' och 'Blinded by the light', alla från Bruce Springsteens första album 'Greetings from Asbury park, N.J.'.