Könskvotering i min playlist

Jag har genom hela mitt liv föredragit manliga musiker to kvinnliga dito. Jag vet inte om det har att göra med Yoko Ono eller sökandet efter fadersfigurer eller bara ren och skär chauvinism men så har det i alla fall varit. Emellertid har jag senaste halvåret fått upp ögonen för en del kvinnliga artister, och igår exploderade detta till en downloadingfrenzy med kvinnliga vokalister som enda mål. Jag vet inte varför jag nu helt plötsligt börjat gilla kvinnoröster, kanske är det en mognadsfråga, kanske är jag omedvetet tjockt trött på hip hopens kvinnoskildringar. Kanske är det Britneys, Christinas och Beyoncés r’n’b som fått mig att tråna kvinnor med jeans, t-shirts och gitarrer.

Jag tänkte i alla fall lista tio låtar som sjungs av kvinnor som alla är riktigt bra av olika anledningar.

1. Eurythmics - Must be an angel (playing with my heart). Eftersom den doftar kommersiellt, kokainstinnt 80-tal och Annie Lennox sjunger som bara en kvinna som inte cravar the cock kan göra.
2. Janis Joplin – One night stand. Eftersom den är ett sånt tidsdokument över 60-talet, innan AIDS blev en del av den allmänna vokabulären och långt innan Britney Spears fick småflickorna att sjunga med till texter fulla med sexuella anspelningar.
3. Lisa Ekdahl – Två lyckliga dårar. För att Thomas Ledin hade gett sin testikel för en rad som vi ska skratta åt små ting ingen annan skrattar åt, och för att vi alla känt den känslan, men skäms över det.
4. Alanis Morisette – One hand in my pocket. Eftersom det är pre9/11-optimism framförd av en postgrungig kanadensisk antikändis.
5. Anything but the girl – Tougher than the rest. Jag skulle kunna skriva en egen blogg om varför det är så förbannat sexigt när kvinnor covrar the Boss. Kolla även in Mary Chapin Carpenters version av Dancing in the dark samt Mary Lou Lords Thunder road-cover.
6. Sheryl Crow feat. Dixie chicks – Strong enough. Om man bara tänker bort att Sheryl Crow är gift med Lance Armstrong så är detta en skitbra låt med mycket känsla. Dessutom är den fin eftersom den aldrig skulle kunna sjungas av en man.
7. Dolly Parton – Here you come again. Eftersom ingen kille egentligen vet om det verkligen känns så här för tjejer eller de bara säger det för att smickra oss.
8. Joni Mitchell – Coyote,. För att hon definierar begreppet ’fulsnygg’ och för att den antingen handlar om Neil Young eller Steven Stills, och jag vet inte vem. Ladda hem versionen från The Bands The last waltz, eller se filmen.
9. Madrugada feat. Ane Brun – Lift me. För att man aldrig kommer få höra någon säga Wrecked, poor, naked and blind, I’m yours – I’m yours -right now
10. Madonna - Like a prayer. Eftersom det är så här vi vill att tjejer ser på fellatio.

En annan grej jag funderat på i dagarna är hur många avsnitt det egentligen finns av Run’s house. Jag har nog zappat förbi det säkert 30 gånger, men alla gånger har det varit aningen avsnittet där de tävlar mot varandra i olika sporter, avsnittet där tjejen har fest eller avsnittet när Run ska prata sex med sin son.

Hörde att i min hemstad Kristianstad är det någon som sprejat ”Pete Dorothy 4-ever” på en vägg vid en högstadieskola, fan va glad jag är för den generationens skull att de har åtminstone en destruktiv rockstjärna att se upp till.

Godspeed

Cassius Clay

Idag har vi fått reda på att Muhammad Ali säljer rättigheterna till sitt namn till CKX. Företaget äger också rättigheterna till Elvis Presley samt David Beckham. Jag ska försöka att inte moralisera över att hur postmodernistiskt kommersialistiskt det är att sälja sitt namn.

Istället vill jag påminna om den 25 maj 1965, då Ali gick returmatch mot den Sonny Liston som han oerhört överraskande vann världsmästartiteln av drygt ett år tidigare. Mellan dessa två matcher hade Cassius Clay bytt namn till Muhammad Ali, ett led i sin nyfunna muslimska övertygelse. Inför, och under returmatchen vägrade Liston tilltala Ali som 'Ali', utan kallade honom 'Clay', ett namn Ali ansåg vara hans slavnamn.

Många sportjurnalister anser att Listons missvilja gentemot Alis namnbyte ledde till att Ali mer eller mindre lekte med honom matchen ut, Ali hade kunnat knocka Liston vid flera tillfällen, men drog sig tillbaka, för att låta Liston lida maximalt; kunna besegra honom långsamt.

Men Alis kamp slutar inte där, han fick under hela sin karriär kämpa för sin rätt som svart, muslimsk man. Bland annat blev han avstängd från boxningsvärlden under flera år på grund av att han inte ville åka till Vietnam och kriga. Ett argument han använde för att försvara detta beslut är "No Vietnamese man ever called me Nigger".

Tänk att sälja något som man kämpat så hårt för. Fan va gott!

Pun

Vi borde ha kvävt dokusåpan i sin olinda.

Förebilder, mellansnack och sommarfester

Jag har många förebilder från musikens värld. 'Förebilder' kanske inte är rätt ord, men det handlar om personer som gjort så pass bra musik att jag tänker att deras verk haft en nämnvärd del i formandet av min person och mitt sätt att se världen.

John Lennon är förmodligen den största, mycket tack vare hans påverkan på mig i unga år. På senare år har jag dock på allvar fått upp ögonen för Bruce Springsteen. Bruce älskar rocken så mycket att det skrämmer, man kommer aldrig kunna älska rocken lika mycket som Bruce gör. Det enda man kan göra för att komma nära är att älska Bruce. Att lyssna på Bruces liveskivor är att lyssna på timlånga kärleksförklarningar till rocken.

Bruce gillar mellansnack, han gillar mellansnack skarpt. Han berättar stilistiskt sett och med en inlevelse som ofta balanserar, men hamnar aldrig på fel sida, till det pretentiösa om hur han bestämde sig för att satsa fullt ut på musiken. Han predikar på ett sätt jag accepterat att jag som svensk, körkorts- och billös student aldrig kommer att förstå om hur han kör längst motorvägar. Han berättar om sin uppväxt i New Jersey med ett patos som får alla som någonsin har berättat om att vilja hemifrån att ringa sina mödrar och be om ursäkt.

Men det mellansnack som rört mig kraftigast är nog en historia han drar på ’Live 1975-85’-skivan. Han berättar först om hans förhållande till sin far, om hur de aldrig kom överens och om hur han brukade undvika hemmet för att slippa sin fars kommentarer om hur han ansåg att Bruce skulle leva sitt liv. Faderns mantra var typ att "vänta bara tills du rycker in i armén, vänta bara, de kommer att klippa av ditt långa hår och göra en man av dig." Vietnamkriget bröt ut och Bruce kallades till mönstring, han genomgick den i hemlighet, och han klarade den inte, han blev inte inkallad. När Bruce kom hem och berättade för sina föräldrar var han hade varit och att han inte hade klarat mönstringen, och därmed undvek militärtjänsten och Vietnam sa hans far 'Bra'. En historia om allt mänskligt i hela världen.

Om Ni någonsin är på en riktigt fin sommarfest, en sån som kommer högst tre gånger på ett år, en sån där allting känns rätt, lyssna på 'Spirit in the night', 'For you' och 'Blinded by the light', alla från Bruce Springsteens första album 'Greetings from Asbury park, N.J.'.

Mer om sökmotorer

Jag har tänkt lite till om sökmotorer.

När jag upptäckte internet var det Altavista som gällde, Altavista var the shit. Nu är det dåklart Google för hela slanten, varför det blev så har jag ingen aning om, men tänk hur mycket folket på Altavista måste gräma sig. Dock använder jag fortfarande Altavista till en sak. De har en funktion som heter Babel fish (har fått sitt namn från universalöversättarfisken i Liftaren guide till galaxen, som fått sitt namn efter den bibliska historien om Babels torn). I Babel fish kan man översätta textstycken från ett språk till ett annat (de största språken finns representerade). Jag brukar använda denna funktion genom att klistra in främmande stycken på främmande språk och översätta till engelsk. Detta är kul eftersom meningsuppbyggnaden blir helt fuckad. Jag tänkte visa hur kul det är! Jag översatte ett stycke från en japansk sida med skönhetsprodukter, resultatet blev det här:

Today. Store "ラブコスメティック" of the sexual health care which the woman staff manages the sexual commodity which becomes the ♪ just a little air which is. Feeling at rest even with new one, and the customer of the woman you can utilize. The commodity which has been searched certainly is found? !

Ganska kul faktiskt!

Nummerupplysningen?

Har Ni hört den där Hassansketchen där de ringer till nummerupplysningen och frågar om de kan ge honom numret till någon som man kan ringa om man behöver få tag på ett telefonnummer? Grymt roligt. Idag försökte jag ta det upplägget men i en mer modern kontext. Jag googlade "google". Inte alls kul, de hänvisar en till googles starsida.

Folk har allt sedan persondatorn kom försökt sätta fingret på vad det är som gör datorer och internet omänskliga, varför det känns bättre att prata med en person än en datorstyrd röst. Kanske är det förmågan att bedraga. Man kan inte bedra en dator, den hänvisar mig på 0,09 sekunder till sidan jag redan är på. Det är inte kul. En person kan jag leka med, spela huvudspel, jävlas med, fucka med helt enkelt.

Om man googlar "sökmotor" hamnar google 5:a på listan. Är det demokrati eller är det dumt? Olika sorters forskare skulle säga olika saker. Jag ringde min mormor idag, hon sa att det var trevligt att höra min röst. Det var snällt sagt, kanske lite underligt, men väldigt snällt.

Om man söker efter "wikipedia" på wikipedia får man en lång utläggning om hur det är en "internetbaserad encyklopedi", visserligen informativt, men är det inte lite högfärdigt att förutsätta att den encyklopedi man skriver för kommer att bli en sådan integrerad del av folks vardagsliv att folk kommer att använda den utan att veta vad den är? Om man söker efter "nationalencyklopedin" på ne.se får man även där en utläggning om uppslagsverkets historia, detta kan jag dock inte argumentera emot, eftersom ne har funnits så länge att det kan behövas en liten historielektion. Visste Ni att det första bandet av nationalencyklopedin kom ut 1989? 1989, det är fan ingenting! Den första Encyclopedia Britannica kom 1768.

När vi blir gamla kommer våra barnbarn förundras över faktumet att Nationalencyklopedin har funnits på papper. Bland annat det mesta.

Anders

Big Brother 2006

Igår började Big Brother 2006. Det var lysande. Tidigare år har producenterna försökt få en viss fördelning av karaktärer, där fanns den onda, den goda, den snälla osv, allt efter grekisk modell. Igår släpptes först sex tjejer in, alla var på de tjugo, fem var blonda, tre eller fyra hade silikonbröst (och en sa att det var sådana hon skulle skaffa om hon vann förstpriset på en million kronor), ett par hade vikt ut sig i Slitz och/eller Moore (ett yrke som tydligen kallas för ’glamourmodell’). En blev vald till Miss Road Car girl 2005 eller nåt sånt. Alla sex uppfyllde kriterierna för att klassas som ”bimbo”. Det känns som att producenterna helt tappat greppet. Känns det inte logiskt att karaktärerna ”bimbo” och ”bitch” endast uppfyller sina karaktärer i förhållande till andra karaktärer? Det ska bli kul att se hur de förhåller sig till varandras exakta motsvarigheter.

Sen släppte de in 12 killar, tjejerna ska, under en veckas tid, välja vilka sex som ska få vara kvar, en åker ut varje dag. Killarna var lite mer mångfasetterade än tjejerna, men det fanns ändå en legio i hur de framstod. De var snygga och fräscha, unga och fina. De som stod ut mest var en norsk raggare och en dvärg.

Det intressanta med detta är att producenterna helt verkat ha tappat fotfäste. Man pratar inom statsvetenskapen om Anomi – normupplösning. Detta inträffar när samhället utvecklas alltför snabbt, man kanske kan säga att människorna inte hänger med samhällets utveckling. Jag anser att Big Brother 2006 är ett bevis för att dokusåpan som fenomen har drabbats av anomi. Genren har utvecklats så snabbt att det inte längre finns någon moral eller etik kvar. Det intressanta är att denna genre inte direkt haft någon moral från första början. Men av alla perverterade spelupplägg jag sett i dokusåpor chockerar inget mig lika mycket som detta års Big Brother, just på grund av den totala avsaknaden av mångfald och gråzoner. Ideén med Big Brother är väl att man ska isolera människor från omvärlden och se hur de agerar? Men dessa personer (kanske huvudsakligen de kvinnliga deltagarna) lever ju redan i en isolerad värld. Deras jobb är ju att vara snygga, tillgängliga, synliga och så vidare. Vill man verkligen titta på 12 personer som gör sitt jobb? Självklart.

Big Brother 2006 är en skatt för eftervärlden, vilket tidsdokument denna serie är. Ni vet den där känslan men får av att titta på klipp från melodifestivalen från 70-talet. Den där känslan som känns ”Hur kunde hon ta på sig det där?” och ”Tyckte man verkligen det var snyggt?” Samma underliga känsla kommer man att känna när man tittar på Big Brother 2006 om 20 år. Skillnaden kommer att vara att när vi tittar på melodifestivalen syftar känslan på modet, när våra barn tittar på Big Brother 2006 kommer känslan att syfta på mänskligheten och kulturen, både brett och snävt. Våra barn kommer att förakta oss, framtiden kommer att döma oss.

Jag nämnde tidigare dvärgen. Han heter Manne. Igår läste jag en artikel på aftonbladet.se där Svenska Riksförbundet för Kortväxta tydligen gick ut och starkt kritiserade Mannes involvering i Big Brother 2006. De sa att de inte skulle tveka inför att göra en anmälan om Manne framställdes oriktigt. Sånt gör mig förbannad. Att människor från ens egen minoritetsgrupp ska inskränka på ens individuella frihet att knulla och supa i tv, vad är det? Har Manne bett om särbehandling? Ska Kanal 5 ljuga om alla andra som någonsin varit med i Big Brother, förutom Manne, för att han är kortväxt? Fascism.

Inget kan stoppa anomin!

Men det hade varit intressant att sätta sig mer in i fenomenet anomi. Vad kommer att hända med televisionen ur ett tioårsperspektiv? Kommer vi att uppleva en till regression när det kommer till vad vi ser på tv? När kommer i så fall den? Eller kommer dokusåpan att avlösas av något annat, något nytt, något osett. Hur kommer i så fall detta nya att se ut?

Tills nästa gång, Big Brother går typ varje dag, på Femman, nätet och dygnet runt på BigBrotherkanalen

Keep watching the screens

Anders