FBC

Det känns jävligt respektlöst men visst är det intressant att ett barn som har en fader som är så vacker en man blir och en moder som är en amazon ser ut så här. Kanske har det med heroin att göra?

Nämn ett datum och jag ger dig en nationaldag

Från ett band som till synes känner stolthet inför det kaotiska i vad som förmedlas känns det sådär typiskt hit-and-missigt att välja att föreviga just denna helg. Och ge svensk indie sin egen nationaldag, nationalhelg, helgdag, helghelg.

Hösten är över men vintern har inte ännu börjat, liksom bob hund skapade i ett hålrum mellan den senaste punkavkomman och den post9-11kultur vi först nu börjar slumra upp ur. Naturen ger oss det sämsta av två världar, höstens mörker och väta samt vinterns kyla och kalhet. Bob hund gav oss popigt oljud.

Helgen v.48 med bob hund ger oss anledning att fira det mest ofirbara, det ordinära. Just är det kanske därför det känns så motiverat. Samtidigt känner stora delar av den svenska befolkningen förmodligen påtaglig glädje över helgen vecka 48, inte för att det är bob hunds Helgen v.48, utan för att det är helg. Det är två dagar (fredagseftermiddagens glädje tar ut söndagseftermiddagens ångest) utan arbete, utan chefer och stämpelklockor, utan vuxenmobbning och livegenskap.

Helgen v.48 är inte en av mina favoritlåtar med bob hund, men den har ju något lättillgängligt i det jag beskriver ovan, och det gör den speciell. Alla har kunnat svara ”jag” på de frågor Thomas Öberg ställer i texten och han lyckas förmedla detta faktum utan att bli pekoral.

För mig är detta bob hunds storhet. Se Reinkarnerad exakt som förut, God dag och adjö, Min trampolin och Jag är inte arg för fördjupning.

bob hund - Helgen v.48 (1998 - Jag rear ut min själ - allt ska bort)

Vem går över ett torg en lördag kväll
Vem går hem med den rätte och vem får en smäll?
Vem är det som är lycklig och vem luktar bränt?
Vem är dålig på riktigt och vem är ett skämt?
Det är sent och det dröjer lite till innan blommorna slår ut
Jag ser en bil,
jag ser en tjej,
jag ser en snut,
snart har helgen vecka 48 tagit slut
Det är sent och det dröjer lite till innan blommorna slår ut
Jag ser en bar
jag ser en man
jag hör ett tjut
snart har helgen vecka 48 tagit slut

Vid regnbågens slut

På senaste tiden har jag tagit del av två kulturyttringar av olika natur genom olika fora, men med en hel del paralleller. Dem vill jag skriva om, för visst är det väl paralleller vi gillar allra mest?

Den ena är Faust av Johann Wolfgang von Goethe, den köpte jag för 80:- på ett antikvariat i Göteborg. Den andra är In rainbows av Radiohead, den laddade jag ner gratis från deras hemsida. Båda införskaffningssätten skiljer sig från vad som skulle betäcknas som norm. Faust var ju begagnad och billig och In rainbows var gratis.

Så mycket har redan sagts om nedladdningsfenomenet i allmänhet och musikbranchens ovilja/-förmåga att anpassa sig efter det i synnerhet, så jag ska fatta mig kort om det. Det Radiohead gjorde var något. Man känner sig fram helt enkelt. Huruvida det var ekonomiskt bra av dem att låta köparen själv sätta pris kan diskuteras. Två tredjedelar betalade noll, de som betalade betalade i genomsnitt 38:-, inte jättemycket pengar kanske, men som någon skrev så är det inte egentligen mindre än vad de hade fått totalt om de sålt skivan via bolag.

Eftersom jag precis läst Faust när jag lyssnade på In rainbows gjorde det mig fantastiskt glad att man kunde dra paralleller utan att vara allt för långt ute och cykla. Det finns nämligen en låt som heter Faust ARP på skivan. Jag började googla. Gick igenom texten, kollade vad ARP är för något. För visst vill jag veta, förstå varför den heter just så, jag vill ju veta något som inte alla vet, jag vill veta vad Thom Yorke vet, vad han menar. Det är inte ovanligt, jag har läst otaliga artiklar som går ut på analyser av låttexter. Är det inte nästan det finaste vi vet, när man tror sig veta vad en artist menar. Känner man att man vet det, då släpper man inte taget. Då står man med helvita kläder i globen och känner att han, han skriver just för mig. När man är övertygad om samma sak, då är man ett psyko. Men man vill känna det iallafall lite grand. Iallafall innan man fyller 20.

ARP kanske är Jean Arp, den tyskfranske expressinonisten, konstnären och poeten. Kanske är det kultsyntharna som menas. Vilken av dessa det än är hade jag förmodligen formulerat en teori om varför. För vad säger ”jag vet sjukt mycket om det mesta” än att kunna dra en röd tråd mellan förhållandet mellan Faust och en synth och Radiohead och något annat?

Låt mig demonstrera:
Jag tror nämligen att ARP står för Adress Resolution Protocol, jag är för dålig för att förstå exakt vad detta är men det har att göra med att koppla en IP-adress med en MAC-adress.

Faust ARP var den enda låten på In rainbows som bandet inte tidigare spelat live, den enda nya låten med andra ord. Därför finns det skäl att tro att just denna låten innehåller ett budskap som är gällande för hela skivan. Vad har In rainbows som fenomen med IP-addresser att göra? Naturligtvis just att den endast är nedladdningsbar, helt gratis, helt lagligt nedladdningsbar.

Faust handlar om en man som säljer sin själ till djävulen för att få känna kärlek. Kan det vara så att Radiohead menar att de genom att ge bort sin skiva säljer sin själ till djävulen? Det går ju isåfall helt emot den doktrin vi så ofta tar del av som går ut på att artisterna tjänar på nedladdningen medan bolagen förlorar. Konsten vinner och ekonomin förlorar. Men vem säger att Radiohead håller med? Se bara på Metallica, de håller inte med, de gick tidigt ut och motarbetade Napster, och de spelar ändå den kanske mest pubilkfriande musikstilen av dem alla. Jag har aldrig sett Radiohead som ett ”hardest working band in showbusiness”-band som älskar att turnera och ger långa röjiga konserter. Jag är beredd att säga att Radiohead hellre skulle förmedla musik genom skivor än konserter, och jag tror att Radiohead mår bättre av att sälja en miljard exemplar av OK Computer än att behöva åka jorden runt bärandes på tunga grejer för att kunna sätta mat på bordet. Fansen är djävulen, Mefistofeles och Radiohead är Faust, den bittre, gudsfruktige, lärde doktorn. Visst kan det vara så?

Exempel på band och artister som lackat på sina fans finns det gått om, nämnda Metallica, allas vår Bob Dylan och Beatles. Dessutom är det väl mer eller mindre kutym att fansen bryter ner sina idoler genom att ”gilla de tidiga plattorna bäst” och sätta sig emot all form av utveckling.

Men, Radiohead har självinsikt, de förstår att att attackera sina fans är något man inte gör, det är ju fansen som ”gjort en till vad man är”. Hur kan jag veta detta? Jo, gitarrslingan i Faust ARP är nämligen mer eller mindre en exakt rippoff av Julia av Beatles, från The white album. Julia skrevs av John Lennon och handlar såklart om hans mor (Julia Lennon). Julia behandlade John, i brist av bättre ord, styvmoderligt och John uppfostrades av sin moster Minnie. Vi ser alltså här hur Radiohead erkänner sina fans som deras moder, ursprunget till deras varande, men samtidigt ger de dem en känga angående hur det har handskats med denna roll.

Med plattan In rainbows tar Radiohead itu med den intrikata frågan hur ett framgångsrikt band ska förhålla sig till sina allt mer bångstyriga fans. Det är så 2007 att jag hyperventilerar.

Detta är min teori och ni får tro den om ni vill. Träffar jag ett skitsnyggt Radioheadfan på en efterfest så kommer iallafall jag att tro på den.

NM 23-07

Han åt sin biff blodig, han rökte och drack sprit. Han skrev böcker och hängde med alla under mer än ett halvt sekel. Han slogs i två krig. Han gillade boxning. Han gick i samma tradition som Hemingway och Bukowski. Han var en man. Han var amerikan.

Mitt första riktiga intryck av Norman Mailer kom när SVT (förutsätter jag) visade dokumentären Town Bloody Hall. Den spelades in under en debatt i New York Citys Town Hall 1971, ämnet var Women's liberation och moderator var Norman Mailer, en man som just släppt The Prisoner of sex. Filmen varar i 85 minuter och består mer eller mindre av att den amerikanska östkustens främsta feminister attackerar Norman eftersom han är Norman. Mailer själv använder all sin list, humor, charm för att komma helskinnad därifrån. Filmen är ett fantastiskt tidsdokument samtidigt som fantastiskt underhållande. Dessutom sägs några politiska sanningar som tål att upprepas.

Istället för en tyst minut kommer var och en av världens män, så snart tillfälle ges, titta ner på sin lem och kärleksfullt viska -The Hound.

Blöjopera goes Modeblogg!

Ni vet hur det är, man sitter klockan 3 på natten och slösurfar tillsammans med en annan kille.

Man får ideér, man brainstormar, man säger saker som man sen tvingas genomföra.

Så var det, och igår gick jag och min sambo Philip till Gustaf Adolfs torg för att se det som alla läst om men få verkligen sett: lanseringen av en designerHM-kollektion.

Det var Roberto Cavalli som gällde och min historia kommer här.

Jag gick upp tidigt på morgonen, duschade och åt havregrynsgröt med lingonsylt. Även om det inte är den trendigaste frukosten så gällde det att satsa på något beprövat.

Vi väljer noggrannt ut var sin outfit. Anders: Mössa: red & green, jacka: peak performance, tröja: G&FA, bälte: överskottslagret, jeans: insight, skor: One true saxon. Philip: Tröja: acne, skjorta: second hand, linne: cheap monday, byxor: fifth avenue shoe repair, skor: nike, halsduk: H&M. Vi satsar på att vara vid H&M en kvart innan de öppnar. Det känns som att intresset för H&Ms små designermediakupper får allt mindre uppmärksamhet men det är bäst att ta det säkra före det osäkra. Om fördomar får diktera förutsättningarna så väntade jag mig en hel del invandrartjejer mellan 15 och 25. Kanske eftersom Cavallis design är starkt sydeuropeisk, inte direkt det nordiska ljuset.

Vi kommer fram och en grupp av ungefär 250 personer som står och pressar. H&M-organisationen är ovanligt smooth, det märks att de varit med förr och att de har resurser.
När klockan slår 10 rusar folk in. Ett gemensamt tjejskrik uppstår bland de längst fram. De är taggade och förväntasfulla.

Det uppstår aningen kaosartad stämning. Hade man varit riktigt fet hade man kanske rekat dagen innan, men jag som aldrig befunnit mig i lokalen tidigare blir en aning förvirrad. Efter någon minut lugnar det ner sig, folk har hittat sina utgångspunkter. Utifrån dessa sliter de till sig kläder från bord och hängare. Jag hör någon skrika ”Jävla fittor!” och jag förstår att jag befinner mig i periferin av verksamheten. En lätt överviktigt emotjej går förbi mig med inte mindre än tre tigermönstrade korsetter. Jag gillar faktumet att hon vetat vad hon ville ha och nöjt sig med det.

Jag börjar prata med en relativt nybliven mamma som liksom jag står i utkanterna av rörelsen. Vi får kontakt genom att hon skrattar när jag säger att jag trodde djurmönstrat försvann med Scary spice. Hon har fått tag på en BH och två par strumpbyxor. Hon är mammaledig och jag är arbetslös, de andra vet jag inte, förmodligen skolkar en hel del av dem från skolan.

Jag går upp och kollar in provhytterna, det är lång kö.

Nu är alla kläder borta och folk står och pustar ut med famnen full av djurmönstrade plagg. De börjar syna varandras fynd och vissa föreslår bytesaffärer. En för stor tröja mot en för liten klänning. Ibland händer det att de två kommer överrens.

Persolnalen har också börjat slappna av lite, de står och tittar på folk och pratar.

Jag ställer mig i kön till kassan. Framför mig står en ung man med italienskt utseende, han har plockat på sig ett par trenchcoats och nån kofta. Ungefär 4500 går det på. Han frågar kassörskan: ”Tillverkas Cavalliplaggen i de ordinarie fabrikerna i Kina?”. Kassörska vet inte.

Jag betalar och går därifrån.

Ni har nu dessutom möjligheten att äga en sann artifakt av det här blogginlägget.

Tolkningsföreträde, någon?

"Berth Milton verkar vara en duktig affärsman och en skön snubbe."


Sverigescenen

Twelveyearolds, Dude.

Ingen som någonsin skrattat åt Jackass, Wild boys, Viva la Bam eller Bam's unholy union kommer till himlen. Alla som någonsin valt Bam Margera som gubbe i Tony Hawk, såg Jackassfilmen på bio eller gjort Jackassliknande stunts med polare kommer att brinna i helvetets lågor för evigt!